Sorg och tacksam

Midsommar. Vad vore en högtid utan en skvätt tårar? Jag har börjat vänja mig vid att högtider numera innefattar tårar och sorg. Inte enbart, men det vore inte en högtid utan inslag av lite tårar. Det är nog så det kommer vara ett tag och det är okej att gråta trots högtider.

Helgen har innefattat en del framsteg. Yeyyy liksom… men ändå inte. För framstegen har väckt en stor ledsamhet och det är här det blir jobbigt för mig. Att jag inte känner den enorma lyckan jag borde känna när det går framåt. Jag känner mig ledsen när jag har saker att vara glad för. Jag kunde tex kolla på hela Sveriges match igår på tv med familjen Lundmark. Det var stort och jag njöt. Men det var inga fyrverkerier och konfetti. Jag är glad men idag har jag känt mig ledsen. Varför känner jag mig ledsen när jag har gjort framsteg?!

I fredags kunde jag vara med en halvtimma på midsommarfirandet vid museet, oxå framsteg jämfört med förra året. Detta gjorde mig ledsen dagen efter, det kändes som en stor hjärnhand kramade om bröstet på mig. Det gjorde ont. Att vara med på midsommarfirandet gav mig in inblick om hur livet är för andra. Det var som att se livet pågå framför ögonen på mig men jag får inte delta.

Jag har byggt upp en vardag som funkar för mig, både psykiskt och mentalt. Att komma utanför min lilla värld och se den stora världen var smärtsamt. Det var smärtsamt att bli påmind om hur långt ifrån frisk jag är. Frågor som kommer jag någonsin kunna delta vid ett helt midsommarfirande? Hur ska det gå med studier där jag kommer behöva vitsas i folksamlingar? Hur kommer mitt liv bli? dök upp i huvudet. Det är väl inte konstigt att en blir ledsen och rädd ibland.

Jag blir ledsen när jag blir påmind om att jag är sjuk. Efter den halvtimman mådde jag inte bra och jag blev himla påmind om min hjärntrötthet. Det kändes som att mina trumhinnor var av skört glas och en vanlig samtalston fick det att skallra i öronen på mig. Det kändes som glaset när som skulle gå i kras i mina öron. Jag hade svårt att ha ett samtal. Jag kände mig slö och trögtänkt. Det är obehagligt tillstånd.

Jag kan kanske inte alltid sätta ord på hur jag reagerar/känner. Ibland vet jag inte själv. Ibland är det svårt att förklara. Ibland orkar jag inte gräva djupare. För jag blir trött av att vara så ledsen. Ibland önskar jag att livet var enkelt. Jag jobbar med att accepterar hur mitt liv har blivit men det är svårt att acceptera att jag är sjuk. Jag vill inte acceptera att jag är sjuk, men jag vet att det kommer hjälpa mig framåt och att acceptans är en viktigt nyckel.

Jag vet att sorg och tacksam är bästa kompisar. Jag är liksom tacksam att jag överlevde en hjärnblödning men jag är ledsen att jag behövde uppleva det. Jag är tacksam att jag kunde kolla matchen på tv men ledsen att det inte är en självklarhet som förr. Den ena känslan utesluter inte den andra. Livet är inte enkelspårigt.

Jag kämpar på i alla fall, det är det viktigaste. Nu har jag gråtit mycket i helgen och jag känner att krafterna återvänder när jag fått tömma systemet ❤️

Annonser

Finns det någon mening?

Jag har en vän som inte tror på någonting medans jag tror på mycket. Vi respekterar att vi tycker olika och har himla bra snack om livet genom det. Senast vi sågs så berättade han att en kär familjevän hade gått bort. Han som inte tror på något berättade att när de stängt dörren och kramade om varandra så tänkte han (jag kommer inte ihåg ordagrant) ”det måste finnas något mer”.

Jag tänkte på det jag skrevs senast, om livets premisser och om vad jag har hållit hårt fast vid – att det finns någon mening med alltihopa. För om sorg, elände och smärta hör livet till så betyder det att det inte finns någon mening med det jobbiga? Då har inte jag fått en hjärnblödning för att det finns någon mening med detta utan helt enkelt för det är så livet är.

Jag tycker inte om att ifrågasätta mina ”livlinor”, för genom att tänka att det finns någon mening med hjärnblödningen har jag orkat fortsätta kämpa, tids nog kommer det visa sig. Men nu då? Vad ska jag nu hålla fast vid?

Om min kompis kan utmana sig och sitt tänkande så kan jag. Det här är ingen ny tanke, det har jag diskuterat med många men jag har slagit bort den gång på gång och envist hållit kvar med det trygga –det finns en mening med att jag fick hjärnblödningen! Men det kanske inte finns någon mening med att jag fick hjärnblödningen. Jag fick hjärnblödningen för det är så livet är, livet skonar ingen och det är livets premisser. Men det betyder inte att man inte kan skapa sig en mening av eländet. Jag väljer att skapa mig en mening för då kommer inte det jobbiga att vara bortkastad tid.

Olika sätt att ta sig an saken – samma utfall. Från att ha tänkt ”det finns en mening med att detta har skett” till att ”jag väljer att skapa med en mening”. (Jag kommer dock inte helt skrota mitt gamla synsätt helt, men kommer kanske vara mer öppen för att vidga mina synsätt utefter situation och tillfälle)

Att få sitta här med Lisbeth med denna vy och skriva är fint för själ och sinne

Livets premisser

Ibland blir jag arg på livet. Arg för att livet kan vara så förbannat smärtsam. Arg för att livet kan förändras på en bråkdel sekund. Arg för att inte livet kommer med någon garanti. För så är det, livet kommer inte med någon garanti. Det är inte så att när en föds så sticker läkaren ner en garanti på 100 år i skötarväskan som ens föräldrar tar med hem. Så är det inte. Men på något konstigt vänster verkar många utgå ifrån att livet ska vara självklart och lätt, att man har rätt till massa saker i livet som hälsa, pengar, utbildning. När något händer så blir man arg, förtvivlad, besviken. VARFÖR HÄNDER DETTA MIG?! Det är orättvist! Vad har jag gjort för att förtjäna detta? En har så enkelt att ställa frågan VARFÖR? när något går emot en, desto mer sällan hör en TACK, jag är lyckligt lottad som har hälsan, tack för att jag än en dag får vakna till en ny dag på jorden.

Istället för att tro att en är berättigad att ha ett bra liv, försök vrida på det att tänka att livet är en gåva. En gåva man har till låns, utan någon garanti på varken innehåll, kvalité, livslängd. Mötas utav sjukdomsbesked, dödsfall, uppbrott, vilket självklart är fruktansvärt, men ingen har gett oss några som helst garantier på att vi ska leva ett smärtfritt liv utan bekymmer och sorger. De må kanske låta hårt och negativt, men detta är livets premisser. Hur ogärna jag än vill ha det så. Livet är brutalt, sorg och elände tillhör livets premisser, det kommer inte undgå någon. Det är priset en får betala för att älska.

Ingen kan ändra livets premisser. Det en kan göra är att försöka påminna sig själv om att livet är ingen självklarhet, pussa lite extra på sina barn, be om förlåtelse för ett gammalt gräl, skjut inte upp saker till morgondagen, va inte småsint, sträck ut en hand.

Tre saker som jag lärt mig under resans gång

Nu när jag är hemma i Ornunga igen så blir det av någon anledning att jag tänker tillbaka hur det var för ett år sedan, vad som har hänt. För ett år vid denna tid bemästrade jag att äta med höger hand igen, smärtan i benen hade avtagit, jag hade upplevde min första ”baksmälla” av hjärntrötthet. Men i alla fall, inlägget ska inte handla om hur det var för ett år sedan, utan om tre saker jag har lärt mig sen dess.

1. Vikten av att ha en förebild. Att hitta en person som en motiveras och inspireras utav, en person att hämta kraft ifrån. Men inte bara hitta en förebild utan hitta en förebild som tilltalar just dig. Det finns oändligt många personer som en kan se upp till men att hitta just sin förebild kräver lite mer. Zlatan är en grym person som har slitit för att vara där han är just idag och jag kan tänka mig att många kids har han som förebild. Han kommer inte från någon fancy familj och det ger hopp till ungdomar som spelar på en bakgård med trasig fotboll, att ingenting är omöjligt. Men för just mig ger det ingen motivation. Förr hade jag Mårten Nylén som förebild (vilket fortfarande är en fantastisk person) men att höra ”starta dagen med ett leende” ger mig inte lika mycket nu som förr (även om det självklart är toppen att starta dagen med ett leende).

Vad som inspirerar mig nu är människor som vet vad det innebär att kämpa, som vet hur smärtsamt livet kan vara, som fått helt nya villkor. Men trots detta kämpar på, som vågar erkänna sig svaga, som vågar visa känslor. Människor som väljer tacksamhet istället för bitterhet, som väljer att fokusera på det som fungerar och se det stora i det lilla. Min förebild är Turia Pitt. En kvinna som blev fast i en skogsbrand, spenderade över 800 dagar på sjukhuset, genomgått mer än 200 operationer, brännskador över 65% av kroppen, läkarna sa att hon aldrig mer kommer kunna springa. Idag har hon en son, gjort en ironman och föreläser. Kan hon så kan jag.

2. Hitta en sång som peppar dig. Simpelt men ack så kraftfullt. Min pepplåt är whatever it takes med Imagine dragons. Vad jag först fastnade för var titeln, whatever it takes. Det får mig att bli målmedveten, whatever it takes så ska jag nå mina mål. Whatever it takes så ska jag ta mig igenom detta. Melodin är fantastiskt, det finns en teori att om en är nervös inför prata inför folk ska man innan sträcka upp händerna i luften som ett segertecken, vilket ska ha positiva effekter. Whatever it takes gör det nästan omöjligt att inte sträcka upp händerna i luften. Lyssnar en på texten hör man bland annat ”break me down and build me up”, ”I was born to run, I was born for this”. Jag menar absolut inte att jag tänker att jag var född för en hjärnblödning, snarare att jag väljer att tänka att jag är född stark nog för ta mig an utmaningar.

3. Här kommer den viktigaste och svåraste punkt, acceptans. Det här sker inte över en natt och något en måste jobba med hela tiden. Acceptans över hur ens situation är och acceptans över hur livet ter sig. Jag fasade för brännbollsyran då såna saker kan göra sig smärtsamt påmint om hur mitt liv har blivit. Att jag oxå vill vara frisk och vara med om den roligaste helgen på året i Umeå. Fredagkväll tog jag en promenad längst älven och vad jag upplevde där och då är vad jag kan beskriva som acceptans. Acceptans innebär inte att livet är perfekt men man accepterar det för det det är. Vilket ledde till en obeskrivligt lugn inom mig. Det handlade inte om att jag inte kände mig ledsen, det handlade om att jag accepterade sorgen över att inte kunna vara med mina kompisar och samtidigt accepterade att min situation är som den är just nu men det betyder inte att det alltid kommer vara såhär. Jag kände genuin glädje att det var så fint väder för alla festivaldeltagare och jag kände djupt inom mig att min tid kommer komma.

Det är som jag sa till min psykolog, när en väl upplevt hur bra det känns att acceptera sin situation, att inte streta emot, den känslan är beroendeframkallande. Livet är inte perfekt, men genom acceptans kan en hitta ett lugn i stormen.

Tankar om vårterminen

Imorse kom jag hem till Ornunga. Jag tog nattåget från Umeå igår kväll och jag blir så lycklig när saker och ting fungerar. Jag blir stolt över mig själv att jag vågar utmana mig trots att jag är rädd.

Sen jag blev sjuk så har jag fasat för vårterminen då min klass skulle ut på praktik. Jag som skulle till Australien eller Kanada! Många tårar har rullat på mina kinder då insikten smugit sig på att det kommer inte ske. Jag har i hemlighet hoppats så innerligt att vårterminen i Umeå kanske skulle innebära att jag träffade en kille, att något speciellt hände, för att på så sätt badda såren lite över det som inte blev. Att jag skulle kunna tänka ”sicken tur att jag inte kom iväg på praktik för då hade detta aldrig hänt”.

Min vårtermin i Umeå har vart skittuff, främst med tanke på hur ”lång” tid det tog innan jag kände mig återställd efter operationen. Jag träffade ingen kille. Jag har vart mycket ensam då mina kompisar jobbat heltid. Så ur mitt perspektiv så blev vårterminen kass och jag kom inte iväg på någon praktik utomlands.

En morgon i mars/april någon gång vaknade jag av ett avgrundsvrål. Ett förtvivlat skrik som skar in i hjärtat. En nära vän vars pojkvän vart ett svin.

Jag har begränsad energi. Men den energi jag haft denna vårtermin har jag prioriterat att finnas till för min vän. Att äta våfflor tillsammans, att gråta tillsammans, att kramas när tillfället bad om det.

Min vårtermin har inte vart den roligaste tid. Men min vårtermin 2018 har kanske vart den viktigaste och mest betydelsefulla. Att få ha funnits till för en vän som behövt stöd.

Det är något fint att kunna sätta sina egna önskemål åt sidan och hänge sig åt en annan.

Tankar om psyket

Häromdagen satt jag med två kompisar och pratade om både det ena och andra som rör livet när en kommentaren i stil med ”ja men det är klart man hajar till om man hör att någon går hos psykolog, vad är det liksom för fel på personen” fälls.

I min värld är det självklart och naturligt att gå till en psykolog. I min värld så anser jag att alla skulle må bra utav att träffa en psykolog. I min värld så är det intressant och givande att träffa en psykolog, man lär sig väldigt mycket om sig själv och utvecklas. I min värld är det ingen större skillnad på att träffa en psykolog eller en läkare. Men jag antar att min värld är inte detsamma som allmänhetens värld.

Även om samhället har gått framåt då det blir mer och mer accepterat att prata om psykisk ohälsa så är det fortfarande lång väg kvar. Psykisk ohälsa ses fortfarande som något skamligt, som man betraktar som avvikande, skrämmande, något som man inte ska prata högt om.

Jag är väldigt öppen med mitt mående, för jag anser inte att det är något konstigt med att man inte alltid är glad. För mig är det lika naturligt att man ibland kan ha ångest som att man ibland åker på influensa.

Men ibland när jag får höra såna här kommentarer får det mig att fundera på om jag borde vara mindre öppen. Att jag borde hantera mina psykiska problem bakom stängda dörrar. Att jag borde sätta på ett leende och skriva på ett sätt som inte berör mina innersta känslor.

Fast nej. Det är inte jag. Det sägs att man ska göra det man tror på. Jag tror på att prata hjälper, att skriva. Kanske finns det någon själ där ute i världen som läser mina texter och tänker ”jag är inte ensam”. Då är min öppenhet om mitt mående värt det. Jag skäms inte, det är såhär det är att vara levande. Det känns att leva. Vi är människor, inte robotar.

Jag kommer fortsätta vara mig själv, att skriva om mitt psykiska mående likväl som om mitt fysiska mående. Jag kommer fortsätta berätta att jag träffar en psykolog, oavsett vad folk drar för slutsatser om mig. För jag tror på att prata, att sprida kunskap, göra det mindre tabubelagt.

Förväntningar som övergår i besvikelse

Jag har så länge jag kan minnas haft svårt för att hantera besvikelse. I många år så har saker vart svart eller vitt, rätt eller fel. Vissa saker har uppkommit efter hjärnblödningen, att jag reagerar på ett annat sätt, har svårt för vissa saker men att jag har svårt att hantera besvikelse är inte något nytt.

Idag var jag på rehab för att få reda på vad resultaten från de kognitiva testerna för två veckor visade. I de flesta fall så ligger jag inom genomsnittet (mätt emot ”friska” människor i min ålder), i något test låg jag under genomsnittet men summa kardemumma så visade testerna bra. Vilket var vad jag hade förväntat mig så no disappointment där.

Jag blev besviken på både det ena och andra men vad som mest gjorde mig ledsen är att hjärnan inte vill samarbeta. Jag upplevde inte att det var någon tydlig struktur eller ramar under samtalet vilket skapar kaos hos mig. Jag försökte ställa frågor men jag fick inte svar som svarade på min fråga. Vad som här händer är att min hjärna skriker kaos, försöker febrilt hitta någon struktur i det hela, vad kan vi förvänta oss, vad är nästa steg. Istället för att typ säga ”det var inte riktigt vad jag menade…”, ”kan du utveckla?” så blir hjärna totalt blank, svart, tom. Jag får inte fram ett ord, än minde en vettig mening. Det handlar om att jag måste acceptera min nya situation vilket går framåt för mig men i såna här stunder så blir jag himla ledsen att mina hjärna inte fungerar som den gjorde förr. Min hjärna har svårt att finna sig i situationer. Så jag lämnade mötet med kaos i huvudet och inga svar på mina frågor.

Jag blev även ledsen att de berättade utförligt om mina kognitiva tester men sa inte ett ord om mitt psykiska mående. Vilket jag senare läste i mina journaler att det står att jag har lindrig depression och svår ångest. Att få det svart på vitt gör mig varken till eller från, jag mår som jag mår med eller utan diagnos. Men jag hade önskat mer samtal och möjliga strategier för jobba med detta. Diagnoser definierar inte mig, jag är Linn.

Bryt ihop, bit ihop, kom igen. Trots att havet stormar sitter jag lugnt båten.