Vad som är värdefullt

I helgen var det kalas för min svågers mamma. När vi satt där och fikade så sa någon av gästerna ”vad kul att få komma på kalas” varpå värdinnan svarar ”det är kul att man har några att bjuda!”.

Det var en kommentar som gick rakt in i hjärtat på mig, det kändes fint, äkta och framförallt – ödmjukt!

Annonser

Tree of life

December 2014 var jag i Bali. Ett land som föll mig i smaken då jag gillade alla spirituella saker såsom rökelser, ljusshower, böner, smycken etc. Mitt i landet ligger ett ställe som heter Ubud som bland annat är känt för sina risfält och the monkey forest. På väg hem från the monkey forest går jag förbi en shop som likt många andra shops säljer smycken. Jag slökollar och har inga direkt planer på att köpa något när min blick stannar på ett fint halsbandssmycke. Det är i silver och är ett runt smycke med ett trä som breder ut sig över hela cirkeln som en lönn ungefär, kort stam, bred krona, vilket jag faller för. I Bali, likt många andra länder i Asien, så gäller det att pruta vid varje köp. Kvinnan i shopen är inte den mest charmiga jag har träffat men handen på hjärtat så var inte jag det heller med ett blodsockerfall och ingen som helst lust för att deala, jag ville ha mitt halsband och gå därifrån. Jag tror jag gav 70 svenska riksdaler för det till slut, ett överpris men värt det med tanke på hur mycket jag har använt det och det numera pryder min dörr. Bilden nedan ser ni halsbandet om än lite dåligt.

26906645_10154504936763078_708339236_o

Mitt välmående efter hjärnblödningen går upp och ner, vissa stunder är kämpiga medans vissa stunder flyter på mer smärtfritt. Jag har dagar då livet känns tungt och vägen känns lång, mörk och oviss. Jag har dagar då jag tvivlar, då hoppet sinar. Dagar då mörkret känns en nyans mörkare. Jag överväger aldrig att sluta vandra på vägen, hur mörk och smal den än må vara, men visst kan det vara dagar då benen känns extra tunga och stegen motiga.

26853779_10154504936258078_203480860_o

Vid dessa stunder brukar jag be om ett tecken. Ett tecken som tänder en ficklampa så det blir enklare att vandra på vägen. Ett tecken som visar vilken väg jag ska gå. Ett tecken som gör att lågan på hoppet lyser starkare. Ett tecken som gör att jag ser ett litet litet ljus i slutet på vägen.

Häromdagen var jag ute och gick en ny promenadrunda och på vägen, i frosten, hade det bildats ett trä som ser precis ut (med lite fantasi) som mitt halsband. Halsbandet jag köpte i Bali går under namnet Life of tree vilket har lite olika betydelser men kan bland annat betyda liv, styrka och evig förändring.

Tecken finns överallt, och kan komma i olika former, om man bara är öppen för att se dem. Träet i frosten tolkade jag som ett fantastiskt fint tecken – en påminnelse om liv, styrka och evig förändring.

26853496_10154504936443078_191192685_o

En försök till att sätta ord på min hjärntrötthet

Jag har sen dag 14 valt att benämna min hjärntrötthet som Tekla. Att hålla på att upprepa ordet hjärntrött stod mig upp i halsen snabbt på och när hjärntröttheten kom på tal pratade jag om den som en hon, därav kom namnförslaget Tekla. Hjärntrött är vad som namnet visar på, hjärnan blir trött och alla intryck tröttar ut min hjärna snabbare än en frisk. Men vad som är mer komplicerat är att försöka beskriva hur jag upplever min hjärntrötthet. Jag skrev ett inlägg på instagram i somras där jag försökte beskriva men ord räcker inte till, orden känns fjuttiga gemenfört med det som jag faktiskt upplever. Det blir en stark frustration i mig och därför har jag lagt försöken på att förklara min situation på is och väljer att säga ”Tekla lever rövare”, ”jag är trött”, ”nu är jag inte så kaxig” etc. När jag får kommentarer ”det värsta som kan hända är att du blir trött” gör att jag känner mig så ensam(!) men jag försöker ha förståelse för den utomstående då jag faktiskt inte berätta hur tufft det är med att ”bara bli lite trött”.

Innan vi går in på vad mina olika fraser betyder så vill jag klargöra en sak. Om ni ska komma ihåg något från detta inlägg, kom ihåg detta; jag är aldrig sovtrött! Hjärntröttheten gör mig inte sovtrött, jag är klarvaken och att jag somnar och har en någorlunda nattsömn nu för tiden är tack vare mediciner. Att jag säger att jag är trött är egentligen ganska missvisande, vad jag borde säga är ”min hjärna är trött”.

Jag börjar bli trött: här börjar jag zooma ut, jag tappar fokus, jag har svårt att hänga med i samtal och framför allt svårt att delta i samtal. Tungan känns tjock och orden trillar på varandra, jag börjar ha svårt att formulera vettiga meningar och svarar allt mer kortfattat. Det börjar brusa i mina öron, först ganska långt för sen öka i decibel för sen övergå i tjut som varierar i styrka. Det börjar sticka i mitt ansikte, smärta i huvudet och här brukar jag av reflex börja ha händerna i håret som någon trygghetsgrej. Jag blir yr och osäker på om benen bär mig.

Jag är trött: här finns det noll att hämta hos mig. Jag blir avstängd, nedstämd, nollställd. Ingen reaktionsförmåga och allting går i slowmotion. Jag känner mig som ett skal, jag är fysiskt på plats men inte själsligt. Jag gråter och huvudet rusar, jag blir orolig, rädd. Den här delen är den svåraste att förklara när jag säger att jag har noll energi. ”Jag fastnade i soffan efter jobbet”, den repliken kan nog många känna igen sig och kanske speciellt när man vet att man borde ta sig iväg till gymmet. Tänk er den känslan när man kommer hem från jobbet och är helt slut! Det där är jag, gånger tio. Jag tror det är få som skulle beskriva mitt friska jag som lat, promenerar för spara pengar, springer, tränar. När jag är trött så är vissa dagar en seger om jag orkar gå runt huset, att gå från säng till soffa frambringar tårar av trötthet. Jag är verkligen helt utslagen, noll motståndskraft och för någon som inte upplevt det kan man aldrig föreställa sig. Hjärnan är verkligen huvudkontoret och när inte huvudkontoret fungerar, ja då funger inte mycket.

Jag vilar: min vila är att ligga i ett rum med hörselkåpor och ögonbindel, ett dålig dag gör jag det från morgon till kväll, ibland är det dåliga dagar flera dagar i sträck. En bra dag nuförtiden gör jag det tre gånger per dag. Ha i åtanke att när jag är trött blir jag ofta nedstämd och ledsen, jag som i vanliga fall har ett ganska bra positivt försvar mot jobbiga och elaka tankar går nu in i ett mörker där jag inte kan distrahera mig med något. Jag ska deala med mina demoner själv i flera timmar, det är skittufft! Igen, jag sover ingenting när jag vilar. Jag ligger vaken med mig själv och mina tankar. En bra dag använder jag dessa vilor till att fantisera om framtiden, att göda min självkänsla, att tänka positiva tankar.

Hjärntröttheten kan yttra sig olika, ibland blir jag bara helt tom i huvudet och kan inte koppla hur jag ska få upp gaffeln till munnen. Ibland rusar min hjärna, tänker er en gammal motor som blir överhettad, den börjar puttra, ryka, spotta för sen slå gnistor och avsluta med en ordentlig smäll. Så kändes min hjärna igår kväll då jag försökte kolla Bron på pappas iPad, det är en väldigt obehaglig upplevelse av att känna att ens hjärna börjar kännas varm. Tänker er övertrötta barn som bara skriker av trötthet efter en dag på Liseberg men inte kan somna då de är så speedade efter alla intryck, min hjärna. Tänk er ett chokladhjul på Liseberg med massa piggar på och personalen snurrar igång hjulet med väldigt fart, min hjärna och mina tankar. Det senaste har även hjärntröttheten satt sig i nacken vilket jag tycker är det mest oschyssta Tekla kan göra, hon vet hur otroligt vaksam och rädd jag är på smärta i nacken då min hjärnblödning visade sig med smärta i nacke som första symptom.

När min hjärna är trött så är det som den behöver lång tid för att bearbeta det jag sett/hört/upplevt. Därav behöver jag ofta en timma i tysthet innan sängdags, att gå från aktivitet till sängen gör att jag kommer behöva spendera lång tid med att hjärnan ska bearbeta det innan vi kan börja tänka på sömn.

”Det värsta som kan hända är att du blir lite trött”. Ja absolut, men för mig är det inte bara att jag blir lite trött, det är en oerhört tuff psykisk kamp för mig och kan jag så vill jag undvika att bli för trött till varje pris.

 

Att våga stanna upp

Igår var jag ute och sprang vilket jag hade längtat efter. Första veckan på året spenderades sängliggandes då hjärntröttheten slog ut mig med dunder och brak på nyårsafton, 2017 slutade på sjukhuset och 2018 började på samma ställe. Det var med andra ord en lycklig tjej som hade energi nog för att sätta på sig springskorna. Jag har tyckt om att springa i alla mina år, har sett det som mitt sätt att koppla av och rensa huvudet på tankar. När jag springer så är det det som existerar i min värld och mitt motto är ”enda godkända anledning till att sluta springa innan jag är i mål är om jag spyr eller svimmar” (nu känner jag dock att jag får lägga till en tredje giltig anledning, om jag får en hjärnblödning får jag numera också avbryta min springtur). Men andra ord, jag stannar inte om jag är ute och springer.

Det mottot var med mig även igår och när jag började närma mig slutspurten på turen såg jag att det kom en person gåendes vilket jag noterade men hade inga planer på att stanna och prata. Men ju närmare jag kom desto tydligare blev personen och jag kunde urskilja vem det var som kom gåendes. Detta är en kvinna som bor i byn och är min barndomsväns mormor och hon har alltid funnits med på ett sätt. Trots den stora åldersskillnaden mellan oss, jag tror vi pratar en åldersskillnad på 50 år, så har vi en hel del gemensamt och jag beundras utav hennes positiva syn på livet. Jag valde att stanna och även om det var en kort pratstund på några minuter så fyller hon mig med energi och glädje.

Att våga stanna upp i livet, oavsett om det handlar om en springtur eller i vardagsstressen. Att våga stanna upp – andas, förundras, beundra, fundera, reflektera. Att våga stänga av telefoner, våga fråga hur någon mår och än viktigare, våga lyssna på svaret.

Att våga bryta sina rutiner, att våga avvika från sin vardag, att våga vara i tystnad. Det tror jag är viktigt. När jag har en fråga, något som gnager i mig, som fortfarande är utan svar på väljer jag att gå ut i naturen och tids nog så växer sig svaret fram inom mig. När jag ger tankarna fritt utrymme för att sväva fritt utan bli störda utav mobiler, tv-apparater, musik.

Vi lever i en värld där vi stressar oss från punkt a till b, där snapchat är viktigare än vad som faktiskt utspelar sig framför ögonen på oss, där vi skyndar oss för att hinna med livet, där måsten kväver lusten.

Att våga stanna upp kan ge de mest oväntade fina stunder i livet.

quotes-about-inner-peace-21

Durban

I våras reste jag och två kompisar längst kusten i Sydafrika. När vi kom upp till Durban, en stad på östkusten, hade vi lyckats tajma vår vistelse bra med åtta andra klasskompisar och vi styrde upp en brai (grillkväll) i huset de hyrde. Det var en ljummen kväll och vi badade i deras pool med utsikt över havet, vi åt mat och avslutade kvällen med MIG. När vi hade beställt en Uber satte vi oss ute på altanen där jag och en av mina klasskompisar kom in på ämnet instagram. Vi pratade lite generellt om instagram, om hennes instagram, min instagram och jag uttrycke en önskan om att bli bättre på att skriva. En önskan om att kunna beskriva känslan utan använda dom direkta orden som tex rolig, läskigt, spännande. ”När vi kom till hostlet var det så äckligt” kan istället bli ”när vi anlände till hostlet slogs vi av en unken doft, en doft som fick det att sticka i näsan och tanken for genom huvudet att detta rum har inte fått känna friska vindar det senaste decennie”. Jag har i många år fascinerats utav folk som kan måla upp en händelse med sån inlevelse att det känns som det är jag själv som upplevt det. Jag har dock aldrig prioriterat att utveckla mitt skrivande – träning, kompisar, middagar etc har varit viktigare.

Tills för sju månader sedan, för visst har jag fått det som jag önskade mig och sa högt i Durban, tid till att bli bättre på att skriva. Ibland slår ens önskningar in på de mest oväntade sätt.

Homeland

En lördag morgon i november 2016 satte jag på första avsnittet på Homeland, jag fastnade direkt och kollade de nio resterande avsnitt inom loppet av ett dygn. Säsong ett handlar om att en amerikansk soldat, Brody, kommer tillbaka till USA efter vart tillfångatagen åtta år i Irak. Väl hemkommen hyllas han som en hjälte och gör det ena framträdandet efter det andra. Den enda som är misstänksam är Carrie som jobbar för CSI, hon är övertygad om att Brody blivit omvänd och att han planerar ett terrordåd mot USA. Vid ett tillfälle då Brody är live på tv upptäcker Carrie att han spelar med sina fingrar och hon tolkar det som att han sänder ut signaler till sina medarbetare på bästa sändningstid. Jag minns att jag tyckte detta var genialt! OBS spoiler alert! Det var inga hemligt signaler utan visade sig att Brody konverterat till islam, han var nervös under framträdanden och spelandet med fingrarna var i själva verket en bön.

Häromdagen när jag på kvällen skulle ut på en promenad hann jag inte långt innan jag började känna spänningar i nacken, mina ben kändes svaga och jag visste att om jag inte avleder detta snabbt som tusan kommer hela maskineriet (oron)  vara i full gång snart. Jag var ute på promenad själv i mörkret utan telefon, visste inte riktigt vad jag skulle distrahera mig med och jag känner paniken börja närma sig. Från ingenstans flaschar just denna tidigare beskrivna scen förbi i mitt huvud, Brody, fingrar, spel, och jag börjar ”spela” med mina fingrar. Jag försöker memorera olika takter, mönster, räkna och det fungerande! Jag hade tagit mig runt min tänka promenad och jag hade lyckats avleda oron, jag var så stolt och tacksam. Numera spelar jag ofta med mina fingrar då jag behöver distraheras, få tankar på annat. Det är hjälpsamt att göra något konkret och det är smidigt, mina händer har jag ju alltid med mig liksom och det är även en diskret handling om man inte vill flagga med ”nu är det kaos i mitt huvud!”

Hjärnan är ändå fantastiskt, jag har inte kollat homeland på över ett år och jag har aldrig tänkt på denna scen innan och där när jag gick ensam i mörkret och behövde något som mest, kommer denna scen upp i mitt huvud och hjälper mig. Livet är fullt utav små mirakel.

Dagens fotopromenad

Idag vaknade jag upp till en dimmig dag vilket gör mig lika ivrig varje gång att komma ut med kameran, jag tycker det är fantastiskt att fota dimma! För övrigt går mina foton i en enkel stil, för att använda en klyscha som inte är mitt favoritcitat men beskriver min fotostil bra ”less is more”. Här kommer ett urplock från dagens bilder

26653385_10154489269598078_889056277_o

26653311_10154488933213078_371257957_o26613529_10154488935163078_1365386633_o26613808_10154488935053078_1100932887_o26653218_10154488934248078_362475599_o