Första praktikvecka

Första veckan på praktiken är gjord. Jag hade nog vissa föreställningar om vad jag skulle känna. För vara ärlig så känner jag inte mycket alls just nu. Det är både rörigt och tomt i mitt inre. Jag tycker inte om något utav det. Jag tycker om ordning, jag tycker om att ha kontroll och jag tycker om att känna och att veta vad jag känner.

Det är så många känslor och tankar i omlopp så resultat blir att jag inte känner något. För jag vet inte vilken känsla jag ska agera på.

Jag är glad, men jag känner inte glädje.

Jag är tacksam för praktiken men det är inte bara enkelt heller. Såklart blir jag trött och tröttheten dämpar mig och mitt mående. Jag orkar mer än vad jag hade vågat hoppas på. Jag är på plats och jag står på benen i slutet på dagen.

Jag tycker det är jobbigt att jag inte känner glädje. Jag ”borde” vara gladare. Men detta är ju endast vad jag vill visa upp för andra och vad jag tror andra förväntar sig.

För inom mig vet jag att det finns en sorg med i bilden. En sorg som går hand i hand med tacksamheten, jag är tacksam för att kunna göra praktik och jag är ledsen för att jag är det för det påminner om vad jag har vart igenom. Det finns en sorg att jag fick en hjärnblödning.

Det finns en sorg att inte orka som ”alla andra”.

Det finns en sorg att behöva säga nej till saker jag vill göra.

Det finns en rädsla för hur det kommer gå, så många frågetecken inom mig. Än är allting så skört.

Det fattas verktyg inom mig, för jag vet inte längre hur jag ska hantera medgång. Min kropp stretar emot. Vill skydda sig, kapa av, stänga ute. På något konstigt vänster signaleras det fara för fullt i mig när det går bra. Att gå med brandalarmet igång gör mig orolig och trött, så att jag nästa vill vända om, emot det ”trygga”. Emot det jag känner till, att vara hemma, vardagen.

Jag kommer inte vända om. Mod för mig är bland annat att våga ta till saker som betytt mycket för en igen, när en vet hur det känns när en förlorar det. Och jag vill, och är, modig.

Så jag står kvar utan svar och tänker, att utomstående behöver inte förstå min reaktion, det viktigaste är att jag och mina närmaste vet.

Att långt inom mig, finns en stolthet och en storhet som jag har svårt att greppa, att jag är här. Jag har tagit mig såhär långt. Sedan jag blev sjuk har jag stått tillbaka mycket, och nu har jag har en praktikplats som många drömmer om. Jag gör något nu som jag länge ansett varit omöjligt för mig att göra. Det är något som jag inte kommer kunna ta in och smälta i en handvändning.

Stoltheten, glädjen och lyckan finns där, än är de bara lite blyga och försiktiga.

Jag är stolt över mig

I fredags var jag ledsen. Jag har blivit mycket bättre på att ta eget ansvar att berätta hur jag mår, förr behövdes en fråga ”hur mår du?” för att jag skulle kunna berätta. Nu kan jag säga ”jag är lite ledsen” för att öppna upp till samtal. Ofta är jag ju inte liten ledsen utan ganska mycket ledsen men det känns enklare att säga på det sättet och det gäller att hitta det som känns bra för en själv.

Jag blev ledsen efter skrivit det förra inlägget. Jag har blivit hemmablind och har höga krav på mig själv, jag ser inte vad jag klarat av efter en hjärnblödning. Hade jag hört om någon annan som fått en hjärnblödning, genomgått ytterligare en till operation och strålbehandling, fått ställa om hela sitt liv men trots detta tränat upp sin kondition att springa milen på 58 och 54 minuter, som ständigt söker efter lösningar på problemet, som återtagit studier på 25 och 50% och skrivit VG på alla uppgifter, samt blivit sambo och nu ska ut på praktik så hade jag tänkt ”SHIT sicken kämpe!”

Så det gjorde mig ledsen. För jag är stolt över mig själv. Jag blev ledsen att jag kom på mig själv att känna så för jag tycker inte det. Jag var sjukskriven i 17 månader, 17 månader var jag hemma, jag skapade mig en vardag och hade rutiner, jag gick upp varje morgon vid 8.30, klädde på mig, bäddade sängen, åt regelbundna lagade måltider, jag kom ut och rörde på mig varje dag, försökte ha något socialt varje dag. Jag fann ändå meningsfullhet i den nya oönskade vardag. Inte vem som helst hade klarat av att vara hemma så länge utan bli helt knäckt. Men jag klarade det, det är en enorm styrka vilket jag också vet allt mer efter höstens skolarbete. Att vara långtidssjukskriven tär.

Jag älskade det livet jag levde. Jag älskade skolan, jag älskade att träna och vara på gymmet, jag älskade mitt sociala liv och kompisgäng, jag älskade att resa, jag älskade att vara igång. Allt detta förändrades på en sekund med långvarig konsekvenser. Jag har känt smärta, sorg, nedstämdhet. Men jag har aldrig känt någon bitterhet gentemot livet eller vad som hänt mig. Och det är jag så himla stolt över att tårarna nästan rinner varje gång. För det hade heller inte vem som helst klarat av.

Jag tycker att jag är en kämpe, jag tycker att jag är grym. För det har banne mig inte varit eller är enkelt, men ändå så fortsätter jag kämpa varje dag för att det ska bli lite bättre. Jag fortsätter utmana mina rädslor, gå utanför min comfort zone, jag söker hjälp, jag testar nya behandlingar. När det inte funkar försöker jag på andra sätt.

Imorgon börjar jag ett nytt kapitel i mitt liv. Jag är glad för min ledsna stund i fredags för det fick mig att känna att jag har klarat av värre saker förr. Det gav mig självförtroende. Nu känner jag mig nyfiken och pepp, jag är nyfiken på hur hjärntröttheten kommer te sig, jag är nyfiken på hur jag kommer hantera det, jag är nyfiken på vad jag kommer lära mig, jag är nyfiken på hur vår vardag kommer se ut. I onsdags var jag orolig och la press på mig själv, att det måste gå för detta är så viktigt för mig. Psykologen frågade om jag kunde se det på något annat sätt, jag sa att jag kan se det som en rehabprocess och i en rehabprocess finns det utrymme för att testa och utvärdera. Vägen behöver inte vara spikrak utan det finns utrymme för hållplatser, skogsvägar, rondeller.

Jag är nyfiken på detta kapitel! Det är väldigt spännande att vara kvällen innan, jag som alltid tyckt om att ha kontroll känner just nu en positiv förväntan i ovissheten. Trust the wait. Embrace the uncertainy. Enjoy the beauty of becoming. When nothing is certain, anything is possible. Oavsett kommer jag lära mig något och jag tycker om att lära mig saker.

Sen finns det såklart en viss pirrighet, som alla känner inför vara nya på ett ställe, och en pirrighet i hur det kommer gå, så ni får gärna hålla en tumme eller be en bön för mig imorgon och veckan/orna som kommer, att jag har styrkan att klara av det jag ställs inför.

Det omedvetna

Jag har trott att jag haft ganska bra koll vad som försiggår inom mig har blivit ställd i veckan och inser att det finns mycket omedvetet som cirkulerar som påverkar mig. Tankar, känslor. Häromdagen när jag och Justin åt middag så kom meningen ”jag tror att jag kommer få en ny blödning”. Att jag är rädd för en ny blödning är ju ingen överraskning men jag visste inte att tror att jag kommer få en ny blödning. Vilket grundar sig x antal konversationer under längre tid, att om inte kärlmissbildning åtgärdas kvarstår risken att det kommer blöda igen. Än så länge är kärlmissbildningen inte åtgärdad och tiden går. I mitt fall läker inte tid alla sår, det stressar mig, att tiden går och kärlmissbildningen är kvar.

Tid är något som jag har funderat mycket på det senaste. Vilket faktiskt är väldigt djupt och lite tungt att tänka på. På något sätt upplever jag att tid tas som en självklarhet och när något är självklart så reflekteras det inte över. Tid slösas med trots det är det enda vi med säkerhet vet inte kommer tillbaka. Jag menar inte att en måste carpa tiden HELA tiden, då går en in i väggen till slut, men jag tycker att tid ska slutas ses som en självklarhet, att värdera den tid en har, välja med omsorg vart en lägger sin tid.

Några onsdagar framöver kommer vara den dagen jag träffar psykologen. Jag som alltid talar varmt om psykologer känner denna gång att det blir tufft. Det kommer kretsa kring att minska min ångest och för att kunna minska den måste vi prata om det och jag som upplever allt obehag dagligen hade helst inte velat analysera den än mer. Men iallafall, jag vet ju att det är så det funkar för att komma vidare. Det är rörigt i mitt huvud och jag försökte få någon slags ordning på det så jag började skriva. Jag fyllde ett a4, tänkte att det är inte konstigt om jag är hjärntrött när det ser ut sådär i mitt huvud och tog med pappret till psykologen.

Åter till mitt omedvetna. När vi gick igenom tanke för tanke för sedan sitta tysta en stund, var vi både överens om att det återkommande i många tankar är besvikelse, skam, skuld. Jag är väldigt medvetna om mina tankar men det både var och inte var en överraskning att jag känner så mycket besvikelse, skam och skuld. Besvikelse att jag inte mår bättre psykiskt, besvikelse för att jag inte kan reda ut mitt situation, besvikelse att jag inte hanterar allting bättre. Skuldbelägger mig själv, endast jag bär ansvaret, skam för att jag inte är starkare mentalt osv. Jag lägger all skuld på mig själv och frånser alla yttre faktorer som jag inte kan påverka men de påverkar mig. Jag ser att jag har ångest och blir arg på mig själv att gå till Ica eller bara promenera är en fight, jag ser inte att jag gör det trots att det lever rövare inombords. Jag ger mig ingen cred att jag fortsätter varje dag trots allt obehag, jag blir arg och besviken att jag inte kan få bort det.

Jag blir ledsen och blir besviken på mig själv, ledsen för att jag är så hård emot mig själv, besvikelse att jag inte kommit längre med min självkänsla. Besvikelse över mig själv att jag inte är min bästa vän, för det ”kan jag ju faktiskt styra”.

Det är tre tunga känslor som har fått leva livet i mitt omedvetna rum.

Förra veckan fick jag göra samma skattningstest som jag gjorde våren 2018, en skattar ångest, depression, hjärntrötthet. Våren 2018 skattade jag stark ångest, lindrig depression, måttligt till svår hjärntrötthet. Nu skattade jag stark ångest, måttlig depression, måttlig hjärntrötthet. Jag har ökat i depression och minskat i hjärntrötthet. Jag minns första gången en läkare skrev i mina journaler ”patient verkar ha ångest och vara deprimerad” och hur jobbigt jag tyckte det var att läsa! Åren har gjort mig luttrad och resultatet är inte längre främmande för mig. Sen ska en inte hänga upp sig för mycket på just de siffror däremot kan det vara ett sätt att få en överblick av situationen. Det som är mest väsentligt för mig är hur jag upplever det inombords, hur det klassas på pappret kan vara ett bra sätt att få hjälp. Skillnaden från 2018 på frågeformuläret kring depression var att jag nu skattade högre på just känslorna misslyckande och skuld.

Jag behövde egentligen bara skriva av mig, att skriva är som sagt ett sätt för mig att bearbeta och komma vidare. Jag är väldigt tacksam för möjligheten att jobba med det omedvetna inom mig, trots att det är tufft. Det är först när det blir synligt för mig själv som jag blir medveten om det, och som alla vet, medvetenhet är första steget. Jag är både beredd och villig att jobba med det, för jag vill inte bara må bättre utan jag vill innerligt bli snällare emot mig själv, för det förtjänar jag.

Tre goda ting

Tre stora saker har hänt sedan senast i mitt liv.

I fredags var jag på neurorehab. Det är lite som att komma hem, trots de har bytt lokaler och viss ny personal. Att de har bytt lokaler är till min fördel, nu kan jag traska till dem på tio minuter, förr var det en taxiresa på tjugo minuter. När jag kom ditt fick jag en kram av en sköterska och hon kändes uppriktigt, genuint glad att jag fått komma intill psykologen. Den relationen har jag med ett flertal med personalen, att det känns naturligt att krama dem. Jag känner en djup tacksamhet för neurorehab och möjligheten att få komma dit.

Psykologen är ny för mig men fick gott intryck av henne, de senaste har de flesta jag träffat inom vården varit män och jag kände att jag uppskattade att det nu är en kvinna jag ska prata med. Det första samtalet är mer ett utredningssamtal och jag känner själv hur rörigt och spretigt mitt inre är när jag ska förklara det för en ny person. Hon imponerade mig genom att lyckas närma sig kärnan av mycket. Hon använde sig att narrativ terapi, vilket jag har börjat föra med mig själv under mina promenader under julledigheten, hon frågade vad skillnaden skulle bli om jag kunde minska min ångest och oro. Det var svårt att förklara något konkret då jag hittills ändå genomför mina sysslor trots inre obehag. Jag förvånade mig själv när meningen istället för att tänka ”tänk om…” vill jag kunna tänka ”då tar jag det då” kom ur min mun, för jag tycker den är så himla bra och jag visste inte att det fanns inom mig. Jag förklarade att känslan ofta är att jag tar på mig en heltäckande riddarutrustning av stål och går runt med på dagarna och jag ser det som om jag kan minska oron och ångesten är det som jag kan ta av min den tunga utrustning. Jag hade känt mig lättare till sinnes.

Hon satte ord på mycket av det jag saknat ifrån den vanliga vården, att det är komplext med hjärntröttheten och ångesten. För hjärntröttheten kräver vila och ångesten kräver distraktion och aktivitet. Det där att hitta en balans mellan dessa är en utmaning för mig som jag inte riktigt hittat än. Hon frågade i slutet på timmen hur jag upplevde det första mötet så svarade jag att jag känner mig sedd och trygg.

Fredagkväll åkte jag och Justin till Ikea. Det var första gången jag var på Ikea och trots att det var en större utmaning så kände jag mig inte nervös. Funkar det inte så funkar det inte tänkte jag. Det roliga var att ju längre tid vi var där desto mer avslappnad blev jag och det slutade med att vi beställde hem en dubbelsäng. En dubbelsäng till oss, till vårt hem! Det är så stort för mig och tydligen tyckte Justin det också då han dagen efter sa att han hade känt sig nykär på nytt då han såg mig där på ikea.

Stort, större, störst. Inte riktigt men lite. Så igår kväll hade vi vårt fredagsmys på en lördag istället, vi åt hamburgare, hade naturgodis och kollade på tv. Denna kväll skulle vi börja kolla på a star is born. Efter en timma och fyrtio minuter stänger vi av filmen och jag upplever ett lugn som jag inte kan komma ihåg senast jag kände. Hjärnan var lugn! Det var tyst i huvudet! Inga tankar, endast grundnivå av tinnitus eller sus, ingen smärta och så hade det varit under hela filmen. För första gången på länge fick min hjärna verkligen koppla av.  Hjärnan som i vanliga fall konstant har massa tankar som lever ping-pong match, hönshus, flipperspel, dåtid-framtid, brottningsmatch. Det var som hjärnan sa TACK LINN, det här var fantastiskt! Det var stort att orka kolla på en kortare hel film utan få huvudvärk, ökad tinnitus, trötthet (framsteg!) och än större fantastiskt att under en sån lång tid gå helt upp i något som inte innebär hjärnblödning etc. Känslan var en stillsam salighet.

Ibland tänker jag att jag har mycket vunnit, då jag kan uppskatta såna enklare saker som många andra tar för givet i livet.

Lämnar ett hem, kommer till ett annat

Igår var det även min tur att avsluta julledigheten och vinka hejdå till familjen. Det kändes vemodigt och jobbigt. Mamma, pappa, Hanne och Richard ska snart ut på äventyr och jag får känna på min egna medicin att säga hejdå och vara den som blir kvar. Jag tycker det är roligt, spännande och hoppfullt att mamma och pappa på senare dagar ska ut och backpacka – nog kommer jag resa igen! Jag ser fram emot att höra och se bilder på deras upplevers. Och varför jag tycker det känns jobbigt att de ska iväg är oron för att de ska hända dem fyra något. Men även detta är ju ett bra tillfälle att träna på att lägga tilliten till gud.

Så igår tog jag nattåget till Umeå, äntligen har de fixat banarbetet och tåget rullar direkt från Herrljunga till Umeå. Jag såg mest fram emot att resan skulle vara överstökad men var inte allt för nervös. Väl på plats valde jag att lyssna på en podd istället för mina tankar. För de sistnämnda kan ofta tröttna mer än annat. Jag hade lite svårt att somna men summa kardemumma gick resan bra och smärtfritt! FF- Fantastiskt och Framsteg.

Tacksam för silikonproppar som är bekväma att sova med (istället för öronproppar som aldrig vill stanna kvar i mina öron) och tacksam för tinnitus var snäll emot mig.

Trots tåget rullade in 6.12 stod Justin på perrongen och mötte mig. Han sken från öra till öra, tänk att få bli mottagen så! I lägenheten har de äntligen kommit igång med tapetseringen i sovrummet, vilket kommer med oordning. Men Justin visade att han både köpt päron, apelsiner, ägg och diverse saker han vet att jag äter på daglig basis. Han visade vidare att det fanns matlådor och även att han bakat en cheesecake till oss ikväll för fika.

Sicken skillnad. När jag förr kom upp till korridoren väntade en tom kylskåpshylla (om en hade sin hyllplats kvar vill säga, det var alltid känsligt det där med hyllplats i kylskåpet) och en viss spänd förväntan/nervositet på vilket nytt folk som kommit in.

För första gången kunde jag säga och känna nu åker jag hem och hem kom jag. Till Juli på Hoppets gränd.

2020

2020 är året då jag blir frisk.

Det är inget mål eller löfte utan det var en känsla jag fick i mellandagarna. Den kom från ingenstans men kändes både självklar och stark. Nu i efterhand känns det läskigt och hisnade att tänka men jag ska bara lita på magkänslan och go with it.

Mina medvetna val av mål och färdriktningar är tre.

– Jag ska träna på att släppa kontrollen till Gud, lägga min tillit i deras händer. Kan jag göra detta så tror jag att jag får mer tid och energi över till annat mer produktivt än att oroa mig. Återuppta min tro på att det finns en mening och de har en plan för mig.

– Min inställning och ledord ska vara nyfiken. Vara nyfiken på vad nya utmaningar kan lära mig, nyfiken på folks beteende, nyfiken på vad dagen kan erbjuda. Jag vill byta ut rädsla mot nyfikenhet.

– Ett motto sett till mitt tempo och hjärntrötthet ska vara life is like riding a bicycle, to keep your balance you must keep moving. Det vill säga hitta en lagom tempo. Stannar jag helt kommer jag trilla och trillar jag är det svårare att starta igång igen. Med andra ord vill jag undvika hela dagar av sängliggandes (vilket som tur blivit färre), om det så bara är att göra lugn yinyoga så är cykeln fortfarande i rullning.

Det är stora mål och färdriktningar. Enkelt kommer det inte bli för om det hade varit enkelt hade jag redan uppnått dem. Att sluta oroa sig och vara rädd efter tränat på just det i flera år är inget en gör i en handvändning. Det är heller inte roligt att oroa sig, men trots att det är tråkigt så är det svårt att bara sluta.

Jag har under de senaste år haft blygsamma och försiktiga mål. Detta år tänker jag det är dags att testa en ny teknik, jag satsar högt och även om jag inte kommer hela vägen fram så kommer jag iallafall en bit. Jag har ingen aning om hur vägen kommer se ut men jag har en riktning.

För att jobba med dessa färdriktningar tänker jag strukturerad reflektion och utvärdering. Kanske veckovis. För jag kommer behöva påminna mig själv, om och om igen. Och jag kommer behöva träna, träna och träna på just detta. Men jag tror på att det kan gå, jag tror att jag kan fixa det, det är det enda viktiga och väsentliga just nu.

2019

Året började hemma i Gislagården och jag ville ganska snabbt upp till Umeå, mestadels för jag var pepp på att se vad det skulle leda till med Justin efter att ha skrivit hela jul. Väl på plats så sågs vi samma dag som jag hade flugit, jag var i slutet på kvällen så trött att jag knappt fann ord.

Korridoren tog en rivstart, så social korridor har vi nog aldrig haft. Jag trivdes och våndades om vart annat. Nyss gått upp till 50 % studier hade jag behövt mer lugna stunder i köket men samtidigt tyckte jag himla mycket om de personer jag bodde med och även mina grannars kompisar som kom och bodde längre tider i korridoren. Att vi fick kackerlackor var dock allt annat än önskat denna tid. Jag bakade en ny tårta till min 29 födelsedag som bland annat innehöll kikärtor, potatis och rapsolja vilket blev en oväntad succé.

Jag och Justin spenderade allt mer tid ihop, vi kollade på fjärde och sista säsong av Bron tillsammans. För mig var det ett stort framsteg att orka kolla på en timmas avsnitt på datorn.

Jag bestämde mig för att skriva en salstenta tidigare än min studietakt. Lyckan och styrkan jag kände i mina ben när jag traskade hemåt var obeskrivlig. Jag fixade det och betyget var VG. Både min inre prestation och skriftliga.

Januari, februari, mars mådde jag bra. Flera omgångar med hjärntröttheten men ångesten var frånvarande. Sen en dag när Justin åkt till Tyskland och jag skulle flyga hemåt två dagar senare slog den till med oanad styrka. Den rev och slet i mig. Jag tog mig hem och det som följde var en enorm sorg när det på riktigt gick upp för mig att den gamla Linn kommer inte tillbaka. De dagar smärtade något alldeles men var än lika viktigt att gå igenom.

Justin kom för första gången till Ornunga. Jag var nervös, inte för jag behövde vara det egentligen men då min familj är så viktiga för mig och Justin började bli allt viktigare för mig så var det viktigt att två viktiga komponenter i mitt liv gick bra ihop.

I maj någon gång upptäckte jag en ny känsla, hur bra jag trivdes i en tvåsamhet med Justin. Jag som aldrig har längtat efter just det. Vi gick igenom årsdag nummer två tillsammans. Dagarna innan var ångestfyllda, dagarna efteråt var fyllda med en ny bekräftad kärlek.

I maj presenterade jag mig som ”den som har fått en hjärnblödning” och eftersmaken var besk. Jag som inte skulle vara min sjukdom! Några veckor senare satt jag på vår uteplats och åt frukost när jag fick sällskap av två andra. Malmöiter och vi bondade över Malmö, korridorsliv och framtidsplaner. Stunden varade bara 15 minuter men det var första gången jag varken nämnde hjärnblödningen eller hjärntrötthet för nya personer, detta gav mig självförtroende! Jag har efter det inte berättat alls om min situation trots det varit relevant till att nu lyckas hitta ett lagom, att nämna det när det kommer på tal men inte slänga ut mig det på en gång.

Sommaren kom och jag blev sjukskriven på heltid igen. Jag gjorde det som jag trodde var bäst för mig, jag var trött efter vårterminen och behövde en längre återhämtning. Jag behövde även fylla på med energi från mamma och pappa, trots jag är 29. Sommaren innehöll tid med familj och barndomskompisar. Bad, barn och bär. Jag sprang milen på 54 minuter vilket var fantastiskt! Jag gick ifrån att vila tre gånger per dag till två, detta var viktigt steg för mig.

Två veckor spenderades i Umeå, Justin hade fått sin nya lägenhet och det blev mycket kvalitetstid på hans balkong. I samma veva gjorde jag den planerad magnetkameraröntgen. Bilderna visade ingen förändring sedan förra året.

Vi var en vecka i Grövelsjön på semester. Jag var fortfarande inte i skick att uppskatta semestrar, jag trivs på hemmaplan. Det viktigaste var ändå att jag åkte med, att inte rädslan styr mig helt.

Hösten kom och jag kände direkt tillbaka i korridoren att nej, jag är klar här. Ganska så omgående spenderades allt fler dygn hos Justin och jag började sova bättre än vad jag har gjort på över 2.5 år. September sov vi flera nätter på balkongen innan kylan kom.

Jag och Justin gjorde en utflykt till Granö Beckasin och bodde i trädkoja, ett minne som värmer gott.

Min kontaktlärare var sjukskriven och det blev en förändring för mig att inte ha henne där. Det var rörigt i början men även det löste sig. Termin fyra har varit en väldigt intressant och bredd termin, bra upplägg och viktig kunskap.

Jag märkte skillnad på hur mycket jag orkade plugga, jag orkade nu även plugga på förmiddagar vilket jag inte gjorde under våren. Vissa stunder upplevde jag hjärnan som en superkraft då jag kunde ta in en hel bok och omvandla till egen text på bara några dagar.

I oktober peakade ångesten, både för att Justin åkte till USA i tio dagar men även då det omtalade myndighetssamtalet närmade sig. Hösten har verkligen innefattat djupa dalar men även höga toppar. Den glädjen jag kände när jag deltog i seminariet men även efter var STOR!

Det var även i oktober vi bestämde oss för att bli sambos! Och även om vi tog flytten pö om pö så har vi väl egentligen bott tillsammans hela hösten.

Under hösten har jag uppskattat att Justin slutar vid 15-tiden och vi kan äta eftermiddagsmellis ihop, det är en sån vardagslyx för mig som jag ofta ser fram emot.

I november började jag gå på akupunktur. Det är något som jag tänkt på länge men nu fick jag äntligen tummen ur. Detta har spelat en stor roll och jag litar på att det är de där uppe som har satt tajmningen. Att det var först nu det var dags.

December kom, vi fixade det sista med flytten och njöt av vörtbröd och saffranslevain. Även om jag var redo att lämna korridorslivet (som betytt massor för mig!) så känns det lite tomt att mitt lilla rum som jag inrett och trivdes själsligt väldigt bra nu är borta.

Jag ser fram emot att bo in mig på Hoppets gränd. Tänk att ha sån fin adress, Hoppets gränd. Jag fick även det glädjande besked att jag ska få göra min praktik på kvinnorjouren i Umeå till våren.

Jul kom och var den bästa sedan jag blev sjuk. Justin fyllde den pusselbit som mitt pussel saknat, jag är så tacksam för den gemenskap och kärlek min familj ger mig. Den 26 december var hela familjen hemma och vi skrev vår årliga årssammanfattning, det var en sån fin stund med alla samlade att jag nästan fick ont i magen. Älskade, älskade familj. Mellandagarna kom med magsjuka och den 30 december fick vår älskade hund Lisbeth somna in. Hon lämnar oss ett stort tomrum.

År 2018 beskrev jag som en mörk natthimmel men starka stjärnor, det vill säga att det var ett tufft år men det fanns ljusglimtar.

År 2019 ser jag tillbaka på som en ljus himmel med periodvis mörka moln på och vissa åskskurar. År 2019 har varit ett bättre år.

Jag är ju inte jag utan min familj – Justin, mamma och pappa, systrar, svågrar, syskonbarn. Tack för allt stöd, pepp, tröst och kärlek ni ger mig, år ut och år in. Tack vare er kan jag bli och må bättre. Tack för jag har två kärleksfull hem som jag är trygg i och välkomnas med öppna armar.