Kärlröntgen del två.

Och så kom själva kärlröntgen. Justin följde mig till sjukhuset och när vi kramades hejdå på tredje våning sa han ”det känns som vi ska på äventyr!” med ett leende. Även om det inte var en sånt slags äventyr en vill ut på så var det ett bra sätt att skiljas på och jag gick in till den nybyggda avdelningen.

Jag fick ett eget rum, fick sjukhuskläder och en lugnande tablett för sen hoppa in i duschen. Toalettstolen var en sånt som en kan se på hotell vilket tog udden av själva sjukhusmiljön. Dagarna innan kärlröntgen försökte jag hitta ett happy place att ”fly” till och det som jag som ville då var att sitta i min gula fåtölj och sticka. Jag kunde inte ta med min gula fåtölj men sticket följde med till sjukhuset och efter duschen plockade jag fram det.

Jag kände inte av en direkt verkan av tablettet, det var inget skönt lugn som infan sig men nog verkade den för jag peakade inte i någon oro eller panik. Ett obehag fanns men mitt krav för att genomföra undersökningen var att kunna andas och det kunde jag.

Kl åtta kom sköterskorna och sa att de var redo nere i operationssalen, jag sa fy och la undan sticket. Jag förstår att det är så det går till men jag tycker inte om att bli körd i en säng genom sjukhusets korridorer och hiss. Så jag slöt ögonen och följde med.

Och så befann jag mig i rummet och mötes av tre sköterskor som väntande mig. Hade du grönt hår? var min första kommentar och det visade sig att den sköterskan hade vart med under min första operation. Nu hade hon blå nyans i håret. Jag minns det så väl för jag hade samma dag som hjärnblödningen målat mina tånaglar gröna och jag tänkte där och då vad fult nagellacket var och att jag skulle ta bort det sen. Det sen som kom var inte som jag hade planerat och jag tillbringande hela sjukhustiden men gröna tånaglar och nu för tiden är jag väldigt noga med att ha någorlunda fina fötter, för det sitter tydligen någon puls på fötterna som de ska känna på flera gånger per dag om en är på sjukhus.

Nåväl, tillbaka till operationsrummet. Den andra sköterskan hade jag hejat på dagen innan medans den tredje var ny för mig. När han står där och grejar med något säger jag en konstig fråga, men är du tillsammans med I? så visade det sig att han är tillsammans med en i min gamla klass. Att jag kom ihåg det är lite lustigt, för detta sa min klasskompis i förbifarten för ungefär tre år sedan och sen dess har vi inte setts. Men där fann vi en gemensam nämnare och vi kunde prata praktik och skola medans de förberedd mig.

Det var många småsaker, även om det främst var dagen innan, som underlättade hela undersökningen. Tex att det var inte direkt upp på bristsen när jag kom, utan de sa åt mig att ta det lugn och hoppa upp när jag är redo. Men även en sån sak som att läkaren kom ut och sa hej, frågade hur jag mådde. Jag sa att det var bättre än dagen innan och han svarade med ett skratt ja, det är svårt att må sämre. Annars har läkaren hållt sig borta tills allt är klart och sen kommer de in i rummet.

Sen fick jag lugnande i armen, inte heller detta kom med en våg av välbehag. Det kändes egentligen inte av alls, jag blev bara ganska avtrubbad vilket såklart var syftet med lugnande. Den rann några tårar när de stack med lokalbedövning i ljumsken men resterande flöt på bra. Blixtrarna i huvudet var skonsammare och jag kunde ärligt svara att det går bra när det kollade av läget.

När läkaren var klar och höll ett tryck på ljumsken pratade vi om löpning. Jag minns inte hur vi kom in på det, jag undrade tyst om han hade sett mig springa någonstans eller om jag hade sagt något om löpning. Så även om jag inte kände mig påverkad av det lugnande, sådär ”go och glad” förstod jag att jag hade fått tillräckligt denna gång.

Så var undersökningen avklarad. Även nu kom läkaren ut och sa hejdå, bra jobbat. Småsaker men så betydelsefullt. Jag tackade för den bästa kärlröntgen hittills och ett fantastiskt bemötande.

Väl på rummet slumrade jag till och från, fick en alvedon och lite senare på eftermiddagen mötte Justin mig och vi traskade hem tillsammans.

Kärlröntgen del ett.

Det kanske är tungt att läsa, så för de som inte vill veta så mycket känslor så kan jag säga att kärlröntgen gick bra. Det var jobbigt innan men själva kärlröntgen gick faktiskt bra och jag fick fantastiskt bemötande.

Kärlröntgen är avklarad för denna gång och det var den skonsammaste hittills. Jag var nästintill salig efteråt, tacksamhet var påtaglig och är. Dagarna efter var blandande känslor. Det smärtar lite att tänka på de två tidigare kärlröntgen, varför blev de så brutala? nu när jag visste hur bra det kan gå att genomföra. Det är ingen underdrift att säga att jag tycker de två föregående undersökningar har varit fruktansvärda. Fysiskt som psykiskt. Den ena hade jag så ont att jag fick morfin efteråt. Den andra hade jag än mer panik än den första, och då kan jag säga att jag hade dugligt med panik den första gången också.

Med detta i bagaget våndades jag ordentligt inför föregående vecka. Jag försökte att båda lugna ner mig och ladda upp mig. Jag se till operationssamordnaren två veckor innan att jag måste ha mer lugnande än tabletter, inga problem. Jag skrev ner på papper vad jag skulle säga på inskrivningen, jag ska stå på mig. Träffar sköterskan, säger att jag tycker detta är fruktansvärd undersökning och jag måste ha mer än tabletter, inga problem. Jag träffar läkaren som skulle skriva in mig. Samma som skrev in mig för andra operationen varpå jag blev väldigt glad. För jag tycker det är roligt att berätta om mina framsteg! Praktiserar på halvtid, sambo, mår bättre, lärt mig att jonglera, sticka.

Efter avklarat småprat kommer vi in på kärlröntgen, jag säger att jag måste ha mer än tabletter. ”Det är inte narkos ordinerat till imorgon. Men du som är så lugn, det kommer inte vara några problem imorgon och det är stor skillnad på dig idag och för två år sedan. Det här fixar du!”

En mening som jag var rädd för skulle komma. Jag vet att jag ofta ger en lugnt intryck, oavsett mående på insidan. Här börjar jag rabbla, för nejnej, jag gör inte kärlröntgen en gång till i samma skick. Känslan i kroppen när jag tänkte på det var ren överlevnadsinstinkt, då hade kroppen stängt av för att kunna ta sig igenom det för jag hade inte styrkan.

Det var tungt, för jag mådde kasst och jag finner inga fina liknelser. Men det fina i kråksången kommer här. När vi satt där i rummet, läkaren och jag, upplevde jag för första gången att jag blev lyssnad på. Läkaren själv blev berörd, med glansiga ögon hämtade hon snytpapper efter snytpapper. Ringde ner till läkaren som skulle utföra kärlröntgen för att se vilka möjligheter vi hade.

Läkaren sa till mig upprepade gånger att jag är inte dum som känner såhär, jag är inte till besvär, vi löser detta. Och kort därpå var vi på väg ner till operationsrummet, för jag skulle få ”känna” på rummet och träffa den andra läkare.

Det blev kaos inombords, i brist på andra ord så är min enda beskrivning av det rummet att jag hatar det. Så där stod vi, jag hyperventilerade, två läkare och en sköterska. Jag både skrämdes och skämdes, för att inte kunna kontrollera andningen påminner mig om när jag vaknade efter hjärnblödningen och hackade tänker okontrollerbart, skämdes för vuxna kvinna, bete dig! Läkaren sa ”ut med det bara! Gråt på!” och hämtade mer snytpapper. Och allt var bara konstigt, här står jag i detta rum med mina vanliga kläder på, med läkare som räddar liv i detta rum. Jag toksvettas sa jag, bra, då är det inte bara jag som svettas svarade läkaren med glimt i ögat.

Jag är som jag är, ibland önska jag att mina sinnen inte är så vaksamma på omgivningen. Denna gång var jag tacksam för det. Sköterskan, som var med när jag fick hjärnblödningen, drog fram en stol och satte sig långt bak på stolen, lyfte upp fötterna på stolens fotstöd och la händerna i knät. Och jag kände en sån tacksamhet, för det symboliserade lugn. Här sitter vi, vi tar det i din takt signalerade han utan ord. Att han kommer igår mig är beundransvärt, det har ju ändå gått 3.5 år och tänkt så många operationer/undersökningar han har varit med om.

När jag hade lugnat mig blev nästa steg att sätta mig på britsen och luften stockades sig i halsen igen. Värmen från britsen väckte nya känslor och tankar till liv. Så mycket minnen som sitter i kroppen. Jag vet att det inte är så, för jag vet att det var då och nu är nu, men kroppen tror att jag ska dö på denna brits.

Jag gör det inte, jag gör inte undersökningen i samma skick igen. Jag visste att jag inte hade fixat det. Nog hade jag kunnat genomlida mig det men det hade inte vart värt ännu ett trauma. Det hade skadat mer än gjort nytta.

Och jag blev lyssnad på. Nej, det är inte värt att du ska få ännu ett trauma, det vill inte vi heller. Vi måste bryta denna trend. Vi vill inte göra något som inte känns bra för dig.

Och så fick jag tre alternativ, jag kunde ställa in allt och vi skulle boka om och då med narkos. De sa upprepade gånger att det är inget bekymmer om jag vill omboka. Att JAG fick alternativet att omboka alltihopa, här grät jag av tacksamhet och lättnad! Att bli lyssnad på, bli tagen på allvar och hade det inte vart Corona och att de antagligen var i jour hade jag velat krama om de alla.

Men att boka om hade lett till samma procedur en gång till med vånda, corona-test, blodprover, ledig från praktik. Jag kände tilltro till dem när de sa att vi kan testa med tabletter och lite ”duttande” i armen med lugnande, och funkar det inte dagen efter så avbryter vi och all personal var införstådd med det. Och jag kände att de menade det.

Jag lämnade rummet med tårar som hade slutat rinna. Jag var överväldigad av tacksamhet, att de hade tagit sig den tiden och bemött mig så fint. Läkaren skicka med mig en sömntablett hem för att jag skulle kunna sova. Jag somnade ögonblickligen när vi la oss på kvällen, sömntabletten ligger kvar i badrumsskåpet.

Inte så pepp inlägg om kärlröntgen

Igår var jag och testade mig för Corona inför kommande kärlröntgen på torsdag. Jag var inställd på att testet skulle vara vidrig men det var bara äckligt. Jag var inte inställd på känslorna som kom när jag närmade mig neurologen. Jag har ändå positiva minnen från neurologen och kunde förr lite se fram emot att komma dit, då kände jag till personalen och personalen kände till mig. Men även att det kunde vara ett ställe att slappna av lite på, med den konstant oron jag gick med. Och det är konstigt, att det upplevdes som en evighet då jag hade kontakt med neurologen men nu i efterhand inser jag att det ”bara” var ungefär 11 månader och det var 2.5 år sedan jag var där senast.

Utan välkända ansikten och tröstande leenden kändes det kallt och rått på avdelningen och hela kroppen sa tydligt det här en dörr jag inte vill öppna. Konkret som visuellt. Minnen som poppade på. Nejnej, stäng dörren.

Sjukhuset långa sterila korridor omvandlas till lustiga huset, korridoren snurrar och benen känns ojämna. Ångestpåslag och jag önskade att det inte var långa korridorer, bara någonting att fästa blicken på. Något att fokusera på, hålla fast till. Och det är väl det, jag behöver någon hållhake och ovissheten som i somras lugnade mig gör mig nu famlande. Jag måste ha en hållpunkt att fokusera på. Men det känns som en lång, steril korridor. Av flera skäl. Inte ens kan jag lita på att det blir en vit vinter i Umeå, för det hade jag annars kunnat hålla fast vid. Jag hade uppskattat en kall och snörik vinter.

De sår som jag med hjälp av familj kunnat läka, som det senaste åren har läkt till ärr av de finare slag öppnas nu upp. Det är så mycket med kärlröntgen som väcks till liv, minnen av hjärnblödningen men även sjukt jobbiga minnen av tidigare kärlröntgen. Jag är rädd för att känna smärtan, den fysiska smärtan gör ont men den är lindrig i kontrast till den psykiska.

Jag är rädd. För min kropp minns det som jag inte vill tänka på. Jag är rädd för ligga där på bristen. jag är rädd för rädslan att ha fullständig panik men måste ligga still för jag har en kateter i mitt kärl. Jag är rädd för känslan av sprakande och gnistrande när de sprutar in kontrastvätskan. Jag är rädd för att det ska gå fel. Jag är rädd för hur dåligt jag kommer må efteråt. Jag är rädd för att ligga där ensam med mina tankar och minnen. Jag är rädd för att få dåligt bemötande från vårdpersonalen. Jag är rädd för att inte bli tagen på allvar och en än gång gå igenom kärlröntgen utan tillräckligt med lugnande. Jag är rädd för oron som kan komma efteråt. Jag är rädd för att bli hemskickad trots att jag inte mår bra. Jag är rädd för att kärlröntgen ska orsakade en ny blödning.

Jag är rädd. Och jag måste bara igenom det.

Det har aldrig varit roligt men det känns annorlunda denna gång. Som att öppna Pandoras ask som innehåller känslor och minnen. En ask som det senaste året har hamnat lite i skymundan. Året 2020 har inneburit mycket som lett till mitt mående, till det bättre. Och det är jag tacksam för, förr levde jag i asken. Då hade jag konstant orospåslag så att gå i sjukhusets korridor var easy peasy, där var en trygg plats. Jag vill inte öppna asken. Låt den vara i skymundan.

Nu har min trygga plats flyttats till Hoppets gränd och det är här jag vill vara. Det är här jag hör hemma.

Skogens skatt

Det finns ett skogsparti utanför barnhabiliteringen. Det är litet, en cykelbana av asfalt delar skogen i delar och en hör bilarna från den större vägen strax intill. Ändå tilltalar det mig något alldeles och för en kort stund när jag kommer ut dit efter dagens slut får alla frågor svar. Det är inte konstigt att vi mår allt sämre när vi skördar detta slår mig varje gång. Jag har inget emot städer, det har jag faktiskt inte, jag själv har bott i många städer jag gillat och ser många fördelar med det även idag. Men det är i skogen och naturen en ser helheten. Naturen symboliserar även människan.

Jag älskar skogen, vilket få kanske vet, för jag vistas väldigt lite där. Vilket är bara för jag är rädd för mycket i skogen, björnar, vildsvin, människor. Men även att det måste vara tillgängligt för en ambulans att komma fram samt bra täckning, min vanliga rädsla för en hjärnblödning. Mitt happy place när jag vilar är skogen, för här konstruerar jag den – murriga träd, mossa, kanske en bottenlös damm, mjuka gröna färger. Här är inget att vara rädd för och själen blir lugn av skogen.

Så det kanske det är därför skogsparti utanför barnhab tilltalar mig, få rädslor och här blir allt klart för mig, naturens cykler. Årstider som kommer och går, som sköter sig helt självt utan oss människor påverkan. Löv som brinner i gult och rött, regnar ner som konfetti. Träd som växer sig ståtliga, står palla för väder och vind för rötterna som är djupt rotade och connetcted med moder jord. Här finner jag mening och lugn.

I staden ska varje tecken på natur tas bort snabbast möjliga, med lövblåsare hamnar de färgglada löven med fina mönster i en plastsäck innan det knappt träffat marken. Och hur ska vi då förstå våra känslor, som kommer och går, när vi inte får följa naturens gång?

Jag älskar hösten men denna höst går inte färgerna hela vägen in, känner inte samma djupa förundran. Det är ett annat tempo, och ibland slår mig tanken vart är jag på väg och vill jag dit? Jag vill absolut inte tillbaka, samtidigt läser jag om ökad utmattningssymptom, stillasittande, stress, skärm.

Jag vill framåt och jag vill framåt med förundran. Jag kom i fredags på vad jag vill skriva min uppsats om och jag vet att jag kommer skriva den bra.

Sista dagen på sommaren

Imorgon börjar höstterminen och jag med den som kurator på barnhabiliteringen! Det är alltid spännande att vara såhär dagen innan ett nytt kapitel börjar i ens liv. Jag hade önskat lite att jag hade haft mer tid att tänka på hösten, att suga på karamellen att vara på början på något nytt, hur kommer det bli, vad kommer jag lära mig, hur kommer jag utvecklas. Men å andra sidan går jag nu in ganska så förutsättningslöst, jag har inte hunnit bygga upp några bilder eller förväntningar. Många säger att det kommer bli bra, vilket jag till viss del kan förstå att folk säger till mig, för jag har hittills klarat av allting bra. Jag själv är inte lika självsäker, men jag vet att jag kommer jag mitt bästa för att det ska gå bra. Och gör det inte det får vi ta det då.

Jag är tacksam för erfarenheter jag har samlat på mig. Jag vet att jag kan må bra av att ha saker planerat på schemat, autopilot. Jag hoppas att det blir så även denna höst. Jag ser fram emot att ha saker att bara göra. Att vara ledig kommer med viss i-landsproblematik för mig, för många val med vad jag ska fylla dagarna med. Att ”passa på” när en ledig, att passa på blir en stress för mig för den underbyggda meningen för mig bli ”passa på när du kan, för annars under terminen räcker du inte till”. Jag vill fylla dagarna med bra saker men för mycket tid att tänka blir vad är bra saker, vad är meningsfullt. Och att tänka på vad är meningsfullt gör att ingenting blir meningsfullt. Det är för stora frågor som jag egentligen inte ska pyssla med, inte allt för ofta med iallafall.

Jag hade önskat att sammanfatta sommaren här på bloggen också, jag gjorde ett eget word-dokument för mig själv. Men att skriva av mig här är också ett sätt för andra att lära känna mig. För mig handlar mycket om det lilla, det är det lilla som gör det stora. Som tex när jag inte hittade jongleringsbollarna och hade letat på de senaste ställen jag hade lagt dem på utan framgång, kom och tänka på Alve som nyligen vart i smedjan själv och gick då till vedugnsspisen och hittade då bollarna långt in i en gammal plåt. I och med att jag hade hängt med Alve under sommaren och lärt känna honom mer så visste jag vart han hade sina gömställen. Känslan att lära känna sina syskonbarn är så fin. Eller som tex när Leonie frågade om hon fick följa med mig ut och springa en kväll och vi sprang två kilometer tillsammans, eller när hon frågade en dag om jag ville följa henne till en kompis. Eller när hon berättade om sina framtidsdrömmar eller som när jag kramade henne hejdå inför deras trip till Göteborg och sa att jag älskar henne och hon svarade tillbaka jag älskar dig.

Eller som Alve, likt sin bror, alltid frågar Vad ska du göra? när en ses på gården. Eller Elis lycka när han får fiska eller som en kväll då hans kompis spikade på lådbilden när jag tränande bredvid. Då kollade Elis på mig och när jag sa att det var okej började han spika. Eller Eira, som lärde sig att känna igen mig och varje gång en kom in i lillastugan sa hon Liiinn. Eller när jag fick hålla Melker och han sökte ögonkontakt för ett leende och jag fick en ny förståelse för barn, hur utsatta och formbara de är. Vilket ansvar vi vuxna har.

Det har inte bara varit barnen denna sommar. Jag skrev på instagram om jag skulle sammanfatta den sommar i några ord så hade det varit vi vill varandra väl. Familjen min. Det är inte så att vår familj för perfekt, vi är många och det är många viljor. Men vi vill varandra väl, det är ett givande och tagande. Ibland får en rum, ibland får en stå tillbaka. Ibland får en bjuda till, ibland blir en bjuden. Det är en trygghet. Jag känner mig så rik på det, fina människor omkring mig.

En kväll när vi satt och grillade fick jag ett paket. Det var varken min födelsedag eller annat, men varför får jag paket? För att vi tycker om dig. Och i paket låg ett par nya springskor! Då jag sagt någon vecka innan att mina vader är så trötta när jag springer och det har förtatt min glädje att springa. Så sprang jag med Emmas skor och det var en helt annat lättnad i ben, och detta sa jag utan någon baktanke. Då har både familjen i Gislagården och Justin i Umeå köpte mig samma par skor, samma modell. För att jag ska känna glädje i att springa ❤ materiella ting är inte det viktigaste men den gest och tanke bakom dessa skor är ovärderlig för mig! För de vet hur mycket jag har älskat att springa och vilket glädje det varit för mig, och så vill de att jag ska känna det. Jag älskar dem, jag älskar deras godhet och det vill jag alltid bära med mig.

Så det var en liten kort sammanfattning, lång text men kort sammanfattning av en sommar.

Så, imorgon. Jag försöker att inte krångla till det, vilket jag kan vara bra på ibland i mitt eget huvud. Igår cyklade jag och Justin till ett café, för att avsluta sommaren. Något jag ville göra. Sen var det en loppis i kvartet, jag älskar loppisar! Cafébesök handlade om en liten tjej som grät och skrek hela vår fika, där de vuxna var helt passiva, min raw food-kaka smakade romerska bågar vilket inte är min favorit och nog är det billigare att fika hemma. Loppis köpte jag fyra plagg för 120 kr, ett kap. Väl hemma så tänkte jag att det kanske var onödigt, borde jag verkligen ha köpt dessa? Kanske var dumt, jag har ju så mycket kläder.

Men så drog jag mig till minnes, när jag gick där och överanalyserade allting – livet är sällan så lätt som det verkar och sällan så komplicerat som en gör det.

Ibland får en bara rycka på axlarna, jaja. Det var det det.

Imorgon börjar höstterminen och jag med den. Jag ser fram emot det och är nyfiken på en ny arbetsplats, nytt område. Att vara ett oskrivet blad är spännande.

En stund i skogen

På måndag börjar terminen och jag påbörjar min andra praktikperiod, denna gång som kurator på barnhabiliteringen. Men innan jag ställer om till ett nytt kapitel vill jag knyta ihop sommaren. Det är så lätt att tiden går utan att en stannat upp och reflekterad av det som en vart med om. Jag försöker tänka tillbaka på sommaren lite varje dag, kolla bilder, för att verkligen minnas. För mitt minne är sisådär just nu, huvudet är så fullmatat att mycket faller i glömska. Jag har min fem års dagbok där jag skriver om vad jag har gjort på dagen men då raderna är få blir det ganska kortfattat. För att veta styrka på diverse känslor, händelser så får det bli STORA bokstäver på det som känts extra mycket.

Vissa stunder har etsat sig fast lite extra. En dag for vi till skogs, till en gammal labyrinten. Det var jag, mappa, Familjen Elthammar-Andersson och barnen Lundmark. Efter fikat omvandlades Oskar till troll som Leonie och Elis skulle försöka undfly, Sara blev en sagoberättar. Jag satt med Eira i knät i blåbärsriset och betraktade dem på avstånd, medan Eira plockade blåbär efter blåbär från min hand med sitt lilla pincettgrep. Blåbär större än hennes tum- och pekfingernagel, och för varje blåbär hon stoppade i munnen med ett insupande ssssuuuuuppp, la huvudet bakåt och blundande. Samma process varje gång. Vet ingen som äter blåbär lika njutningsfullt som Eira. Tacksam för att få ha Eiras förtroende. Känna hennes tyngd i knät, och lukta henne i håret. Under tiden hade Sara och Oskar även fått med mamma och pappa i leken, så där lekte de troll och skatt, tre generationer. Jag njöt och kände mig så ofantligt rik, för mig var det en skatt att se. Alve som tyckte det var lite väl läskigt med trollet stod utanför labyrinten och kollade, vågade inte delta. Då gick pappa och tog honom i handen och med morfar vid sin sida vågade han springa in till mitten och hämta skatten, Eiras rosa stövel, med ögonen full koll på trollet och viss rädsla. Men han gjorde det och han fick vara med i leken på sina villkor.

Ett minne jag minns med värme. Så mycket ömhet. Här är känslor tillåtet. Jag blev rörd av att pappa såg och inkluderade Alve, istället för att säga ”det där är inget att vara rädd för”, fick Alve vara just rädd för det var hans känsla men att han fick en hand att hålla för att ändå kunna vara med. Många kanske tänker men det där är väl en självklarhet, och det är det även i vår familj. Men samtidigt är det just det inte för alla. Så många pojkar som fostras från dag ett att inte visa känslor, inte vara rädda, ledsen. Inte gråta, vara tuffa.

Att uppmärksamma och uppskatta det ”självklara” ger mig rikare liv. Vissa saker som är självklart för mig är andras dröm, att uppmärksamma det självklara är att vara tacksam för det en har och en mer ödmjukhet inför livet. Det finns många självklarheter som många säger ”det där är inget att tacka för”, men jag tror att det är precis det en ska tacka för. För det är det som är goda värden och ting i livet, och sånt en vill ha kvar, bygga vidare på.

Just nu

Bloggen är inte längre som den var när jag startade upp den december 2017. Och tur är det, för jag mådde som sämst då, veckorna innan andra operationen. Att lägga ner bloggen skulle kännas tomt, men samtidigt känns texterna inte lika naturliga och självklara längre. Mycket klokheter har jag men känns klyschigt eller upprepning.

Jag startade bloggen för att skriva av mig, bearbetade allt som stormade inombords. Det har varit en livlina och jag har utvecklat en kärlek till att uttrycka mig i text. Men kanske ska bloggen skifta syfte. För saken är den, att jag just nu mår bättre än vad jag har gjort på länge.

Jag är modigare än vad jag vart på länge. Jag njuter och tillåter mig att känna lycka, välbehag, glädje. Sånt som förr vart för starkt, smärtsamt, det gör för ont att förlora. Bättre att inte känna för mycket, neutral, håll det på avstånd.

Livet som människa innebär och kommer med risker, att hålla andra kärt innebär total sårbarhet. Jag kan inte hindra att livet sker, och det är smärtsamt. Men att våga vara sårbar kommer också med meningsfullhet.

”Allting är väldigt osäker, och det är just det som lugnar mig”. Citat från en i Mumin. Och jag landar i det just nu, det enda jag vet någonting om är nuet och det är där jag vill vara. Ta vara på det jag har här och nu, tacksamhet.

Jag njuter och insuper dagarna hemma. Att känna att jag orkar hänga med familjen allt mer ger mig små glädjerus, fånga ögonblick med barnen, glädje i att orka hjälpa till, friheten att inte ångesten styr mina dagar, lyckan att kunna knäppa händerna på morgonen och säga ”Tack för att jag just nu mår bra”.

Kanske, kanske inte

Jag är sen över en tillbaka hemma i Ornunga. Jag njuter då jag varken tagit det för givet att jag skulle komma hem med tanke på Corona och för jag helt enkelt älskar att vara på Gislagården med familj. Barnen växer och det är roligt att hänga med dem, de alla med sina egna personligheter och egenheter. Det är regn, blåst och 15 grader men jag väljer detta vädret alla gånger framför 30 grader och sol. Det sägs att en inte får klaga på värme men om en inte klagar på kyla anser jag visst att en får uttrycka missnöje över värme.

Det bästa med sommaren är bär, grönska, bad och sommarprat. Bland annat. Jag har hittills lyssnat på Björn Natthiko Lindblad och Therese Lindgren. Förstnämnda pratar mycket om död då både hans pappa nyligen gick bort och han själv har ALS. Jag tycker det är viktigt att prata om döden, för det är det enda vi med säkerhet vet, att vi alla någon gång ska dö. Han pratar fint och sorgligt om det, tårarna rinner både en och två gånger.

Han säger mycket klokheter som inger lugn hos mig, även om det han säger inte är något nytt. Han tar en berättelse som jag tycker är tänkvärd att ha med sig. Jag kommer inte ihåg berättelsen ordagrant men ungefär såhär. Det är en man som har en son, han har även en nyfiken granne. En dag springer mannens enda häst till skogs. Den nyfikna granne ”din enda häst, sicket elände! Vilken otur!”. Mannen svara ”kanske, kanske inte”. Några dagar senare kommer hästen tillbaka, med sig har han två vildhästar till följe som snällt går in i hagen. Den nyfikne grannen ”Sicken tur! Sicken tur! Igår hade du ingen häst! Idag har du tre, sicken tur!”. Mannen svara ”kanske, kanske inte”. När han enda son ska rida in vildhästarna trillar han av och bryter benet. Den nyfikne grannen ”Vilken osis! Din enda son bryter benet, hur ska det gå för dig och jordbruket? Vilken otur!”. Mannen svarar ”kanske, kanske inte”. Några dagar senare går landet ut i krig och alla män kallas in för att försvara landet, förutom sonen som har brutet ben. Den nyfikne grannen ”Tänka sig, du får ha kvar din son hemma. Vilken tur! Vilken tur!”. Mannen svara ”kanske, kanske inte”.

Det är en bra berättelse. En påminnelse att vi vet egentligen inte vad som är en positiv eller negativ händelse. De mest smärtsamma händelser, upplevelser kan ha med sig något gott. De glädjefylld och behagliga händelser kan vara vilseledande och negativa på sikt.

Kort sagt så vet vi egentligen ingenting om framtiden, även om vi stundtals kan tro att vi har koll. Inget nytt, jag vet, men ändå glömmer en bort det ganska ofta och därför måste en påminna sig själv om det emellanåt.

Kanske, kanske inte.

Jag har ett egenvärde i att bara vara Linn.

En trött liten böna här. Värmen är jobbig och solljuset gör så mina ögon värker. Ansiktet domnar och huvudet molnar. Det är både konstigt och tacksamt, att jag ändå till viss del vant med mig detta. Det är inget roligt men jag har vart med förr, det går över.

Jag fortsätter att läsa Mod att vara sårbar. Nu börjar den göra avtryck på mig. Förra veckan växte en mening fram i mig, en mening som talar till mig – Jag har ett egenvärde i att bara vara Linn. Det jag gör, presterar, leverera är plus i kanten men de ligger en bit utanför mig, de saker definierar inte mig. Men inte har alla personer ett värde, de som begår hemska brott/handlingar? Denna följdfrågan har alltid poppat upp hos mig förut och begränsat mig, inte kan alla personer ha ett egenvärde. Vad jag har kommit fram till nu är dock att alla personer har ett egenvärde längst där inne, för om jag inte tror på det så utgår jag från att det finns barn som föds onda. Vilket jag inte tror på. Alla föds med ett egenvärde, däremot vad som formar en och vilka handlingar/vägar en väljer i livet är en annan sak.

Okej, men om alla, inklusive jag, har ett egenvärde men om det finns folk som inte tycker om mig/störs sig på mig/är elak mot mig, hur ska jag tolka det? Ja, så kommer det vara och så är nog livet. Men det betyder inte att det är fel på varken mig eller den andra, vi alla har vi vår egen plats att fylla men det betyder inte att en kommer klicka med alla. Det viktigaste är att komma tillbaka till meningen att jag har ett egenvärde och jag har en speciell plats att fylla som är just min.

Detta är helt ny mark för mig, kommer det hålla? Kommer det bära? Det ger mig en pirrig, nervös känsla. Hur känns det att verkligen ta in den mening? Oavsett jag lyckas, misslyckas, går framåt eller bakåt så kan jag landa i att mitt egenvärde består och berörs inte av yttre faktorer.

Vad jag menar har utformat är meningen Jag värdesätter mod! Det viktigaste är att våga, oavsett utfall, jag värdesätter mod framför vinst. För mod är tecken på riktig styrka. Och mod, det har jag.

Tänk att…

Tänk att sänggaveln blev så bra som jag hade önskat men inte vågats hoppas på.

Tänk att jag fann de shorts jag var ute efter på första klädställning vi kollade på, endast ett par kvar i min storlek och på rea dessutom.

Tänk att jag inte hade några hål i tänderna.

Tänk att jag hittade en hallmöbel på ”Umeå köp, byt och sälj” med exakt de mått jag behövde för en billig peng och inte allt för slitet.

Tänk att jag ringde sköterskan precis när hon hade fått tag på den hon behövde höra ifrån så sköterskan kunde ge mig ett svar.

Tänk att jag lyckades med att göra vegansk glass på första försöket.

Tänk att vi kollade tågbiljetter i tid och jag hann bokade en hembiljett innan banarbetet började dagarna efter.

Tänk att mobilerna klarade sig efter en cykeltur i regn.

Tänk att få vakna upp till en ny dag.

Tänk att spisen var enkel att laga och vi inte behövde betala något för det.

Tänk att åskan inte slog ner (vad jag såg iallafall).

Tänk att jag fick 313 poäng på yatzy.

Tänk att en glömmer att uppmärksamma medgångarna och att det är först när vi stöter på motgångar en oftast stannar upp. Tänk att många tar medgångar som en självklarhet, att en är berättigade medgångar. Berättigad ett bra och bekvämt liv. Vilket jag tror en risk, dels förlorar en många små lyckostunder i vardagen och en kan få en skev bild av hur ens liv faktiskt är.