2023

När jag tänker framåt så känns det planlöst och ovisst. ”Vågar” inte direkt planera eller sätta mål, främst för jag inte vet hur energin kommer vara med jobbet, och jobbet känns som prio ett just nu vilket inte är negativt, jag är pepp på att komma in i jobbet. Men efter ha pluggat på hemmaplan några år visste jag ungefär vad jag orkade utöver plugget, den vissheten har jag inte än med jobbet.

Efter 2022 där jag hade många milstolpar och mål är 2023 tomt. På ett sätt skönt, på ett sätt skav. Jag trivs väldigt bra med min tvåsamhet med Justin och när jag får socialt på jobbet är jag ganska nöjd med att vara hemma. Samtidigt vill jag inte bli för bekväm i min vardag. Jag vill utvecklas och ha något att sträva efter. Jag vill att saker ska bli av. Samtidigt vill jag inte att det ska kännas som tvång och måste när jag är trött. Å ena sidan och andra sidan.

Jag vill ha något större att se fram emot, något som delar av året. Något mål att sträva efter och att bocka av. Någon slags färdriktning, vart jag vill på sikt iallafall. Annars blir allt planlöst och flyter samman. Tiden och vardagen går snabbt när man jobbar och vips är flera månader passerat utan något har hänt.

Justin ska disputera, det ska året innehålla iallafall så någon förändring blir det. Blir 2023 året då vi flyttar? Vilket känns avlägset, men något som iallafall tydligt ska upp på tapeten. Även om jag trivs bra i lägenheten, jobbet och allt det praktiska så är mitt livs mening relationer och de flesta relationer finns i södra Sverige.

Så min uppgift till mig själv kommande dagar är att sätta en träningsriktning, en resa och en händelse inför 2023. Kanske månadsvisa ha en utmaning i valfri storlek. Någon riktning, utmaning, förväntan. Det kan nog vara bra.

Jag vet iallafall att jag vill utvecklas i min profession och lära mig mer om målgruppen på jobbet. Och jag vet att mitt ledord inför 2023 är Obrydd, jag har dock inte riktigt funderat ut på hur jag jobbar mot det.

2023, jag är ganska neutral, på ett sätt skönt, på ett sätt skav.

2022

2022 var ett år med många stora, viktiga händelser. Det jag kommer minnas främst är såklart att jag blev friskförklarad från kärlmissbildningen, att strålningen hade verkat och kärlmissbildningen nu är igentäppt. Jag kommer minnas att jag tog min socionomexamen, jag hade låg förväntningar på själva dagen men i all sin enkelhet blev den storslagen. När jag insåg hur speciell dagen var för mappa blev den än mer betydelsefull för mig. Jag kommer minnas att jag och Justin sprang 27 km i Åre, det blev inte som planerat men jag tror att det blev bättre. Jag kommer minnas att jag var på weekend med både kompisar och utomlands, vilket jag inte trodde skulle funka med hjärntröttheten och tillhörande vilodagar när jag har rest. Jag kommer minnas att jag fick jobb som kurator på psykiatrin, mitt första jobb som socionom, spontanansökningar visade löna sig. Jag kommer minnas att jag klarade av konferensen i slutet på termin 7 där vi skulle redovisa i en aula inför klassen och lärare, vilket var en samling på ungefär 80-90 stycken.

2022 skulle jag säga var ett bra år. Jag är himla glad och tacksam att vi har fått så bra vänner i våra (före detta) grannar, en vänskap som utvecklats allt mer under året. Jag har haft flera fina vistelser hemmahemma och jag förundras varje gång av alla den kärlek och välvilja som finns på Gislagården, mappa är mina största förebilder på många plan och känner kärlek och stolthet över mina syskonbarn, kärlek och tacksamhet för mina systrar. Jag är tacksam för att ha en fin och kärleksfull relation med Justin, på det sättet är jag väldigt rik, både på att få och ge kärlek.

2022 var ett år där jag var i en av mina bättre fysiska former, inte bara efter hjärnblödningen utan även vissa perioder innan. Det trodde jag inte att jag skulle kunna säga. Jag fann stort lugn att springa direkt på morgonen strax efter kl 06, det gav ett oförklarligt lugn. Skolan var stundtals väldigt lugn och jag kunde lägga de timmar på gymmet och jag märkte flertal positiva effekter av att träna upp lite styrka. Motivationen, eller snarare orken, dalade i samband med sommarjobbet på KFUM och den trötthet som infann sig då.

2022 var ett år då världsläget påverkade såklart och den oro som kom med Rysslands invasion i Ukraina, rött blev till blått och pågående klimatkris. Jag hanterar det genom att inte läsa nyheterna, rätt eller fel det vet jag inte. Pappas cancer finns med och oron som kommer med återkommande röntgen och PSA-värde. Hannes fötter som inte blir bättre och som genomgick en operation som krävde lång återhämtning utan bli solklart bättre. Grannarna flyttade i december vilket påverkade mig mycket, även om det bara flyttade fyra mil så är det skillnad från fyra meter. Att ha grannar vägg i vägg betydde mer än bara vänskap.

En fördel med att jobba

En simpel grej som jag uppskattar med att jobba är att få sätta på mig fina kläder. Inte för att jag går runt med mjukisbyxor hemma men blir ofta jeans och hoodie, kläder som anpassas efter bekvämlighet, användbarhet och som inte blir skrynkliga när jag ska vila. Men på jobbet kan jag nu ha på mig skjorta, kjol osv. Såna kläder som är fina men inte de man väljer att gå runt med hemma då de är lite mindre sköna. Och med tanke på att det bara tar mig tio minuter att gå till jobbet och då går jag inomhus en del så behöver kläderna varken vara efter väder eller praktiska. Många av de klädesplagg jag nu uppskattar är sådana jag funderat på att skänka tidigare då de bara hängt oanvända flera år i garderoben, vilket känns roligt att de nu kommer till användning – den som spar den har (vilket både är positiv och negativ egenskap). Må vara en liten grej, men att känna mig fin i de kläder som jag sätter på mig när jag vistas bland folk gör mig glad.

HAMBURG

Efter snart fyra år tillsammans med Justin kom vi äntligen iväg till Hamburg för att se var ifrån han kommer! Kl 04.30 ringde klockan på fredag morgon för att ta oss till flyget som skulle gå 6.05. Då hade mappa redan varit på resande fot sedan kl 17 på torsdagen då de tog nattfärjan från Göteborg till Kiel. Resan gick bra och fördelen med att vara uppe tidigt är att jag ofta kan somna lite varstans då och sov på både flygen, tur att Justin älskar mig oavsett för man är ju dock inte så charmig när man sover sittandes. Vid 10.30 plockade mappa upp med bilen på Hamburg flygplats, lite häftigt ändå, att vi sågs så. Vi hade hyrt en lägenhet via airbnb som låg alldeles vid vattnet, centralt och bra. Skönt för min del att ha ett lugnt place att utgå ifrån, så det blev en del måltider hemma istället för att äta ute.

På fredagen strosade vi vi längst Speicherstadt, där vi bland annat såg Elbphilharmonie, och uppåt centrum. Det fanns många fina hus och byggnader, många som också var väldigt gamla sedan 1888. Just tegel och vatten är en fin vy.

På lördagen tog vi tunnelbanan ut till Karolinenviertel där vi strosade runt, tog en fika och sedan kollade lite affärer när de började öppna kring 11tiden. Sedan hamnade vi i St. Pauli vilken blev en glad överraskning för mig då det inte var något jag hade räknat med att vi skulle orka med. Där kollade vi lite second hand och strosade snabbt igenom en loppis. Efter min lunchvila tog vi oss ner mot hamnen och gick genom elbtunneln, en tunnel som går under vattnet som byggdes 1911. Via den tunnel fick vi se Hamburg från andra sidan vattnet även om dimman hängde lågt och skymde taken på de högre byggnader. Kvällen blev lugn och även om vi satt uppdelade framför två paddor, jag och Justin kollade fotboll och mappa på På spåret var det en mysig stund då vi ändå satt vid samma bord och åt av samma snacks.

På söndagen stod Nahe på schemat, stället där Justin växte upp. Det var väldigt kul att få se hans barndomshus, hans område, hans skolor. Det känns fint att ha den bilden av honom också och nu när han pratar om sina 13 första år så vet jag hur det ser ut. Eftermiddagen spenderades på olika håll, Justin stannade kvar där och lunchade med sin syster, mappa tog en tvåtimmars båttur i hamnen och jag vilade i lägenheten då energin var lite knapp. Hade gärna åkt med på båtturen men energin skulle också räcka till kvällens julmarknad så då fick jag prioritera. Så när samtliga var tillbaka rörde vi oss mot Rauthaus och Hamburgs mest kända julmarknad och firade första advent där. Kollade de olika stånd, åt mat och drack gluhwein (som mest smakade starksprit). Kvällen avslutades med att kolla på Tyskland-Spanien.

Medans jag och Justin påbörjade vår resa hemåt redan kl 07.37 på måndagen så hade mappa en heldag innan nattfärjan gick. De gick på miniatur wunderland, gick förbi kyrkan St. Michaelis och väl i Kiel gick de på ännu en julmarknad.

Inte hade jag trott för något år sedan att det skulle funka för mig att åka på en weekend till en storstad. Resor brukar ta mycket energi och ofta behövs en vilodag efter jag har rest och storstäder är mycket stimuli. Jag har heller inte varit i en storstad sedan Lusaka och Kapstaden när vi gjorde fältstudier i Sydafrika 2017. Därav var det stort att det funkade. Hjärntröttheten fanns med, har tex svårare att hålla konversationer/prata när det är mycket som händer omkring mig, mer segtänkt, huvudvärk, minnet blir snabbt fullt (därav är det tacksamt med att ta många foton). Men allt det var hanterbart och accepterat, jag orkade väldigt mycket! Ibland sipprade det lite igenom, att jag fokuserade lite mer på det jag inte orkade, hade såklart gärna maxat dagarna och hunnit med allt jag ville. Men nu när jag sitter här hemma så är känslan, wow att jag orkade, vi kom iväg, vi gjorde en weekend i Hamburg! Det viktigaste hanns med och det viktigaste var att vi kom dit. Hamburg gav mersmak och hoppas på att kunna åka dit när det är varmare väder också.

Nu när jag vet att det ändå går med weekends och storstäder poppar nya drömmar upp, kanske vi kan ta oss till Manchester någon gång.

Fantastiskt också, att inte en endå gång fanns rädslan tänk om jag får en hjärnblödning, för den rädslan har annars varit extra stark när jag varit utomlands eller bara för den delen längre ifrån en sjukhus här i Sverige. Såklart gör det att jag kan slappna av mer och mindre energi går åt oron.

Fint att komma iväg med Justin och mappa och faktiskt endast vara i Hamburg, även i tanken.

Allt är i sin ordning

Ibland, ganska ofta för att vara ärlig, när jag får ärenden på jobbet så tänker jag tyst för mig själv förväntas jag kunna detta eller har jag faktiskt gått fel utbildning? Ofta tänker jag vidare tyst för mig själv, det måste vara det senare alternativet. Jag är helt klart ny på jobbet, inte bara ny på jobbet, utan ny inom min professionsroll, mitt yrke, min målgrupp, min arbetsplats. Först kommer stressen, och ibland efter det kommer axelryckningen jaja, det blir spännande att se hur jag löser detta. Ibland låser det sig och då är det tacksamt att jag har en mamma som är socionom. Ibland känner jag att jag tycker inte ens om dessa arbetsuppgifter, försäkringskassan var ju något mina systrar hjälpt mig med, nu är det jag som ska hjälpa andra.

Funderar en del på min roll som profession, jag har så svårt att se att jag ska ha åsikter om en patients val. Som att jag ska veta bättre vad hen behöver än hen själv. Det är ovant för mig.

Känner mig ofta lost och känns konstigt att jag ska träffa patienter när jag känner mig så lost. Har de professioner som jag har träffat under min sjukdomstid också känt samma när de har träffat mig? Efterfrågar tyst för mig själv Var är utbildningen som ska göra att jag känner mig trygg i mitt arbete? Eller underskattar jag utbildningen som jag har inom mig och har gått under 6,5 år? Jag känner mig inte direkt som en socionom men jag har ju min examen.

Tänker mest att det är sunt förnuft det jag agerar på, mitt egna sunda förnuft som jag inte vet är rätt. Hade nog tänkt att jag skulle ha lite mer allmän ”rätt” kunskap och metoder att utgå ifrån. Vad nu rätt är.

Spännande tankar och känslor att vara ny. Och första jobbet efter ens examen är nog lite extra speciell. Jag sätter min tillit uppåt och till mig själv, på något sätt löser det sig. På något sätt löser jag det. Allt är i sin ordning, det är såhär det känns att vara ny.

Don’t overestimate your problem and underestimate yourself, the size of your problem is nothing compared with your ability to solve them. Veckans påminnelse till mig själv.

Tankar en måndag

Dagarna går och har nu gjort tre veckor på halvtid på jobbet. Just nu funderar jag på hur många dagar är det okej att samma strumpor på jobbet och hur skriver man i mail till kollegor som man sett och pratat med under dagen, inleder man med hej? Avslutar man med ”med vänliga hälsningar”? Det känns ju lite stelt och konstigt om man är i kontakt irl hela dagen men känns ofint att inte skriva något inled- och avslutningsvis.

Såklart har jag större funderingar också. Ofta är svaret på dem tänk inte så mycket om de kommer på hemmaplan och är det på jobbet skriver jag ner dem på min frågelista.

Såklart blir jag även överväldigad emellanåt och förra veckan såg jag fram emot någon slags comfort zone. Men försöker bemöta den känslan med att uppmärksamma alla de comfort zones som jag har, när jag promenerar nu är jag i min comfort zone, när jag duschar nu är jag i min comfort zone, när jag är med Justin nu är jag i min comfort zone osv. Kan låta lamt men jag tror på att samla allt smått och små stunder gör en större helhet och det är viktigt. Så även om jobbet i nuläget inte är min comfort zone, för att jag är ny, så har jag många andra comfort zones att påminna mig om.

Jag har hittills kommit ut på några springturer per vecka och det är så himla skönt! Jag springer inte för att bli bättre eller utvecklas just nu utan löpningen fyller funktionen att rensa huvudet. Att få distans till tankar. Att få upp pulsen, känna att blodet cirkulerar vilket känns ”fräscht”, uppiggande, renare. Jag springer för psykets skull och ser det som en viktig skyddsfaktorer till jobb och livet.

Kratta sin gårdsplan

Häromveckan ringde jag pappa som höll på att kratta gårdsplanen. Då de grävt upp och lagt nytt singlet vill han inte att gräs ska växa upp nu så hade han inställningen att varje nedfallet löv band till sig ett korn jord. Vilket i slutändan blir många korn jord där gräs kan slå rot och växa. Samma inställning har jag nu sett till mina tankar. Jag försöker hela tiden kratta upp mina tankar för att sålla bort de som inte gynnar mig. För jag vet hur snabbt det går, minsta lilla misstänksamhet binder snabbt till sig flera och växer till negativitet. Jag vill tidigt få in vanan att släppa jobbet på jobbet (vilket såklart inte går helt, men jag vill inte jobba 24/7 i mina tankar). För mig handlar det om att inte tänka så mycket, jag måste faktiskt begränsa mina tankar och det måste och vill jag för min egna skull, för det mår jag bättre utav. Det handlar också om för mig att faktiskt bara göra, varken tänka eller känna så mycket, utan bara göra. Jag har en tendens att lägga känslor och värderingar i allting annars och då blir saker stora.

Hon som skulle skola in mig har varit sjuk denna vecka så inskolningen var kanske tänkt på ett annat sätt. Veckan har därav blivit lite lugnare tror jag, samtidigt lite mer oklar. Energin efter jobbet har varit godkänt. Sett till att jag faktiskt är sjukskriven på 50% är inte tanken att jag ska må tiptop när jag kommer hem efter jobbat det 50% som är min bedömda arbetsförmåga. Hade jag varit tiptop när jag kom hem så skulle jag inte behövt sjukskrivningen utan kunna jobba. Den insikten har gjort att det är lite enklare att acceptera måendet efter jobbet. Jag ska ju samtidigt inte vara helt förstörd efter jobbet, för då hade 50% arbete varit över min förmåga så det handlar om balans. Denna vecka har jag kommit upp ur sängen, orkat sticka, ta promenader/någon springtur, känt mig lätt till sinnes och orkat prata med Justin/ringa hemma. Det är godkänt för mig.

Mina övriga insikter som jag strävar efter att komma ihåg framöver är

  • Om krig, torka, olycka, sjukdom etc kommer, inte då kommer jag bekymra mig för om andra tycker om mig eller inte. Om jag gör ett bra jobb eller inte. Om andra blir arga på mig eller inte. Det jag menar är att problemet med att bo i ett i-land är att vi har det så bra att vi lägger orimligt mycket tid på i(ndividuella) problem! För vad spelar det för roll om en person blir arg på mig? Om man zoomar ut och ser kriget i Ukraina, klimatkrisen, folk som utvisas, inte har råd att betala elen, hemska besked om mord osv. Om kriget tex skulle komma till Sverige, eller om maten börjar sina i affärer, då skulle jag vara arg på mig själv att jag la orimligt mycket tid att tänka på om folk tyckte om mig eller vara rädd för att någon skulle bli arg på mig eller vara rädd för att inte göra ett bra jobb. Ingenting av detta hade spelat någon som helst roll om våra basbehov hotas. Det ska inte behövas att ens basbehov hotas för att få den insikten. Jag vill nu zooma ut, skaffa perspektiv och ha rimliga proportioner på mina individuella problem. För de mesta individuella problem är inga problem.
  • Just nu är det ingen idé att tänka att jag ska utvecklas och förbättras, det gör jag på ett sätt. Men inställningen när jag är ny på jobbet är snarare att bara ta mig igenom det, och när man är lite varm i kläderna, då kan man lägga tid och energi på att utvecklas i sin profession.
  • Var sak har sin tid. Hela tiden. Var sak har sin tid. Jag tränar verkligen på att vara uppmärksam på var mina tankar är, och hela tiden dra tillbaka dem till nuet. När jag vilar upprepar jag Var sak har sin tid och just nu vilar jag, när jag ska sova Var sak har sin tid och just nu ska jag sova, när jag springer Var sak har sin tid och just nu springer jag. Helt klart en träningssak. Och denna vecka ha gått ganska bra, jag hoppas jag kan ta med detta även när det blir mycket på jobbet och stressen gör förnuftet suddigt.

Dags att ta av mig tacksamhets-koftan

Det har varit ganska mycket känslor att börja mitt första riktiga jobb efter avslutad socionomutbildning. Jag vet inte vad, men jag vet nu att jag har haft höga förväntningar på ett jobb som kräver utbildning. Även om jag upprepar för mig själv att Sitt i båten sa Justin att jag var på väg att hoppa ur båten innan den ens kommit i vattnet. Kunde inte annat än skratta för det stämde.

Jag har känt mig låg och otacksam. För jag har ett jobb, visserligen ingen fast anställning, så allt borde vara bra right? Allt borde kännas bra, jag borde känna mig glad. Men jag kände mig mest neutral och en del oro för hur det kommer gå med energin.

Men efter kört några omgångar, ganska många omgångar, av tankar och känslor landade jag i

  • det är inte så roligt att vara ny på jobbet men ju mer ansvar, ju mer självgående, ju mer koll jag får desto bättre kommer det bli. Ju mer kollegor man lär känna och ju mer relationer man skapar bidrar till känslan av att vara en i gruppen. Att vara ny är lite stappligt, styltigt och stötigt men tids nog kommer flowet. Även om känslan har varit att jag inte vill in i ekorrehjulet så vet jag att jag till stor del kan trivas där. Det som jag vill, det är att jag ska ha energi att komma upp från sängen och soffan på eftermiddagarna efter jag har jobbat. Jag kräver inga större aktiviteter men att orka ta en promenad, känna glädje, kunna ringa hem, baka något enkelt.
  • Jag är så redo att ta av mig tacksamhets-koftan! Vissa får kämpa för att ta av sig offer-koftan, jag får kämpa med att ta av mig tacksamhets-koftan. Inget fel att vara tacksam, det är en fin egenskap och man vinner mycket på det men som allt kan det bli för mycket av det goda. Min tacksamhets-kofta har indirekt gett mig känslan att jag står i skuld till allt och alla. Att jag ska vara tacksam gentemot samhället, arbetsgivare, nya människor, myndigheter osv ger mig känslan att jag är mindre värd, att jag är en börda, belastande tillkortakommande. Jag är så less på det nu och så klar med det (sen kommer det såklart ta tid att ändra ett invant tankemönster). Jag behöver inte alltid vara tacksam till allt och alla, för jag har saker att bidra med och som Justin så fint sa om du får rätt förutsättningar och villkor ska de vara tacksamma att de får dig. Innerst inne, till viss del, vet jag att jag är himla bra och det är en fördel att få mig. Visst kan jag inte göra allting och har begränsningar i energin, men det jag kan göra, det gör jag väldigt bra. Justin gav förslaget att byta ut ordet tacksam, beskriva känslan jag har i kroppen på annat sätt – glad, uppskattar, ser fram emot, nöjd etc. Det blir bra.

Efter det hade landat kände jag mig bättre till mods, lågheten bytes mot lätthet. Hur energin och framtiden blir, det vet ingen. Där får tilliten komma in. Jag kommer tvivla och tröttheten kommer testa mig i omgångar, men jag kan justera mina förväntningar och perspektiv.

Nytt kapitel

Söndag den 2 oktober – Justin frågar om jag är pepp på kommande vecka och jag svarar ja, för jag kommer att få ett jobb som kurator denna vecka. För känslan var så, jag kommer få ett jobb som kurator denna vecka. Tänkte att nu jinxar jag det att säga det högt men gjorde det ändå, för lugnet var där.

Fredag den 7 oktober – kl 13.01 skickar jag en spontanansökan som kurator till psykiatrin, prick 17.00 får jag svar att de gärna träffar mig på en intervju.

Torsdag den 13 oktober – intervju på Neuropsykiatriska mottagningen.

Fredag den 14 oktober – erbjuden jobbet.

Tisdag den 18 oktober – tackar ja till jobbet.

Tisdag 25 oktober – första dagen på jobbet!

Visst, jag fick inte jobbet den veckan som jag, men det som ledde till att jag fick jobbet startades den veckan så jag väljer att se det som att känslan stämde mer än väl. Också lite kul, att det var precis på håret där kl 17 på fredag.

Så första dagen på ett nytt kapitel börjar imorgon. Jag känner mig lugn och ganska nollställd, kapitlet är än så länge tomma ark. På ett sätt tråkigt, på ett sätt bra. Tråkigt att jag inte kan känna ren eufori, att ha känslan Nu är allt möjligt! Nystart! Nytt liv! New me osv. Skönt på det sättet att jag tar det som det kommer, är inte inställd på något vilket kan minska risken för besvikelse samt att jag är mer i nuet.

Jag ser fram emot morgondagen, inte så mycket nervositet faktiskt. Det känns som jag varit ny så många gånger nu att jag blivit van med det. Om det är någon fascination som jag utvecklat de senaste åren är det att människan är fantastisk anpassningsbar. Man anpassar sig. Sen finns det såklart en del frågetecken som jag längtar efter att få uträttade, främst hur tröttheten kommer te sig.

I vanliga fall brukar jag inte se fram emot att vara ny på jobb. Men denna gång gör jag det, jag ser så himla mycket fram emot allt jag kommer lära mig. Och att jag faktiskt är ny till både området, arbetsplatsen, jobblivet gör att jag kan gå all in i rollen, jag vet att jag kommer behöva fråga mycket i början och förväntar mig inget annat.

Även om jag fasar lite för hur tröttheten kommer bli (eller inte bli) så känns det tacksamt att börja jobba imorgon. Även om jag inte har några problem med att fördriva dagarna så har jag känt de senaste dagarna att nedstämdheten börjar smyga sig på, helt enkelt av att gå hemma på dagarna, inte ingå i ett sammanhang och inte träffa folk. Jag har däremot uppskattat att ha haft september och oktober som arbetssökande, det behövdes, och nu är jag redo för nästa kapitel.

Kärlmissbildningen är borta.

Den 30 september 2022 fick jag brev från neurokirurgen – Hej! Vi har nu granskat den kärlröntgen som du nyligen gjorde. Glädjande nog ser man ingenting kvar av den behandlade kärlmissbildningen. Vi anser dig nu botad vad det gäller detta och vi behöver inte kontrollera dig något ytterligare.

Stillhet. Hopp. Lugn.

Jag är glad att jag fick detta besked när jag är arbetssökande och har tid att suga på karamellen och verkligen låta det sjunka in. Kärlmissbildningen är borta.

Det är det som varit strävan men som jag aldrig egentligen vågat drömma om helt ut.

Tacksamhet. För livet, för vad som har varit och vad som ska blir.

Nu kan vi äntligen sätta punkt. Den 30 september 2022 kunde vi sätta punkt för det som startade 22 maj 2017. För att sammanfatta något som inte går att sammanfatta skulle det vara – det har varit en lång resa.

Men här står vi idag. Även detta tog vi oss igenom. Det har brutit ner oss, men det har också gjort oss starkare.