Livet

I fredags pratade jag och mamma med läkaren ifrån neurologen. Utan underdrift ett samtal jag tycker är, ursäkta språket, skitjobbigt. Såklart, som så många gånger förr och som så många komma skall, hade jag oroat mig i onödan för hur det skulle gå. Bemötandet var över förväntat, jag kände mig lyssnad på och även med värdighet. Jag fick ställt de frågor jag hade på hjärtat och trots att ingenting var något nytt för varken mig eller mamma så lämnade samtalet oss båda ganska urlakade. Kärlmissbildning är kvar och risken är densamma. Vi pratade ungefär 20 minuter och trots att vi satt helt stilla så var topp till tå av mig blött av svett. Vilket bevisar hur laddat situationen är för mig och jag börjar landa i att så länge situationen är som den kommer jag emellanåt ha ordentliga dalar med ångest och oro.

Det slog mig nu några dagar senare, trots inga förväntningar på det sociala ifrån läkaren, är han den enda som ställt frågan ”påverkar det dig?” när jag tog upp min tinnitus. Jag har vart i kontakt med både neurorehab och vårdcentralen, aldrig har denna fråga ställts till mig. Tinnitusen påverkar mig enormt, mestadels psykiskt men även fysiskt när det är som värst.

Trots att ingenting är några nyheter rörde samtalet upp känslor i fredags. Blödningen och risken för en ny tänker jag dagligen på men på något sätt blir allting så verkligt och konkret, detta är inte bara hjärnspöken. Det gör så fruktansvärt ont och det finns ingenting jag kan göra för att få det att försvinna.

Samtalet fick mig en än gång bli påmind om att det enda som betyder något för mig, vilket inte är så enda, är hälsan och ha mina nära och kära hos mig. Livet blir så avskalad i de stunder. Pengar, status, prylar försvinner ögonblickligen.

 

Annonser

22 augusti

Häromdagen tyckte jag att det kändes lite jobbigt att jag kände mig avtrubbad på känslor. Likgiltigt. Kort därpå upptäckte jag att det fanns svarta vinbär kvar, väldigt få och utspridda men det räckte till yoghurten. Då sprack glädjen igenom och det räckte för att jag skulle känna mig lugnare.

Babysteps att bygga vidare på.

Medvetenhet är första steg

Sommaren går mot sitt slut och det känns vemodigt. I början på sommaren är en (jag) full av förhoppningar, önskningar och mål. Nu tre månader senare börjar jag summera upp min sommar, vad som blev och vad som inte blev. Såhär på morgonkvisten fastnade jag i en loop om vad som inte blev. Vad kunde jag gjort annorlunda? Hur ska jag tänka till nästa sommar? Jag försökte närma mig mer konkret om vad jag hade önskat mer av sommaren, som jag nu känner inte blev av och inser att uppnå det så hade jag behövt vara en super Woman.

Jag hade velat bonda mer med barnen (vara den superroliga mostern), lagat mat varje dag (gärna nya maträtter), hjälpa både mamma och pappa med deras gårdssysslor (gärna ta över deras sysslor helt så de kunde få tid till annat), åka på utflykter (typ till Malmö och Varberg), umgåtts med mina barndomskompisar (gärna flera gånger per vecka, både var för sig och i grupp), plocka alla säsongens bär (gärna fylla upp hela frysen), utnyttja ledigheten ifrån skolan och lära mig nya saker (gärna kamerans alla funktioner och bli pro på att fota), carpa tiden och läsa massa skönlitteratur, skriva på bloggen, ha kvalitetstid med systrar och tid för ringa Justin, osv osv osv.

För inte nämna de önskningar jag har när det kommer till mig själv. Prioritera att träna upp min kropp, fysiskt som konditionsmässigt (gärna springa milen på den tid jag sprang när jag var ganska vältränad), ta tillvara på sommarens naturliga träningsredskap (simma i sjön, ro, cykla), träna på att köra bil (gärna så att detta ska kännas helt avslappnat), träna på att vara i sociala sammanhang (gärna vara en social, avslappnad och glad person), ha som mål att våga (dvs utmana/trotsa alla mina rädslor).

Under sommaren hade jag även som mål att komma ner i varv, må bra psykiskt som fysiskt, få tinnitusen att minska.

Jag blir ju helt slut av att bara skriva detta. Helt orimligt ju! Vart får jag allt ifrån? En superwoman hade knappt klarat av detta, ÄN mindre jag med hjärntrötthet.

Även om jag har valt att kalla det sommarlov så har jag faktiskt varit sjukskriven på 100%, och jag har nog lite omedvetet satt förhoppningar för en ”frisk” person och inte mål efter mina förutsättningar. Idag måste jag ingenting men vad jag måste framöver är att jobba med good enough.

Med rationella ögon vet jag att jag åstadkomma mycket under sommaren men det får bli ett eget inlägg.

Helgen som varit

Idag råder söndagslunk på gården och i mig. Jag känner mig nedstämd vilken är en konsekvens av hjärntröttheten. Två kalas och en dålig nattsömn i helgen är det inte oväntat, även om jag såklart önskade att det vore annorlunda så känns det ändå accepterbart. Det var ett tag sedan jag drömde att jag blev jagad av en mördare, inatt gjorde jag dock det och jag vaknade med fysiskt ont i kroppen efter skräcken från drömmen.

Trots upplevd nedstämdhet har jag kunnat promenerat, kollat på cykeltävling, sprungit och badat. Jag älskar och trivs som bäst när jag får röra på mig!

Igår var det släktkalas för Hanne. Sammanlagt var jag med 1,5 timma vilket jag känner stor lycka och stolthet över. Den sista tiden har jag landat i att det är förarbetet som är värre än själva utförandet. Innan så råder det tusen tankar, de flesta med ”TÄNK OM…!” där hjärnan serverar den ena efter andra skräckfyllda scenario. Allt för att få mig att undvika ”faran”.

Jag kände mig för en gångs skull liiite rationell igår. Jag försökte väga upp varje negativ tänk om-tanke med en positiv tänk om-tanke. Tänk om det blir ett jättelyckat kalas.

Jag försökte heller inte bli av med rädslan utan tanken gick jag är rädd och jag går på kalaset. Jag har läst någonstans att en ska undvika ordet men, på så sätt slipper hjärnan välja mellan två ting. Så jag försökte minska den fighten för hjärnan, en kan hålla två känslor i kroppen samtidigt.

Vidare tänkte jag på vad jag vill göra och inte vad Tekla och ångesten ville. Jag vill gå på kalas, jag vill köra bil, jag vill springa.

Ibland tänker jag att ångesten lite kan bottna i det, att jag inte är sann emot mig själv. Jag undviker mycket för jag är rädd.

I helgen har jag vart på två kalas, jag är glad, stolt och trött! Helgen har såklart tagit energi men helgen har även fyllt på energi, det är jag tacksam för.

Från sommar till höst

Även om höstens är min favoritårstid så känns övergången ifrån sommaren lite vemodigt detta år. Kanske för hösten bär på lösa kort. Denna höst innebär inte det vanliga då många av mina kompisar faktiskt inte kommer tillbaka till Umeå, de är klara med sina studier och påbörjar sina liv på andra orter. Kanske för min studieplan inte är lagd än och jag inte vet vad jag kan förvänta mig. Kanske för korridoren kommer bjuda på iallafall minst tre nya personer.

Allt sånt faller på plats. Jag ser fram emot höstens fina färger, jag ser fram emot att använda min nya senapsgula jacka som jag känner mig så fin i, jag ser fram emot att börja plugga igen.

Mest ser jag fram emot att uppleva och upptäcka en ny årstid med Justin. Jag ser fram emot mörkare tider med levande ljus. Utan veta säkert så längtar mina ögon efter svagare ljus, ibland har jag upplevt att starkt solljus kan trigga ångest hos mig. Baka och laga god mat i ett lugnt kök där vi inte behöver anpassa oss efter korridorens rush-hour.

Med hösten kommer rutiner och mindre förväntningar. Med hösten kommer ett lugn. Med hösten kommer kanelbullens dag. Nog finns det mycket gott att hämta ifrån hösten.

Ett rörigt hej från mig

Det råder skrivkramp i mig och min hjärna. För mycket intryck in, för lite ut. Då blir det låsningar i systemet. Jag försöker för mycket, tänker för mycket. Vill skriva om det jag upplever, känner, ofta kopplat till min situation med hjärntröttheten men en sida i mig säger ”kom ihåg vad du vill, du vill inte vara din sjukdom”. Jag vill alltså försöka komma ifrån att koppla ihop mig själv med hjärntröttheten och oron. Kvar blir ett frågetecken, vad ska jag då skriva om?

Jag har gjort ett stort misstag att börja kategorisera mina tankar, är det där rationellt att tänka? Rimligt? Logiskt? Sällan är det det och försöker då sluta tänka på det. Men vad händer om en försöker sluta tänka på något? En tänker såklart extra mycket på det. Jag tänker ibland på vad folk tycker om att läsa, genomtänka och hoppingivande texter. Men då har genast bloggen tappat sin viktiga funktion för mig, att få utlopp för det jag känner. Jag vill vara autentisk utan begränsa mig. Kanske hade det varit något, att skriva lite oftare men kortare.

Jag läser Ander Hanséns nya bok, skärmhjärna. Jag finner tröst i hur han beskriver hur vår hjärna är utvecklad. Att det enda vår hjärna försöker med är att överleva och fortplanta sig, men det blir en krock då vår hjärna är utvecklad för ett liv på savannen och inte nutidens liv. Han förklara ångest och depression på ett rationellt och klokt sätt, jag önska bara att min hjärna kunde sluta se faror i varje vrå. Den försöker skydda mig och vill mig väl men det blir inte bra.

Ibland hamnar jag i perioder, där jag är mer uppmärksam på andras liv och undrar tyst inom mig om det någonsin kommer bli mitt liv? Gå upp tidigt på morgonen, äta frukost, åka iväg till jobbet och komma hem sent på eftermiddag. Såna där vardagliga saker som en inte riktigt reflekterar över om en har det.

Jag finner tröst i this too shall pass. Jag har vart med tillräckligt länge för att veta att detta är trötthetstecken, energin kommer tillbaka utan att jag behöver göra något särskilt. Skrivkrampen kommer släppa.

Hemmahemma där jag trivs

Hemmahemma i Ornunga igen och det är skönt! Semester för mig är inte som semester förut, för mig är det en utmaning med semester. Med hjärntröttheten trivs och funkar jag bäst i en vardag som rullar på, och det är ju tur på ett sätt då det är väldigt många fler veckor med vardag än semester. Hade vart värre om det var tvärtom. Jag vill dock inte göra för stor grej utav att semester är tufft för mig, det är det, men alternativet är att jag skulle vara hemma när resten av familjen åker iväg och det vill jag inte. Så därav kommer jag inte dyka djupare i det som vart jobbigt.

Nu har jag fokus på att få den goda cirkeln i rullningen, en uppåtgående spiral. Får jag tillbaka lite energi leder det till att jag orkar träna och röra på mig mer under dagen -> fysiskt trött -> bättre förutsättningar för någorlunda nattsömn -> utvilad på morgonen -> orkar göra mer saker -> jag känner mig gladare -> oro och ångest minskar osv osv.

Tids nog landar jag och kommer kunna plocka godbitarna ifrån resan, för godbitar finns det. Det finurliga med hjärnan är att en ofta glömmer det mindre charmiga, och minns det bra. Jag är tacksam för en vecka i Grövelsjön, jag kanske njuter mer av den nu på hemmaplan men ändå så viktigt att jag följde mig. Det är bra för mig att träna på miljöombyte, frångå rutiner, testa  på hur hjärntröttheten reagerar. Det blir mer som en slags rehabilitering för mig, än semester, att gå utanför min comfort zone. Men det är så jag växer, stundtals med mycket växtvärk.

Jag kommer minnas det fina porslinet i stugan, inte de bruna gardiner i spets. Jag kommer minnas hur jag njöt av mitt morgonkaffe i solen, inte de missade gemensamma middagarna. Jag kommer minnas hur fint det var i Elgå, inte de bortvalda utflykterna. Jag kommer minnas vyer från fjällen, inte hur hjärntröttheten protesterade med värk. Jag kommer minnas att denna familjesemester funkade hundra gånger bättre än Kroatien.