Ett hej ifrån mig

Bloggen har hamnat lite i lä det sista. Det är mycket skrivande för mig på annat håll och när jag väl är ”ledig” har hjärnan slut på ord. Skriver på en övningsutredning till skolan, jag tror nu att jag är uppe i tolv sidor vilket är mycket text för min hjärna att producera. Arbete är egentligen ett basgruppsarbete så i vanliga fall skulle jag skrivit en tredje- eller fjärdedel av detta. Sen gör det mig inte så mycket att jobba självständigt, att bli slumpvist satt i en basgrupp kan antingen bli väldigt bra eller så slukar det energi och arbetet största del går ut på att försöka förstå varandra utan sluta sitt hår.

Igår var det dock helg och jag hade tänkt blogga om myrstegsprincipen, väldigt oönskat fann jag en myrinvasion i köket. Hur många olika kryp kan en finna i vår studentkorridor? Så gårdagen blev inget bloggande om myrstegsprincipen utan bryta myrstigen till vårt kök.

Jag vill också bara säga att det blivit bättre med min ångest. Förra veckan var en lugn en, hade en fantastisk helg som gjorde mig varm in i själen. Det är viktigt att komma ihåg att fylla på med må bra-hormoner. Så även om jag idag är lite trött så var det värt det.

Jag har gjort små förändringar i min vardag. Jag tror på att göra småsmå förändringar som bidrar till ett stort resultat framöver. Tex att jag velat skriva mer, förr läste jag alltid bloggar till morgonkaffet. Nu har jag bytt ut den lilla stund till att sitta vid skrivbordet och en penna i handen.

Det handlar om att skapa en vana som blir så naturligt att en inte tänker på att en gör det till slut.

Jag har börjat med guidad meditation. Jag har länge hållit på med tyst meditation. Men att lyssna på en röst som upprepar positiva saker gör någonting med en. Jag ska lyssna varje dag i 30 dagar på samma meditation, på 22 minuter. Jag är villig att ge det ett helhjärtat försök.

Ingen speciellt inlägg, mer ett hej ifrån mig!

Annonser

Stå för sina handlingar

Okej, ska se om jag kan få ner mina röriga tankar till en vettig text.

Jag har försökt vända och vrida på varenda tanke och känsla för att försöka komma på vad ångesten vill säga mig.

Jag tror inte det finns endast en orsak till ångesten, utan flera. Jag är glad för varje ny insikt som kan minska obehaget litegrann iallafall.

”Din ångest är inte kopplad till blödningen”. Jag är ganska less på att manliga läkare ska utrycka sig om mig men hur ogärna jag än vill säga detta så plantera detta ett frö i mig.

Till viss del tror jag att ångesten grundar sig lite i att jag har en vetskap om att jag har energi, och att det är upp till mig att prioritera hur jag fördelar denna energi. Kanske är jag inte helt nöjd med hur jag fördelar min energi just nu. Det är stundtals bekvämt att gömma sig bakom Tekla och slippa ta ansvar för konsekvenserna.

Men nu börjar jag komma till en punkt där jag måste överge Teklas skugga och faktiskt börjar ta ansvar för mina val och även tillhörande konsekvenser. Obekvämt? Ja.

Kanske måste jag bli bättre på att prioritera eller så måste jag faktiskt bara stå upp för de val jag gör.

Vad är viktigt för mig just nu? Vad vill jag ha mer utav i min vardag?

Får se om jag kan uttrycka mig nu så jag blir missuppfattad rätt. Jag prioriterar Justin högt nu. Honom, skolan, fysisk aktivitet, egentid, är sådant jag försöker klara av varje dag.

Men inte skulle jag, bli en sån där, som väljer pojkvän framför kompisar.

Obekvämt. Måste jag stå till svars?

Det finns en mening som etsats sig fast i mitt huvudet som beskriver föregående vecka

I torsdags grät jag på hans axel och i söndags skrattade jag så mycket så att jag bokstavligen dreglade på hans axel.

(Jag grät för jag tyckte ångesten var så tuff, sen kan en absolut diskutera hur jag skrattar. Det är en annan femma.)

Jag har energi (fortfarande såklart begränsad och kräver anpassning) och den energin som finns kvar efter dagens plugg lägger jag gärna till Justin. Jag kan inte skylla på Tekla, jag gör ett medveten val, prioriteringar. Det känns läskigt, men det är ärligt.

Ibland är det som ångesten vill att jag bara ska vara ärlig, mot mig själv och andra.

Våga fall, våga flyg

Vill man så kan man. En mening som avslöjar att jag pratar om den gamla Linn. För mig var det enkelt, vill en någonting så fixar en det. Ganska o-ödmjukt men som tog mig långt. Det handlade inte om att jag inte tvekade på den tiden, jag kunde absolut se hinder längst vägen men jag fokuserade på målet. Det fanns inga godtagbar ursäkter. Jag trivdes med det. Jag tvivlade inte. Nog kunde jag vara rädd, bungy jump i Nya Zeeland, läskigt men jag bara visste att jag skulle genomföra det. Resa ensam, läskigt men jag visste. Springa Göteborgsvarvet trots aldrig sprungit mer än milen, utmaning men jag tvivlade inte en sekund på att jag skulle korsa mållinjen. När jag hade bestämt mig för något så genomförde jag det.

En del av min ångest bottnar i besvikelse över mig själv har jag kommit fram till och en besvikelse som svider extra hårt är att jag tvivlar. Jag tvivlar på min egna förmåga och kapacitet.

Jag ser texter som consider nothing impossible eller throw me to the wolves and I’ll come back leading the pack. Jag känner just nu ingen övertygelse. Jag känner inte att allting är möjligt. Jag tror på mirakel och jag tror på Gud men jag är för medveten om att livet inte kommer med garantier. Många i min närhet har gått bort allt för tidigt eller drabbats av tuffa sjukdomsbesked.

Jag tvivlar just nu om jag någonsin kommer springa toughest. Jag tvivlar på om jag kommer gör en till långresa. (Det roliga är att när jag skriver detta så är det en röst i mig Ha! SÅKLART du kommer göra det! Du kommer springa toughest och du kommer göra en långresa, för det är du). Men just nu känner jag inte den orubbliga övertygelsen. Jag ser hinder istället för målet.

Och det är okej. Jag håller för tvivel. Det är okej att tvivla. Jag som alltid tyckt om att planera och ha kontroll tycker såklart det är läskigt att tvivla. Men jag håller för tvivel.

Det är först när en har frågor en kan få svar. Jag får vara sökandes ett tag. Vara i dagens dag och låta framtiden forma sig självt. Jag håller för det.

Våga tvivla, våga lita.

Tankar om ångest

Så jag har haft det rätt tufft med ångesten det senaste. Ångest för mig är de kroppsliga symptom, jag får ont i bröstet, jag får darrningarna, svettas, synen blir suddig, stark yrsel och panik i kroppen. Hela situationen är väldigt obehaglig, kroppen signalerar något hemskt är på väg att hända! Kroppen är i fight or flight mode, häromdagen satt detta i över ett dygn. Vilket suger energi och glädje ur mig.

Ångest är ett ord som allt för ofta används slentrianmässigt, tentaångest, bakisångest. Vilket leder till att få personer inser vad ångest handlar om och hur illa det faktiskt kan vara för en person som upplever ångest.

För mig handlar ångest om en extrem maktlöshet när den slår till och ut mig. Jag famlar. Jag känner mig vilsen hur jag ska hantera ångesten, vad ska jag göra för det ska bli bättre? Hur ska andra hjälpa mig? Vad underlättar? För jag vill så gärna bli av med den men har inga svar.

Jag är besviken på mig själv att jag mår som jag mår, trots att jag gör det jag kan för att må bra. Varför kan jag bara inte må bra? Varför kan jag inte bara bestämma mig för sluta vara rädd?

Jag vet hur den ”generella samhällssynen” är på människor med ångest, tänk inte på det, skärp dig, distrahera dig. Jag upplever att det finns lite kunskap om ångest hos många. Vilket leder till att jag väljer att inte berätta om hur jag mår, jag väljer att försöka reda ut situation själv. En kämpar i det tysta, bakom stängda dörrarna där ångestens ord blir ens sanning och verklighet. En skäms.

Jag börjar bli luttrad av olika bemötande när jag tar mod till mig att sträcka ut en hand för hjälp. Ångesten är det få som vill ta ansvar för. Dagens bemötande uttrycktes det blad annat det är inte hur en har det, utan hur en tar det.

Att säga så till mig är ganska förödande. Det putar mig tillbaka till ett synsätt där det handlar om mig, det är mitt fel att jag mår som jag mår, jag har inte tänkt rätt, hade jag haft ett bättre mindset hade jag vart frisk nu, det är jag själv som framkallat ångesten, det är mitt fel, skyll dig själv, det är bara du som kan ändra på din situation.

Kanske behöver jag lite j*vlar anamma. Vem vet.

Mina tankar om hjälp

Jag kan uppleva att det finns en föreställning om hur en hjälper ”rätt”, tex att jag är ledsen, jag gråter, jag pratar, den andra lyssnar och tröstar mig, jag slutar gråta. Det här är oerhört värdefullt, att kunna känna förtroende för någon att både visa mig ledsen, delge mina tankar och bli tröstad. Men inte alltid är det så enkelt och de finns många mer sätt att hjälpa på. Nedan listar jag fler saker som för mig är viktiga och underlättar i svåra stunder, det ena utesluter inte det andra

  • Stötta utan trösta. Det faller sig naturligt att en vill trösta, så även för mig. En vill säga något som tröst, positivt, uppmuntrande, krama bort det smärtsamma. Nackdelen med detta i mig fall är jag ibland upplever att jag ”avbryter” mitt sörjande, jag får inte gråta klart. Vissa saker kan en inte trösta, inga ord kan göra historian ogjord. Det är tufft att stå jämte någon som är ledsen utan att kunna trösta, men att stötta person och gå jämsides i skuggans dal är ett enormt stöd. Visa person att den inte går ensam igenom det jobbiga (personen känner sig högst troligen väldigt ensam i sin upplevelse, men visa med fysisk närvaro att en finns jämte). Låt personen gråta i din famn, att du inte är rädd – var ett vikarierande hopp.
  • Hjälp till självhjälp. Klipp inte personens vingar. Vad kan personen göra? Hur kan en underlätta för personen så den kan klara sig så bra som möjligt själv?
  • Praktiska saker. Det här är guld värt! Laga mat, tvätta om det så behövs, ta initiativ, städa, brygg kaffe. Om en person går igenom sorg, trauma, chock etc och har fullt fokus på att ta sig igenom minut för minut. Där en dag är för övermäktig. Sköt det praktiska och basala!
  • Distraktion. När jag ibland träffar vänner så kan jag svara att det är bra, inte för att det är bra utan för att jag vill för en liten stund få vara mig själv, få en kort paus från det smärtsamma. Har jag vart ledsen en hel dag, pratat mycket med familjen för sen på kvällen träffa en kompis, tro mig, det bästa stöd en kan vara för mig är att prata på om sitt. Prata om roliga saker, be mig om råd, berätta vad som händer i sitt liv. Ibland får jag höra ”känns dumt att prata om mina problem med dig..” och syftar på att mina problem är större. Med distraktion ifrån mig själv och mina tankar så får jag ett andrum, få vara som vem som helst.
  • Fråga. Vet du inte hur du ska ta dig an situationen, känner dig osäker, sätt ord på det till personen!

Ibland hör jag i sammanhang, ser på sociala medier, shit vad otacksam personen är! Jag erbjöd mig hjälp och hen bara snäste åt mig, jag kom med mat men hen sa bara tack och inget mer, hen borde vara mer tacksam etc etc. Tacksam. Jag tror inte att det handlar om att en person är otacksam, snarare i min värld finns två förklaringar. Ett – att vara behov av hjälp är för många en stor sorg, många (jag bland annat) vill inget hellre att kunna vara utan hjälp! Jag vill kunna bidra, hjälpa till, underlätta. Jag vill inte behöva vara tacksam för vissa saker (vilket jag dock är!) som jag hade önskat att jag kunde klara av själv. Två – smärtan är för stor. När det känns som hela ens värld gått sönder så orkar en inte visa tacksamhet.

Att hjälpa innebär att ge mycket av sig själv, emotionellt, tid, ork. Det är en krävande roll och det kan te sig att en inte får någonting tillbaka alls, inte ens ett tack. En kan mötas av ilska, likgiltighet, irritation. Därav tror jag att det är himla viktigt att en hjälper utan baktanke, helt osjälviskt. Gå inte in med förhoppning om att få något tillbaka, får då kommer du bli besviken. Här har jag gett och gett men för vad? 

Ibland hamnar en i en situation där en inte har ett val, en måste hjälpa. Men ibland har en ett val, orkar jag gå in i denna hjälparroll? Hur ser mitt liv ut? Har jag utrymme att ge så mycket utav mig själv? Det är frågorna som jag tror är viktiga att ställa sig själv innan, en kan inte hjälpa alla utan välja ut ett fåtal och ibland måste en hjälpa sig själv först.

Jag tränar mycket på att ta emot hjälp, stundtals har jag enklare för det och stundtals tar det mer emot. Vill inte vara en börda. Jag tränar på att tänka omvänt, hade det vart tvärtom hade det vart en självklarhet för mig att hjälpa. Med pappas ord i huvudet det är en glädje att ge så blir det lite enklare att ta emot hjälp. För visst kan det vara så oxå, att det känns bra att ge. Att bygga en relation som hjälpare-mottager är något alldeles särskilt band. Betydelsefullt. Jag tror mycket på att ge, det ger mening i livet. Därav tränar jag på att ta emot, låta andra känna glädje i att ge. Tids nog hoppas jag på att kunna börja hjälpa tillbaka. Det är en glädje i att ge och för det (bland många saker) älskar jag min familj, de gör det så mycket enklare för mig att vara i min oönskade situation.

 

 

 

 

Försök till lugnare dagar

Är nu åter på norrländsk mark och utan riktigt kunna sätta ord på det så är det något som skaver. Det är trångt, bråkigt och obekvämt i bröstet. Det är för mycket intryck som behöver bearbetas, vilket resulterats i känslan av en flaskhals. Det är så himla mycket inom som vill ut men det blir stopp i den smala flaskhalsen och allting förblir inom mig. Jag har så många pågående tankar och känslor inom mig, säker över tio ”projekt” som jag inte hunnit tänka klart. För mig är det viktigt att få tänka klart en tanke innan nästa kommer, eller iallafall inte ha för många pågående, först när jag tänkt klart en tanke kan jag släppa den och rensa systemet. Jag har inte rensat systemet på några dagar, jag skulle mig vilja hoppas att det är anledningen till den skavande, gnagande känslan i bröstet.

Jag begränsar mina sociala medier dagar till fyra i veckan, det är dock en blogg jag kollar varje dag. Den ger mig energi. Dagens inlägg fastnade hos mig och det jag tar med mig handlar om skriva av sig som ett sätt att hantera ett liv med intensiv hjärnverksamhet. Jag må vara hjärntrött men tror mig, min hjärna jobbar allt för ofta på högvarv.

De må inte vara vackert eller fagert men dagens inlägg blir mitt försök att flytta kaoset inombords till utsidan, ner i skrift. Utan ordning eller eftertanke får ni här en inblick vad mina hjärna hoppar mellan. Tankar, upplevelser, saker jag vill skriva om, känslor jag upplevt

  • Hur mycket jag äskar min familj, hur tacksam jag är för dem! Tacksam känns som ett allt för futtigt ord för beskriva vad de betyder för mig.
  • Skriva om tankar om stöttning, hjälp. Vara givare och tagare
  • Skriva om tankar om vad yoga bidrar till i mitt liv
  • Hur glad jag är att jag har fotat så mycket hemma! Ibland ligger kameran på hyllan flera veckor i sträck, ibland flödar motivationen och jag kan bara surfa mer. Jag älskar att fota, det ger mig frid och jag kollar på mina bilder flera gånger per dag. Det är något väldigt fridsamt att kolla på vackra saker. Jag älskar hur jag ibland kan gå ut med inställning vi ser vad naturen har att erbjuda, finner flow där tid och rum försvinner. Hem kommer jag med tomt minneskort och fantastiskt bilder.
  • Hur fin den gångna helgen var! Så många minnesvärda stunder som jag vill stanna upp och minnas, jag vill dokumentera för att inte glömma. Det stressar mig att dagarna går och jag inte har hunnit det. För inte vill jag glömma den lyckan, som gjorde mig varm i varje cell och vrå i kroppen, som jag kände när Justin hade köpt mig en grå hoodie som jag så länge velat ha. Den gesten och tanken bakom värderar jag högt!
  • Dokumentera påsk och minnas betydelsefulla stunder med barndomsvänner, se nära och kära med växande magar och jag känner redan en enorm kärlek för de små liven som håller på att skapas!
  • Hur jag försöker kartlägga min tinnitus, att jag vaknar med tinnitus efter elva timmars oavbruten sömn gör det för mig tydligt att tinnitusen är dels stressrelaterat och och inte bara trötthetsrelaterat.
  • Att jag borde plugga, men vetskapen att det är ingen idé att plugga förens det är lugnare inom mig.
  • Hur rädd jag är för ångesten ska kicka in och jag ser faror bakom många hörn.
  • Det är mycket som ska hinnas med men egentligen vill jag bara ha tomma dagar att hämta hem mig själv.
  • Att maj känns som en tuff månad.
  • Att jag har en önskan om att prioriterar upp skrivandet mer, för jag tror det kan göra mig gott. Att varje dag få skriva av mig, inte nödvändigtvis här på bloggen, men för min egna skull. Ha tankarna utanför mig själv, vilket lättnad! Att jag blir lite ledsen för att jag inte prioriterar skrivandet mer, tänk om jag hade kunnat få in en vana att börja dagen med rensa huvudet på tankar och avsluta med att skriva ner tankar som uppkommit dagen.
  • Skriva och anamma myrstegsprincipen
  • Hur fantastiskt mitt nya köp är, min macbook gör inte ifrån sig ett endaste ljud! En fröjd för min lättdistraherade hjärna. Samt även att kvartetsvärden tydligt fixat med vår portdörr, förr så small det i mitt rum varje gång någon lämnade eller kom, vilket var ganska många gånger per dag i en korridor med nio pers. Nu är det som sista decimetern är det någon spärr så dörren smyger igen och jag hör ingenting!
  • Hur tacksam jag är för många i min närheten men sorg att inte orka visa det på det sättet jag hade kunnat önska eller kunna ge tillbaka. Jag känner mycket men inte mycket visas i handlingar och jag upplever att mina ord blir tomma ord för andras öron.
  • Skriva om mina tankar kring fysisk träning och mig själv
  • Skriva ett långt inlägg om saker jag är tacksam för. Efter vart mycket fokus på det tunga (medvetet och viktigt val) är jag nu pepp på att varva med tacksamhet igen!

Puh. Jag gör det jag kan iallafall, det får jag ändå ge mig själv. Small win! Hoppas detta kan leda till att innehållet i flaskan minskar pö om pö och att det enklare kan flyta på smidigt genom den trånga flaskhalsen.

 

Här och nu

Sitter här i soffan med kaffe och mellis. Tankarna går runt saknad och osynliga begränsningar. Hur frustrerande det är att ha en bok i händerna som jag bara vill läsa i ett. Hur nära orden, berättelsen, kunskapen är men än så fruktansvärt långt borta. Hur föreläsningarna finns på datorn, ett knapptryck bort än kan jag inte ta del på det sätt jag önskar.

Hur jag saknar att kunna må bra, känna mig pigg i knopp och kropp. Saknar att kunna läsa flera timmar i sträck. Saknar att inte vara rädd. Saknar att leva ett liv utan planering efter energi. Saknar att orka en hel dag.

Tänker framåt. Det blir bättre men hela tiden flyttas taktpinnen fram. För varje framsteg kommer ökad trötthet, så kommer det vara ett tag. Stundtals tung tanke.

Försjunken i mina tankar med halvslutna ögon.

Kollar ut och möter en fågels blick (dålig på fågelsorter men en sån där liten en som utan problem hade rymts i ens kupade händer, lik en domherre men denna var svartvit). Precis utanför altandörren står den, helt stilla och kollar in på mig. Stadig och orädd blick, trots bara några få meter bort. Några sekunder senare traskar den iväg och är borta.

Jag tar det som ett tecken, en uppmuntran, var i nuet. Här och nu. Storheten i det lilla. Lita på framtiden, ge oss idag det bröd vi behöver.