Utmana sina rädslor

Jag sprang inte så mycket över jul och nyår. En kombination av prioriteringar och mörkerrädsla. Förra veckan tog jag mig i kragen, om jag nu vill bo på landet någon gång i framtiden kan jag inte vara mörkrädd och då får jag träna på det. Och den bästa träning är att göra det man tycker är läskigt, om och om igen. Så jag började springa min vanliga tid, och om det är något som är häftigt är känslan när rädslan minskar lite för varje gång och självförtroendet växer lite för varje gång.

Det är tillåtet att känna alla känslor, men det gäller att vara selektiv med vilka känslor som man låter styra en.

Belöningen för min effort har varit att få springa under glittrande stjärnhimmel, i månsken som känns starkare än solljuset en novemberdag, tystnaden i morgontimmen. Men även ökad känsla av kontroll och tillit till min kropp, vissa stunder så mörkt att jag inte sett handen framför mig så har fötterna ändå parerat underlaget och tagit mig fram tryggt.

Tankar om barn

Jag ska ha en stor familj när jag blir stor (minst fyra barn). Det vore coolt att vara ung mamma (16 år). Jag önska åren mellan 20 och 30 vore dubbelt så många, det är så många länder jag vill se (innan jag får barn). Har jag inte träffat en partner när jag är 35 år skaffar jag barn på egen hand.

Tankar om barn har funnits med sen jag var liten. Tankarna har ändrats under åren men indirekt har jag väl ändå utgått ifrån att jag kommer ha barn, att det är ingen fråga utan någon slags självklarhet i livets gång. För det är så man gör, blir vuxen, skaffar barn.

Jag har alltid utgått ifrån att jag tids nog kommer veta säkert, när jag väl träffar den jag vill leva med så kommer jag att veta. Nu har jag Justin, det är han jag vill leva med och jag är snart 32 år, men jag vet fortfarande inte. Jag har undrat lite vart den självklara känslan är, om jag vill ha barn eller inte.

Även om jag alltid indirekt tänkt att jag ska ha barn så undrar jag om det är min egna åsikt eller normen. Vill jag ha barn eller tror jag att jag vill ha barn för det är så normen ser ut?

Häromkvällen kom en insikt som guidade mig lite. Hade jag inte varit hjärntrött så hade det varit ett naturligt steg att bli gravid. Såklart är jag nyfiken på hur mitt och Justin barns skulle se ut, såklart hade jag varit nyfiken på hur det är att vara gravid och känna den omtalade villkorslösa kärlek. Men nu är jag hjärntrött, och valet är inte självklart. Samtidigt som Justin sa ”hade du inte varit hjärntrött så hade du kanske fortfarande velat resa mer”. Sant, omöjligt att veta hur jag hade tänkt eller varit i livet, yrkesmässigt som geografiskt, om jag inte hade varit hjärntrött.

Att skaffa barn är en uppoffring av sig själv för alla. Jag har än mindre marginaler att ta ifrån pga hjärntröttheten och mina uppoffringar blir troligen större än gemene mans. Och ska jag skaffa ett barn, då ska jag också känna att jag orkar ta hand om det och är beredd att göra uppoffringarna.

Jag är dock tacksam att jag inte ser barn som meningen med livet. Jag känner inte att jag ska ha barn till varje pris. Jag har aldrig sett det som en självklarhet att kunna få barn, jag vet liksom inte ens om jag kan få barn, även om vi bestämmer oss att vi vill ha barn. Det är ingen rättighet att kunna bli gravid, bara för att jag är kvinna. Jag har aldrig sett det som en självklarhet att få friska, normalstörda barn.

Min farhåga i dagens läge om det inte skulle bli barn är ensamheten när man blir äldre. Att man inte har någon som hälsar på en, ingen som tar han om en. Men som Emma sa ”det är ingen garanti att man har det när man blir äldre bara för att man har barn”. Så sant som det är sagt, det finns ju ingen garanti att ens barn hälsar på en när man blir äldre eller tar hand om en. Jag hoppas att jag för evigt kommer ha en plats i mina systrars familjer och jag hoppas att Gislagården för evigt kommer vara hemmahemma. Jag hoppas jag hittar/har ett sammanhang och gemenskap, oavsett ålder.

Samtidigt är jag en person som inte har så stort behov av att äga saker, kan man låna och återanvända saker som redan finns ser jag det som toppen och hållbart. Jag har barn i min närhet, jag är fantastiskt tacksam för min syskonbarn. Det är en ynnest att kunna få säga Jag älskar dig till dem och verkligen känna den kärlek. Så oavsett om jag får egna barn, så har jag barn jag kan ge kärlek och omtanke till. Får jag inga egna barn kommer jag ha större plats för dem och det är inte fy skam.

Jag är heller inte så noga med en ”norm-familj”, tycker det är fel att säga ”jag vill ha barn för jag vill ha en familj”. Som att det är barn som gör en familj och de utan barn är ingen familj. Jag är på det klara att jag och Justin kommer vara en familj oavsett konstellation. Jag är på det klara att vi ska skaffa minst en hund (trots att jag inte är en hundmänniska längtar jag efter att skaffa en valp framöver) och en katt. Familj. Vänner kan bli ens familj. Kusiner kan bli ens familj. Fosterbarn kan bli ens familj. Djur kan bli ens familj. Växter kan bli ens familj.

Jag är övertygad om att jag kan få ett bra liv, oavsett om det blir med barn eller utan barn. Det blir vad man gör det till.

Tankar om inställningar till livet

Sitter här och funderar på livet och hur man ser på livet. Jag tror nutidens människor har skapat sig en missvisande och icke-sann bild av livet. Med dagens alla hjälpmedel, appar och teknik har vi skapat oss en föreställning att livet ska vara bekvämt. Livet ska vara lätt och roligt. Vi ska må bra. Det är vår rättighet. Och jösses amalia, vad jag vill skaka om nutidens människor och dessa föreställningar. Jag tror denna icke-sanning skapar oss onödigt lidandet. Livets förutsättningar är grymma, orättvisa och smärtsamma. Att intala oss annat är att göra oss själva en björntjänst. Att leva är att känna, alla känslor, och det gör ont.

Jag fick boken Depphjärna – varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? i julklapp, jag har inte läst den än även om jag typ redan vet vad den handlar om efter lyssnat på x antal program med Anders Hansen redan. Iallafall, kanske får jag ett vetenskapligt svar i den boken men mina stundande funderingar kring livet och människor går lite såhär. Utan att ha levt förr i tiden så är min uppfattning att förr i tiden så förväntade sig inte människorna att må bra. De hade inget val, bondesamhället var fysiskt krävande. De förväntande sig inget annat, det som behövdes göra behövdes göra. Det fanns inte utrymme att känna efter. Jag vet inte om de mådde bättre, men jag tror de såg och tog livet för vad det var. De levde mer i sanning.

I dagens samhälle har vi möjlighet att känna efter, vilket vi gör. Vi känner efter, kanske ibland för mycket, så fort det bli motigt, jobbigt ger vi upp. Vi blir kränkta, livet ska vara bekvämt, jag förtjänar inte detta! Känner sig misslyckad, varför mår jag inte bra när jag har det så bra? Problemet är, vi känner efter men vi vill inte ta hand om det vi känner. En icke-lustfylld känsla ska dövas, en icke-lustfylld känsla hör inte till livet (intalar vi oss) och ska slås bort. Livet ska vara bekvämt. Vi plockar upp mobilen, köper saker, dricker alkohol, äter mat som ger snabba kickar, distrahera oss osv. Snabba belöningar, som vi tror ska ge oss långvarig lycka och som vi är berättigade.

Nutidens människa har skapat sig en sanning att normaltillståndet är lycka och att må bra, och det är avvikande att må dåligt. Rubbas denna nutida sanning blir vi besvikna, uppgivna, upprörda. Jag skulle påstå att den gamla (och i min mening, sanna) sanning är tvärtom, vi är inte skapta att för att må bra. Vi är skapta för att överleva och reproducera oss och tänker vi tillbaka på vad det innebar på savannen så handlade det om att döda andra, överge dom svaga, vara på jakt, inte vara bekväm. Inte särskilt muntert tillstånd.

Jag menar inte att vi ska leva i misär. Men jag tror många skulle må bättre av att se annorlunda på livet, se på livet med ofiltrerade ögon. Skifta fokus och perspektiv. Mycket handlar om hur man ser på saker och vad man förväntar sig, förväntningar kan verkligen ställa det. Livet kommer inte med några premisser. Livet är smärtsamt. Livet går upp och ner. Livet är ingen rättighet. Att må bra, att ha hälsan, är ingen rättighet utan ett privilegie! Men livet är också bra, det finns godhet och kärlek. Kan man se livet för vad det är så tror jag att man kan öka acceptansen i de svåra stunder och när man inte mår toppen, att man slutar streta emot ett tillstånd som är i våra ursprungsgener så naturligt och när man mår bra snarare känna en ökad tacksamhet, något man inte ska ta för givet, utan ska ses som grädde på moset.

2022

Om jag tänker framåt, vilket jag inte alltid gärna gör då jag dessvärre tror på jinx, så ska väl ändå 2022 erbjuda några saker. Går det enligt planer tar jag examen i juni och jag kommer gå ifrån student till jobbsökande till anställd. Jag vet inte var eller hur jag kommer söka jobb men känner mig just nu lugn, att jag hamnar där jag ska hamna. Att jag känner mig skoltrött kom alltså i bra tajmning, jag känner mig pepp att testa på ett nytt kapitel i mitt liv. Sen är det ju inte alltid roligt att söka jobb och såklart finns en viss oro med hjärntröttheten, men farhågorna varken vill eller tänker jag ta ut nu utan tar det när och om de dyker upp. Just nu stannar jag vid lugnet och peppen.

Under hösten ska det bli en till kärlröntgen, då har det gått fyra år sedan strålningen.

För 2022 dagdrömmer jag och håller tummarna att iallafall jag och Justin kommer iväg till Fjällveckan i Åre (det är väl om jag får jobb och inte kan ta ledigt som kan ställa till det utöver sjukdomar och annat tråkigt). Jag håller till viss del tummarna att fler i Glittergänget kan följa med, jag tror att flera utav dom skulle uppskatta den veckan av olika anledningar (varför jag inte håller tummarna 100% är för att om de följer med till Åre så betyder det att det inte blir en tågluff i Europa för dem som de är pepp på). Kommer jag iväg så vill jag satsa på att springa loppet på 27 km.

2017 var jag anmäld till att springa Toughest och det smärtade ordentligt när hjärnblödningen satte stopp för det. En tid efter hjärnblödningen satte jag målet att inom fem år ska jag springa Toughest. 2022 är femte året och jag siktar på att springa Toughest om det praktiskt är möjligt, det vill säga om det kommer till Umeå.

Jag vill fortsätta att jobba med mig själv, bli tryggare i att visa för andra den ”riktiga” Linn, den Linn jag är med familj och vänner. Jag önskar att jag kan sluta anpassa mig efter andra och stämningarna, utan utgå ifrån mig själv. Vill jag skriva emojis så gör jag det, är jag glad så är jag glad, tycker jag något är fel så vill jag uttrycka det. Jag vill sluta hålla tillbaka mig för att passa in i en mall som jag tror kommer leda till att andra tycker om mig. Nu vill jag vara utanför mallen. Jag vill bli bättre på att ta min plats, och inte bli nervös när jag väl får den. Att jobba med sig själv är inte alltid lätt, för det handlar bara om mitt egna arbete. Det spelar ingen roll hur mycket andra bekräftar och peppar mig om jag själv inte tror på det. I grund och botten så handlar det om att jag bara måste bestämma mig, att jag är bra, jag tycker om mig själv och börja agera därefter.

Men i slutändan så är det enda jag önskar mig av 2022 är att nära och kära får ha hälsan. Utan hälsa så har inget av ovanstående något värde.

2021

Min första tanke när jag tänker över året som varit är att det var ganska intetsägande. Det var inget stort, utstickande, speciellt. Vårterminen skrev jag uppsatsen och även om den tog upp stor del av min vardag då så är den nu typ glömd redan. Sommaren blev kortare på ett sätt då jag var lite i Umeå och lite i Ornunga. Hösten kände jag mig ensam och omotiverad till plugg, hösten var även en del väntan då kursens schema var glest.

Så en snabb överblick säger mig att 2021 inte var så speciellt.

Men när jag börjar tänka mer på detaljnivå så inser jag att året var inga enstaka stora spektakulära saker, utan många små fantastiska saker som skapade en gyllende massa.

2021 var året då jag blev modigare. Jag har vidgat min comfort zone undan för undan och många små steg blir tids nog ett stort steg. Jag har lärt mig att trygga mig själv i större utsträckning med mina erfarenheter, det är en stor vinst för mig! 2021 var året då jag började träna på ett sådant sätt så att det gav mig endorfiner och glädje. Jag må vara emot mycket med teknik och skärm men det är en fantastiskt grej med träningspass på tv. Träningen blev mer varierande och äntligen blev det tyst i huvudet under träning, jag upplevde min gamla vanliga andpaus som träning gav mig förr i tiden. 2021 var året då både jag och Justin pluggade och arbetade hemifrån, och jag kan inget annat än att säga att det har fungerat bra. Mer än bra, jag är supertacksam för att Justin fanns på hemmaplan när jag satt med uppsatsen, det hade varit tufft annars. Vår vardag fungerar bra ihop och det är inget man ska ta för givet. 2021 var året då vi åkte på små och större utflykter. Jag var till exempel med mappa och Lundmarks på Koster, trots att det var en ö kände jag ingen större oro. Jag kunde även vara med på det mesta. Jag och Justin utforskade Umeås närområde och jag hittade mitt smultronställe bara 20 minuter med cykel från oss. En fördel med att inte ha utforskat Umeå så mycket är att jag även nu, sex år(!) efter jag flyttade dit, kan upptäcka nya saker. Vi tog oss även en dagsutflykt till Skuleberget vid Höga kusten och en weekend till Åre som definitivt var en höjdpunkt! 2021 var året jag återigen blev en morgonmänniska vilket jag trivs med. 2021 var året vi alla fick fira jul ihop och det är sån lycka (även om det såklart kommer med en del rörighet) att få vara tillsammans med de jag älskar mest. När allt kommer omkring så är det enda som verkligen betyder något, är min familj.

2021 var året som var ett ganska vanligt år för mig, och det är inte att förringa. Jag hade inga läkarbesök kopplat till hjärnblödningen och det var första året. Jag rullade på med studierna, även om jag till viss del har en del anpassningar så använder jag mig mindre och mindre utav dem. Jag deltar i större utsträckning i vanliga undervisning och schema, vilket är stärkande för självförtroendet. Såklart finns oro och ledsamhet fortfarande med, i slutet på uppsatsen var energin knappt och tårarna rullade ofta. Jag tvivlade mycket i början på året om jag orkade 75%. Det var tufft att sluta med medicinerna men nu i efterhand är jag glad att jag höll ut, nu funkar sömnen och jag är en erfarenhet rikare. Även om hösten varit lugnare så gråter jag kanske oftare än gemene man eller så gråter jag helt enkelt ungefär lika mycket som vem som helst. År 2021 var året jag blev lite mer som vem som helst. Jag har alldagliga problem såsom att vara skoltrött, känna sig lite ensam, vara uttråkad, längta efter något roligt, opepp på mörkare tider. Det är ändå ganska nice, att ibland vara som vem som helst.

Jag är tacksam för 2021. Det har varit skonsamt för mig. Ibland måste man zooma ut för att få perspektiv, men ibland måste man oxå zooma in för att se det stora i det lilla. Kan man det så tror jag att man kan bygga en slags grundnivå av nöjdhet och tacksamhet i sin vardag.

Många bäckar små gör en stor å

För att fortsätta lite på temat baby steps. Idag var jag på skolan för seminarium. Det var liksom inga problem, inte innan, inte under, inte efter. Ingen oro, inga svaga ben, inga strategier. Jag lämnade skolan men känslan Här går jag som vilken student som helst och det känns så trevligt!

Jag hade egentligen ingen koll alls på seminariet, visste inte hur många som skulle delta eller några namn. Hade jag kunnat så hade jag såklart kollat upp sånt innan men nu fanns inte den möjligheten. Oavsett kändes det inte jobbigt för inom mig fanns en trygghet, oavsett hur eller vad så löser jag situationen på något sätt om det skulle uppstå något problem. Trygghet för min egna kompetens, att jag behöver inte vara steget före, jag behöver inte ha full koll, utan jag kan reda en situation på plats, var något nytt och det kändes fantastiskt.

En annan fantastiskt sak, var att jag kände mig trygg i mig själv när jag gick i korridoren. Trygg i hur jag ser ut, trygg i att jag inte bryr mig om vad andra tycker om mig, trygg i att jag är student och ”hör” hemma här. En känsla av den gamla Linn som jag inte känt på länge, länge. Det var ett kärt återseende.

Att tänja på sina gränser

Förra lördagen sprang jag och Justin SM-spåret, tydligen var det något SM en gång i tiden i längskidor där och har sedan dess kallats SM-spåret. Det är en mil och väldigt kuperat, upp och ner, ganska ordentliga uppförsbackar, långa och branta. Första gången jag sprang var jag helt slut men vi har fortsatt springa det lite nu och då, har med tiden lärt mig att uppskatta den varierade terrängen och ser det som ett sätt att leka. Så vi sprang förra lördagen, jag ett varv och Justin två, jag körde lite core efteråt. På eftermiddagen dök tanken upp i huvudet vad mer ska jag träna? och såg inte förmiddagens pass som tillräcklig träning.

Vilket är ändå himla kul, senast förra året var milen något jag sprang en gång per år, maximal ansträngning. Uppladdning både fysiskt och mentalt. Nu ser jag milen som easy peasy, en ganska ofarlig sträcka som kan avverkas spontant.

Det ledde till tankebanor om gränser. Hur gränser tänjs och sträcks. Och hur det går till.

Jag minns när jag skulle påbörja praktiken på kvinnojouren, en av många orosmoln jag hade var att jag skulle promenera dit på morgon. På den tiden var mina morgnar och förmiddagar som värst med oro och ångest. Speciellt om jag tog promenader, blev ofta yr, kallsvettig, tunnelseende, suddig syn. Hur skulle det gå att promenera till praktiken varje morgon?

Idag springer jag fyra gånger i veckan fem kilometer innan frukost, resterade tre dagar tar jag en kortare promenad innan frukost. Jag kan gå till gymmet direkt efter frukost. Igår var jag ute och promenerade över två timmar på förmiddagen plus fyrtio minuter cykel. Detta hade varit otänkbart för mig för två-tre år sedan, iallafall hörde det inte till vanligheten och utan oro. Idag gör det det.

Så vad vill jag ha sagt med detta? Det är inget banbrytande, utan mer en påminnelse, om vikten av babysteps.

Små, små steg, hela tiden, tar en framåt. Börja med det lilla, gärna att det ska vara för enkelt, upprepa det flera gånger om, skaffa självförtroende, I got this. Självförtroende kommer automatiskt göra att du är pepp på att ta nästa steg, när du klarat första steget blir du nyfiken på nästa steg. Vad mer kan jag klara av?

Jag började inte springa direkt på morgonen. Jag började med sporadiska korta morgonpromenader, jag nojade för hur det skulle gå att promenera innan frukost då jag tycker om att vakna hungrig. Skulle jag få blodsockerfall? När jag kände att jag fixade promenera innan frukost dalade oron, jag började se fram och uppskatta att komma ut på morgonen. Promenader övergick till rutin och nästa steg för att testa att springa. Började med korta runder för att sedan öka. I got this.

Så jag tror på babysteps, de må kräva tålamod och kontinuitet, men oavsett om det gäller träning, oro, bryta ovana/skapa ny vana eller något annat så ta det i små steg. Skaffa självförtroende, för det kommer ge dig en snålskjuts. Bygg upp ett förtroende för din kapacitet. Babysteps är till för att litegrann hålla dig tillbaka, behålla din pepp. Minska risken för att gå ut för hårt, krascha och förstöra motivationen.

Det är en fantastisk känsla att tänja på sina gränser, kanske inte i stunden, men att se tillbaka. Att det jag ansåg som omöjligt för några år sedan är min vardag idag.

Vad vill och vad kan jag bidra med till ett samhälle jag önskar leva i?

I eftermiddags satt en lapp på entreplan att hissen var ur funktion. Det berörde inte mig personligen men jag tänkte på ett äldre par i huset som är beroende av hissen. Min första tanke var att jag borde säga till dem, speciellt då lappen endast satt på entreplan och inte på varje våningsplan, det vill säga att de skulle inte veta om att hissen var ut funktion och att en tekniker var på väg. Ganska så omgående radade sig undanflykter upp i huvudet varför det inte var nödvändigt att informera det äldre paret om hissen.

Vilket fick mig att tänka. Det är enkelt att prata om varför man ska vara en god människa, göra goda gärningar, hjälpa till. Vara en medmänniska. Men ändå så är det så enkelt att avstå från att göra det i praktiken. Så här kommer en lista om vad det kan vara som gör att jag avstår från att göra gott, varför mina meningar ibland blir ”jag vill/önska att jag vågade/vet att jag borde men…”

  • Osäkerhet och rädsla för att bli avvisad. Jag vet helt enkelt inte hur personen kommer ta det. Kommer hen bli arg? Kränkt? Upprörd? Fnysa åt mig? Förminska mig? Det är jobbigt att bli avvisad, och speciellt då man vill väl.
  • Okunskap och otillräcklighet. Jag känner mig inte säker på hur jag ska hantera situationen, har inte kunskap om olika grupper tex psykossjukdomar, missbruk etc. Att jag ändå inte kan bidra med något, göra situationen bättre.
  • Rädd för att tränga mig på. Jag upplever, och skulle även säga att det är så, att Sverige är ett individualist samhälle. Vi lever för oss själva och ska klara oss själva. Det är liksom inget kollektivt tänkande som i vissa andra delar av världen. I Sverige sköter vi oss själva, vi håller oss för oss själva. Har man tur får man ett hej i trapphuset även om man ser varandra varje dag och vet att man bor i samma hus. Jag ogillar starkt det individualistiska men är väl medveten om att jag är en del i det när jag själv drar mig för att knacka på någons dörr i rädsla för att tränga mig på. Att avvika från normen. Rädd för att få till mig ”sköt du ditt!”. Att uppleva att jag är för närgången, gått över någons gräns.
  • Ansvar. Jag tycker det är läskigt med ansvar. Läste ett citat från en bok Den som känner ansvar är aldrig fri. Jag har alltid värderat friheten att kunna lämna när jag vill, att inte vara uppbunden till något. Innan hjärnblödningen låg friheten i att kunna resa, nu ligger friheten att kunna åka hemhem när jag vill. Jag trivs till viss del när inga är beroende utav mig, jag trivs med att kunna delta/dyka upp på mina premisser. Egoism kanske någon skulle benämna det som. Rädsla för att någon ska bli beroende av mig och om jag känner att jag inte kan/orkar leva upp till det. Jag, likt alla andra, är till viss del luststyrd och ansvar och lust kommer inte alltid hand i hand.
  • Överväldigad. Ibland, eller ganska ofta, tar jag in för mycket. Ibland orkar jag inte se och ta in allt elände i världen utan sätter skygglappar på, fokuserar på mitt. Det är jobbigt att ta in ensamhet, utsatthet, smärta. Och frågar jag inte kan jag intala mig att det är bra, att folk klarar sig bra. Intalar mig att det är inte mitt ansvar.
  • Nervositet. Till viss del ligger det utanför min comfort zone att ta första steget till att interagera med okända människor. Jag må ha rest själv mycket och även då kunde jag tycka att det var nervöst men det var alltid enklare utomlands, så vi återkommer till att jag upplever att Sverige är ett individualistisk samhälle där man inte pratar med okända personer.

Så undanflykterna radade sig snabbt och som autopilot uppåt för mig. Sen valde jag att tänka medvetet, att ta ett aktivt val baserat på den person jag vill vara. Jag knackade på hos det äldre paret och berättade att hissen var ur funktion, frågade om de behövde hjälp med något och det blev bra. Mina aktiva beslut grundade sig på

  • Man blir bra på det man tränar på. Det vill säga, ju mer jag gör något desto mer bekväm kommer jag bli i det. Så det blev ett bra sätt att exponera mig för det jag tycker är nervöst.
  • Att göra goda gärningar är som ett kretslopp. Jag förväntar mig inte att den jag gör något ”gott” för ska återgälda mig. Däremot älskar jag tanken att om jag gör något gott för en person, så kanske hen kan göra något gott för en annan person, och den tredje personen kanska kan göra något gott för en fjärde osv. Typ som när man var liten och hade kedjebrev. Att sätta igång en kedja att goda gärningar. Den tanken är typ a och o för mig.
  • Be the change you want to see in the world. Om jag nu ogillar det individualistiska i Sverige så är det ju upp till mig att försöka bryta det. Om jag önskar mer godhet och vänlighet så får jag börja hos mig själv. Om mitt hopp emellanåt dalar för medmänskligheten får jag försöka skapa hopp genom mina handlingar.

Jag vet att jag till viss del är bra på goda gärningar, kanske främst till nära och kära, men jag hade önskat att det låg mer naturligt i mig att även kunna göra det för okända människor. Att ta första steget att interagera med främlingar på gatan, att våga sätta mig bredvid någon på en parkbänk och fråga hur hen mår, att småprata med någon i omklädningsrummet på gymmet. Min tes är att ta vara på möjligheten när den ges, så jag tränar dock på och vissa gånger vågar jag och det blir bra och vissa gånger tar autopiloten med undanflykter över och möjligheten försvinner.

För att avrunda avslutar jag med en fråga jag påminner mig själv om – Vad vill och vad kan jag bidra med till ett samhälle jag önskar leva i?

Jag har blivit en morgonlöpare

Jag har börjat springa på morgonen. Direkt från sängen sätter jag på mig springkläder och tar mig ut. Jag är en morgonmänniska, inte så att jag har behov av att vara social på morgonen men jag tycker om att vakna tidigt, gör min grej, ha egentid och vakna till ifred. Men jag har dock aldrig tyckt om att träna på morgonen. Träna vill jag helst göra med så många mål mat i magen som möjligt, alltså gärna på eftermiddag eller kvällen.

Men häromveckan var jag less, jag behövde något nytt. Jag är ett fan av vanor och rutiner men ibland kan jag spy på same same. Så jag behövde något nytt, något utvecklande, något som bröt mot det vanliga. Något att vara pepp på att utvärdera.

Samtidigt som jag var less dalade min motivation för löpning. Nog älskar jag löpning, men varje pass är inte alltid kul. Justin har länge pratat gott om 80/20 träning, det vill säga 80% av sin träning ska vara lugn och 20% ska vara intensiv. Jag har noll intresse i att springa långsamt, det ger mig ingenting. Jag vill ha endorfiner, och min tes är att träning ska vara jobbigt för att ge, fysiskt som psykiskt. Jag har även noll intresse i kortare rundare, de första 5 km är alltid segt och jobbigt för mig, efter 5 km släpper den mentala spärren och löpningen blir behaglig och lätt.

Jag blev också medveten om att jag har svårt med förväntningar. När jag har förväntningar så blir det ofta sämre. Förväntningar ställer till det för mig.

Så detta tillsammans ledde till att jag ville testa att springa på morgonen, egentligen mot allt det jag tycker om. Men jag ville ha något nytt, något som bröt mot det vanliga och något utvecklande. Morgonlöpning uppfyllde allt det.

På morgonen finns det inga förväntningar. Jag förväntar mig ingen skön morgontur kl 06.30 en mörk morgon i duggregn. Jag har inga krav på att det ska gå snabbt och jag behöver inte tänka på hur jag ser ut. Så jag springer i ett långsamt tempo, som faller i de 80%, och jag springer kort, 5 km. Ingenting av det som jag tycker om.

Därav blev jag förvånad, att de här morgonturerna ger mig någonting. Jag uppskattar att komma ut direkt på morgonen, det är som att hjärnan inte vaknat till ordentligt än och inte orkar protestera. Det är liksom inga protester! Hjärnan följer bara behagligt med. En fördel med att det är mörk är att jag inte ser vilket väder det är, och jag kan nu tycka motståndet att ta sig ut i dåligt väder är mindre i mörkret när jag inte ser det.

Det är även ett oerhört tacksamt avbrott från natten, speciellt om jag haft en dåligt nattsömn så är det skönt att tydligt och på en gång markera, nu är natten över!

Själva löpningen i sig är ingen wow-grej. Men när jag sätter mig, efter sprungit och duschat, framför min tallrik med gröt, så är livet i balans. Jag är nöjd. Det är en stillhet inom mig, om än bara för en stund. Den känslan är beroendeframkallande.

Jag tycker det är häftigt att uppdatera sitt personliga brev, bara för man inte tyckt om en viss sak för x antal år sedan betyder det inte att man alltid kommer tycka så. Man utvecklas, saker och ting förändras. Man tycker och känner inte samma sak som när man var 20 och när man är 30 år. Testa och se, ibland blir man glatt överraskad!

What if

Jag har sedan 2011, kanske tidigare men positiva boken kom till 2011 iallafall, tyckt om citat. Det går lite i perioder hur jag använder citat, ibland samlar jag mer på dem, skriver ner dem och sparar. Ibland finns de mer där i bakhuvudet. Olika tider behöver olika citat, jag har citat för träning, jag har citat för tuffa tider, jag har citat för positivt tänkande osv osv.

Ett av mina favoritcitat är det detta

Det har funnits med sen hjärnblödningen och jag tycker om det, för tänk om, tänk om det tuffa jag går igenom kommer leverera det jag vill ha? Tänk om motgångar levererar framgångar? Tänk om sjukdom levererar välmående? Tänk om lidandet levererar lycka?

Det känns hoppingivande, roligt och tröstande att ha med sig detta citat. Speciellt om en går igenom något tufft, något oväntat, något oönskat. Vi vet egentligen ingenting vad det för med sig, de må vara tufft i stunden men vad kommer erfarenheten leda till i framtiden? Tänk om, det bara förbereder mig för det jag vill ha och kommer få?