Meningen med livet

Även om jag inte är så stort fan av värme på sommaren känner jag nu när regnet dragit in stor glädje att det varit så bra väder när jag varit i Ornunga! Att ha kunnat sitta ute nästan alla måltider, hänga utomhus, röra sig utomhus.

Häromveckan slog tanken mig Jag har inte uppnått något spektakulärt denna sommaren. Spektakulärt som i coolt-att-visa-upp-påsociala-medier-som-ger-många-likes. Men så sa nästa tanke mig Det var inte mitt mål. Jag tror på att göra aktiva val. Ta ett aktivt val och när alla tankar kommer att ”jag borde gjort si eller så eller mer eller mindre…” så är det skönt att luta sig tillbaka och vila i tryggheten att ”Visst, nu i efterhand ångrar jag att jag inte gjort mer av det ena men jag tog det valet att inte prioritera det”. Jag tror på aktiva val, istället för att låta tiden bestämma åt oss, är ett bra sätt att motverka bitterhet.

Mitt val denna sommaren är inte mätbart. Jag vet inte om jag har lyckats eller ens utvecklas i det. Mitt val är en ständig pågående process, krävs hela tiden investering i tid, energi och närvaro.

Jag träffade en kompis i somras, vi satt ute och åt i en fin sommarkväll och hon summerade sitt år sen senast vi hade sett, hon konstaterade att meningen med livet är relationer.

Meningen med livet är en djup fråga som har oändligt många svar, då det varierar från person till person, över tid, genom händelser. Men just här och nu, så kändes det självklart för mig, meningen med livet är relationer.

Mitt val inför sommaren var att vara närvarande i stunden. Men det går hand i hand med relationer. Denna sommaren har jag tagit ett aktivt val att prioritera relationer. Framförallt min innersta cirkel som är Glittergänget. Barnen växer upp och jag vill ha en bra relation med dem, då ”krävs” det ändå en investering från mitt håll, som jag med glädje gör. Men inte bara barnen, vi alla utvecklas, så bara för en kände någon för ett tag sedan så förändras ju en och det gäller att hänga med i svängarna. Jag vill känna min familj, jag vill veta vad som gör de glada, jag vill veta hur deras rutiner ser ut, jag vill veta de kämpar med. Och det får jag genom att vara närvarande i stunden och hänga med dem.

Relationer sköter sällan sig självt utan behöver underhållas.

Det är inte mätbart och hur vet en att en har lyckats med relationer? Men det ger mig mening med livet. Utan betydelsefulla relationer hade livet saknat värde, djup, mening. För vad är materiella ting, framgångar, lycka om en inte får dela/berätta/visa det med någon?

Denna sommarens höjdpunkt har alla innefattat relationer, som en fin sommarkvällsfika, en spastund, en kram, en hjälpande hand, en spontan spelkväll, en springtur med mera, med mera. Jag är så tacksam för relationer med mina närmaste, familj och vänner, för det ger mig mening med livet.

Och jag som älskar frågor där en finner svaret på savannen så känns det rimligt, relationer på savannen var avgörande för vår överlevnad. Ingen klarade sig ensam, utan var beroende av varandra. Jag tror att det är så fortfarande, oavsett vad vi försöker intala oss, relationer är en grundsten i livet.

Hemmahemma

Hemmahemma, Gislagården. Här är det balans inombords, ett lugn. Här är det rätt. Här är det självklart. Här finns svaren. Blir enkelt att följa livets gång. Jag älskar landet och naturen. Jag älskar grönskan, jag älskar åkrar som ut som gröna böljande hav, jag älskar sjön. Jag älskar att höra flera dimensioner av naturen av liv, bin som surrar, fågelkvitter. Det blir ett djup i ljuden, fågelkvitter här på olika avstånd, och jag blir påmind om att jag är en del av något större än mig själv. Jag tänker för mig själv Det är ju inte konstigt att vi tappar verklighetsuppfattning när vi raderar och tystar liv som ersätts med asfalt och betong. Jag älskar ängar och när jag ser ängar där alla möjliga blomsorter och gräs delar plats tänker jag Om naturen och dess olika arter kan samsas på en yta så borde ju vi människor också kunna göra det. Jag älskar stenmurarna som skvallrar om en tid innan maskiner, att stenarna har hamnat där genom mänsklig kraft. Jag älskar skogen och dess tydlighet, samma sak kommer tillbaka säsong efter säsong, helt utan människans påverkan. Min enda tröst när det kommer till klimatkrisen är att naturen kommer repa sig på sikt, den kommer blomstra igen efter ett förfall. Men nog tusan behöver vi stoppa klimatkrisen, även om jag inte anser att vi människor förtjänar naturen, för våra barns skull.

Jag har inte alltid älskat landet, som tonåring hade jag nog gärna bott i Vårgårda. Jag har ofta längtat bort, sällan längtat hem, nya länder att upptäcka. Men nu står det tydligt, tryggheten som mamma och pappa har skapat på Gislagården, emotionellt och praktiskt, har alltid gjort att jag burit med mig ett inre hem. Ett hem att kunna återvända till, ett hem där jag är välkommen till. Mamma och pappa har gett mig oräkneliga fina saker, En trygg bas, säker hamn, är en av dom och det är jag evigt tacksam för.

Nu känner jag mig rötter starkare än på länge. På Gislagården finns det ett djup, en välvilja, en historia. Yta har sällan varit viktigt för mig, ett djup är det som räknas. Här finns det historia genom generationer, här finns minnen, här finns ömhet. Jag älskar Smejdan, att se morfars initialer målade på träväggen, här finns pappas hantverk och mammas touch. Bevara det gamla som går som blir ett djup. Jag älskar lillastugan där mormor och morfar bodde, där familjen Lundmark bott och nu mamma och pappa. Jag älskar det vita huset, där jag växt upp och som nu familjen Lundmark tar historien vidare.

Jag omsluter välviljan, medmänskligheten och mjukheten som jag upplever större på landet än i stan. Här hejar man på varandra, man känner till varandra, man hjälps åt om det går. Jag upplever mer cirklar än kantighet här.

Livets rikedom

Böcker! En av livets rikedom är verkligen böcker. Hur fantastiskt det är att ett materiellt ting, som är helt dött och aldrig ha levt, kan vara just så levande, talande och rikt. Att öppna två pärmar och kunna försvinna in i en annan värld. Jag har nyss lärt klart Där kräftorna sjunger och jag blev alldeles tagen av den. Språket, detaljerna, historien, värmen gjorde att jag hade en parallell värld med Kya och hennes våtmark. Jag älskar känslan av att vara uppslukad av en bok att tiden försvinner iväg och det första en vill göra när en vaknar och det sista en vill göra innan en somnar är att läsa. Att ha en osynlig kompis att hålla i handen. Jag har alltid älskat att läsa men sen efter jag bli sjuk är möjligheten till att läsa ingen självklarhet för mig längre. Och när en slutar ta saker för givet uppskattar en det desto mer.

Och då jag älskar att läsa så älskar jag såklart biblioteketet! Även det livets grej, tänk att kunna låna all världens böcker gratis! Vilken rikedom. Jag har alltid använt mig utav bibliotek, oavsett om jag befunnit mig i Manchester, Malmö, Melbourne, Umeå. När jag bodde på hostel kollade jag alltid om de hade en bokhylla, där versen var Ge en, ta en. Utbudet var inte detsamma som på bibliotek, men känslan var desto samma. Jag gillar tanken att en behöver inte alltid köpa nytt, köpa eget, utan att flera människor kan faktiskt använda en och samma sak. Det går att dela på saker, använda saker i omlopp. (Sen är ju mitt dilemma att jag älskar bibliotek men samtidigt drömmer om en stor bokhylla full med böcker i).

Det röda guldet, jordgubbar! Tänk sicken lycka och rikedom, att se röda jordgubbar bryta av färgen grönt. Doften, smaken, färgen, landet. Tack mamma för denna rikedom. En solmogen jordgubbe från landet i Gislagården på sommaren, det är svårslaget.

Förståelse! Om kunskap är makt är förståelse ödmjukhet, acceptans, öppenhet. Jag är tacksam när jag finner förståelse för någon annans situation eller val, speciellt om jag kanske inte haft det innan. Ödmjukhet är en fin känsla att känna, och att kunna möta en annan personens situation utan åsikter, synpunkter, pekpinnar. Det minskar ilska, avstånd. Skapar lugn. Inte samma behov att hävda sig, få sin åsikt fram. Det går inte alltid att ha förståelse, för det krävs en del, men när det väl går är det en rikedom. Att ibland frångå sina principer och sina egna skor, ta in situationen förutsättningslös och tänka tanken Kan jag ha fel? Kan det finnas flera rätt sätt?

Du håller inte min hand längre

I torsdags kväll var jag och Justin på Ikea. Det var andra gången jag var på Ikea sen jag blev sjuk och hade full sjå att kolla runt, jag är kanske en av de få som älskar Ikea. En bit in på Ikea säger Justin du håller inte min hand längre. Vilket stämde! Jag hade tankarna på annat håll så hade inte ens reflekterat över det, men det gjorde mig så glad att han noterade det! Nog håller jag gärna Justin i handen, men i detta avseende var det positivt. Jag hade ögonen öppna och kollade uppåt, då behövde jag inte att Justin ”ledsagade” mig som han gjort så många gånger förr.

Det gjorde mig varm i bröstet av glädje och lycka. Tänk att jag kan gå på Ikea! Eller kanske framförallt tänk att jag kan gå på Ikea UTAN ORO! Det är frihet det, att kunna göra saker utan oro.

Det fick mig att reflektera på hemvägen, ännu ett framsteg fyra år senare. Kanske lätt för mig att säga nu och hade jag fått ett val (som inte existerar) där i början Antingen kan du få alla framsteg nu på en gång eller så sprids framstegen ut över flera års tid så hade jag säkerligen tagit det förstnämnda.

Men nu fick jag inte det icke-existerande valet och idag kan jag säga att jag är tacksam för att framstegen kommer över tid. Tänkt att jag kan få känna lycka över att kunna göra ett snabbt Ikea-besök en torsdag kväll. Tänk att jag kan uppskatta mitt och Justins fredagsmys så mycket av att bara kunna kolla på en film och äta snacks. Tänkt att jag kan bli tacksam för oplanerade helger då jag har lite mer energi.

Det fick mig vidare att reflektera, fyra år för ett framsteg, det är lång tid. Men det slog mig att det är inte lång tid om en gör resan minnesvärd. Resan är målet. Jag tror på mål, men jag tror än mer på resan. Mål är sällan något värt om resan inte är det.

Gå bakåt

Den första tiden efter hjärnblödningen pratade jag ofta med svåger Oskar på telefon. Något jag är så tacksam för, när inte vården erbjöd mig någon psykolog så erbjöd Oskar sig. Någon gång på hösten 2017 så handlade ett samtal om att försöka back-tracka en händelse/mående/tanke, vad hade hänt innan den jobbiga situationen? Vad hade jag tänkt/gjort/inte gjort? Vad har kunnat påverka/föranleda/skapa den jobbiga situationen? Då fann jag det nog inte lika hjälpsamt, enligt mig hade ju allt sitt ursprung ur hjärnblödningen. Där hade vi ju svarat och det var inte så mycket att göra åt det.

I fredags skulle jag gå till bibblan och låna böcker. Halvvägs ditt började jag svettats, synen blev suddig, blev darrig och yr. Känslan är som ett kraftigt blodsockerfall men vet nu att det handlar om kraftigt stresspåslag/oro/ångest.

Istället för att bli arg på mig själv så försökte jag gå bakåt. Vad gjorde jag innan jag lämnade lägenheten men framförallt, vilka tankar hade jag innan jag lämnade lägenheten?

Jag hade sett mig själv i spegeln och tänkt sådär kan jag nog inte gå (vilket var fair enough, hade kläder som såg lite sjaskiga ut), jag hade velat kring vad jag skulle ha på mig och hur det skulle uppfattas.

I kombinationen med att jag hade tänkt mycket på hjärnblödningen, oroat mig för vaccination och uppsats samt att Justin var borta hela förmiddagen så skapades mitt sämre mående.

Det var häftigt att kunna back-tracka en jobbiga situationen och vet vad som orsakade den. För vet jag orsaken så kan jag också åtgärda den/jobba förebyggande! Och det ger en känsla av kontroll och befrielse ❤

Jag vet nu att det är en trigger för mig att ha tankar som vad kommer andra tycka om mig? Hur kommer detta uppfattas? Hur kommer jag att uppfattas? Såna tankar får jag inte låta slå rot, för dom föder osäkerhet hos mig som jag inte mår bra utav. Dom tankar måste bara få passera eller svaras upp med en axelryckning och jaja.

Vissa hjälpsamma saker får ibland ligga och gro till sig, nu var jag redo att använda back-tracking. Tack Oskar!

Lärdomar från opponeringen

Opponeringen var lärorik på många sätt och vis. Det var många ”aha”, ”just det!”, ”jamen såklart”. Vad opponeringen gav mig

Be careful what you wish for cause you might just get it. Jag har länge önskat efter mer kommentarer och konstruktiv kritik på mina arbeten då jag ser det som utvecklande, snarare än att bara höra det positiva. Japp, så nu fick jag det. Även om jag kände att det var fel tillfälle när jag var helt slut att få så mycket kommentarer så kan jag ju inte klaga när jag har fått det jag önskade. Det blev en påminnelse att vara lite ”försiktig” med vad jag önskar mig, för inte sällan ger livet det vi önskar oss men kanske inte på det sättet vi hade tänkt. Innan hjärnblödningen önskade jag mig mer ödmjukhet, det fanns få ursäkter när mitt mindset var vill man så kan man, samt att bli bättre på att skriva. Nog har jag verkligen fått de båda, men definitivt inte på det sättet jag hade tänkt. Jag menar inte att vara hård mot mig själv, eller att man får skylla sig själv för det man råkar ut för, men för mig har det hjälpt att tänka så emellanåt och även fört in lite humor i situationen.

If you’re trying to please everyone you’re not going to please anyone. Även om jag blev kränkt över att det inte finns ett rätt sätt att skriva uppsats och det handlar mycket om personliga åsikter blev det en bra påminnelse för mig att det går inte vara alla till lags, eller göra rätt i allas ögonen. Det som är rätt i någons ögon är fel i nästa. Så helt enkelt sluta sträva efter att göra alla rätt, för det går inte. Jag som gärna vill göra rätt blev opponeringen tydligt att det är omöjligt, för det finns inte ett rätt sätt utan många olika rätt sätt. Mitt fokus ska ligga på att göra på ett sätt som jag kan stå för, att det känns rätt för mig.

Det blev en uppmuntran att berömma mig själv. Om jag inte får det beröm jag tycker mig förtjäna så har jag faktiskt möjlighet att ge mig själv det berömmet. Att lägga det ansvaret, och min självkänsla, i andras händer är oansvarigt av mig. Då blir jag ju beroende av andras åsikter. Jag tyckte att mitt arbete var bra, att jag gjort en enorm ansträngning utefter mina förutsättningar, då kan jag berömma mig själv och stå upp för mig själv.

Det gav mig en smula insikt i Justins arbete. Och även om en uppsats bara är någon procent av en forskning, så är jag tacksam för all förståelse jag kan få Justins jobbvardag. Hur det kan kännas när andra kommenterar, har åsikter (och även olika åsikter om samma sak), nöta en och samma text och att det sällan kommer ett Bra jobbat, vilket jobb du har gjort! Jag är väldigt impad av Justin, vilket jag har varit länge, men än mer efter jag fått känna på litelite av hur det känns med opponering och skriva vetenskapligt.

Två blir en

Igår vad det den stora dagen, opponering för uppsatsen! Jag var ganska nervös inför dagen, inte för att min uppsats skulle granskas utan nervös inför min opponering där jag hade ordet. Jag försökte att peppa mig flera dagar innan med diverse mantran och citat samtidigt som jag funderade på varför jag var nervös, förr var jag aldrig nervös inför seminarium utan tyckte endast sånt var kul. Jag var bekväm att prata i grupp.

När jag blev sjuk skiljde jag väldigt mycket på ”den friska Linn” och ”den sjuka Linn”. Jag ogillade vem jag hade blivit med hjärntröttheten och det blev viktigt för mig att skilja på den riktiga Linn och den Linn jag hade blivit efter hjärnblödningen. Så var det i många år, när Justin kom in i bilden blev det ”den gamla Linn” och ”den nya Linn”. Men jag skiljde fortfarande på mig själv i två personer.

Jag inser att jag avskrivit mig alla egenskaper och styrkor som jag hade innan hjärnblödningen, det tillhör den gamla Linn och den är inte jag idag. Men det börjar gå upp för mig, att jag är ju fortfarande Linn. Den gamla Linn och all dessa egenskaper är fortfarande jag, och det är dags att sluta skilja på då och nu. Den gamla och nya Linn får flätas samman, och bli Linn.

Det känns ju uppåt vägarna att avskriva mig 27 år av erfarenheter, styrkor och egenskaper. Såklart ska jag kunna använda mig av min självständighet som tog mig till Australien, Nya Zeeland, Asien, England. Såklart ska jag kunna använda mig av att jag är envis och inte ger mig. Såklart ska jag kunna använda mig utav att gå min väg och vara bekväm med vad jag tycker och tänker.

Även om det blev ett tydligt innan och efter, så är det dags att börja se mig som en igen.

Årsdag nummer fyra

I helgen var det årsdag nummer fyra. Förutom att först ta fel på dagen och vi traditionsenligt ”sprang” backintervaller på Bränteberget så kändes det egentligen inte något alls. Skönt. Minns första årsdagen, jag kände så stark psykisk smärta att jag trodde jag skulle gå sönder. Det gjorde jag inte. Tiden läker inte alla sår, och tiden gör det inte enbart lättare. Men kombination av tid och att en jobbar för att det ska bli bättre så blir det bättre.

Syster Emma sa i början att hennes kompis hade sagt något i stil att dom flesta har någon gång under sitt liv fem år som är kassa, man kan bli sjuk, gifter sig med fel personen, läser en utbildning som en inte vill jobba inom.

Fem år kändes som en evighet då. Nu på fyraårsdagen känns det som ”bara” fem år. Jag har kommit en bra bit på vägen, det är till min nackdel att jag är rädd för att prata om sånt. Hade jag sett och verkligen tagit till mig allt jag har överkommit de senaste åren, har självförtroende varit på topp och det mesta jag skulle möta vore easy peasy lemon squeesy. Dock har jinx övertag, rädd för jinxa saker. Skrock, jag vet. Jag försöker jobba på det. Jag vågar inte glädjas fullt ut, tro för mycket på lycka och min förmåga, tänker om jag jinxar det?

Strax efter hjärnblödningen, när vi skulle försöka förstå vad hjärntrötthet handlar om, gick jag med i en facebook-grupp. Där läste jag en kommentar dom enda framstegen gör man första året, så hjärntrött du är efter ett år kommer du alltid vara. Dom här grupper fyller säkert ett syfte för många, jag är inte en av dem. Jag gick snabbt ur gruppen och hållt mig utanför grupper sen dess. Kommentaren satt dock kvar, skräcken inför årsdagen, jag var ju så himla hjärntrött!

Vad jag vill säga, och det har jag facit på i form av mig själv, framsteg sker hela tiden. I olika former, doser och tider. Det senaste månaderna, nästan fyra år efter hjärnblödningen, har jag gått upp till 75%, skrivit en uppsats(!), minskat medicin, hittat glädjen och energin i att träna som förr, känner mig friare. Var sak har sin tid. Framsteg kan handla om att hjärntröttheten blir bättre men framsteg kan även handla om att en blir bättre på att hantera situationen.

Ett långt inlägg om insikter

Ibland känns det som den personliga utveckling hamnar på en platå och det står ganska stilla. Sen kommer perioder då det regnar insikter och det knakar i utvecklingsceller. Vilket jag är i nu, parallellt med uppsats och trötthet.

Häromdagen fick jag en kommentar, som jag tolkade som välvilja men som jag uppfattade som något negativt. Jag visste att detta snabbt kunde bli ett hjärnspöke hos mig och behövde hantera det snabbare. Även om jag satte ord på det till Justin fanns det kvar i bakhuvudet och malde lågmält. Några timmar senare drog jag mig till minnes att jag sett en kommentar i stil med Verkligheten är inte som verkligheten är, utan verkligheten filtreras genom våra egna skapta sanningar. En insikt som kändes häftigt och självklar, jag uppfattar det som sker genom mina egna skapta filter om sanningar. Det vill säga, jag uppfattade situationen på ett visst sätt genom att filtrera den genom mina sanningar. Jag uppfattade det som negativt för jag har skapat en sanning om vad som är negativt och vad som är positivt. I själva verket hade avsändarna kanske ingen som helst värdering i det som sades. Det betyder också att det som är mina sanningar är inga universella sanningar, kanske låter självklart men för mig blev det verkligen en aha-insikt.

Ibland tänker jag att det är buller och båg med tankens kraft, och ibland tänker jag HOLY MOLY allt utgår ifrån tanken!

Så det jag gjorde var att konstruera om min sanning, från till exempel ”det är dåligt att vara inåt” (en sida som jag har svårt att acceptera hos mig) till att ”det är bra att vara på det sättet en känner sig bekväm och äkta med” <3.

Samtidigt som jag satt mig in i långtidssjukskrivningens påverkan på människor har jag funderat en del på min egna erfarenhet. Har jag blivit påverkad av att vara långtidssjukskriven? Samtidigt som jag har funderat på varför jag blir så toknervös av att prata på seminarium på zoom. På den första frågan upplever jag att långtidssjukskrivningen gjorde det fundamentalt viktigt att folk skulle tycka om mig, för jag upplevde att jag var i beroendeställning till sjukvårdspersonalen. Jag upplevde att mitt liv och hälsa låg i deras händer och då agerade jag väl på det sättet att det är viktigt att dom tycker om mig så jag får så bra vård som möjligt. Det kanske låter orimligt, man ska få samma vård oavsett relation, men har man inte varit i situationen så är det nog svårt att förstå och såklart känner säkert inte alla så, men jag kände så. Det är viktigt att personalen tycker om mig, speciellt om de ska in i ens hjärna liksom. Samtidigt som jag hade en stor identitetesförlust och ett självförtroende som dök i botten, på den tiden var jag ju mina handlingar, jag var en person som älskade att träna, resa och hålla igång. Allt det försvann ju, vem var jag då?

Jag pratade med mamma häromdagen och berättade att jag blev så nervös på seminariet att rösten svek mig. Jag sa att jag tyckte det är lite konstigt, för på ett sätt är det väldigt viktigt för mig att andra ska tycka om mig men samtidigt är jag egentligen väldigt obrydd om vad folk tycker om mig. Vilket mamma höll med mig om medans Justin bara sett det förstnämnda.

Så, vad har jag då kommit fram till? Att vara i beroendeställning och utan självförtroende var en dålig kombo för mig. Men jag är inte i beroendeställning längre, till sjukvårdspersonal eller andra som varit viktiga för att jag ska må bra. Mitt ”gamla” jag var relativt obrydd av andras åsikter om mig. Så det är dags att skapa nya sanningar. Jag har också försökt komma till kärnan med vad andra omtycke om mig gör och vad det fyller för syfte.

Hanne sa detta, som mamma hade sagt till henne. Ställa sig frågan Och vad gör det då? Jag testade det på mig. Tänkt om de inte tycker om mig. Vad gör det då? Och jag kom inte på en enda sak, för vad gör det då om någon på zoom, jag aldrig kommer träffa, inte tycker om mig? Det har ju noll påverkan på mig, det skadar inte mig, det begränsar inte mig, det straffar inte mig. Tänkt om dom hittar fel i min uppsats? Vad gör det då? Att dom ser brister hos mig. Vad gör det då? Att jag inte är redo/håller nivå. Är du inte det då? Jo. Jag är inte mina handlingar längre, det är en ny sanning jag försöker lära mig. Jag tror inte folk automatiskt tycker om mig bara för att jag skriver en fläckfri uppsats, det skulle kanske snarare göra motsatsen. Jag är glad att jag vet lite mer vem jag är nu, frikopplat från mina handlingar, att jag är lugn, reflekterande, närvarande, öppen,

Det kändes så himla roligt när insikter blir synliga, en omställning sker ju inte över ett natt, och det tar tid innan ens nya sanningar sätter sig på djupet. Men oavsett njuter jag av att se lite kopplingar som hjälper mig framåt Tänkt att jag kan skapa mina egna, och nya, sanningar som hjälper mig, även om det är ett virrvarr att försöka sätta ord på det.

I lärdom och tacksamhet

Jag har nog påstått mig tycka om att lära mig nya saker. Jag tycker om att kunna nya saker men att lära mig nya saker finner jag, handen på hjärtat, frustrerande. Jag vill kunna på en gång och när jag inte kan blir jag sur. Just nu är jag ganska trött på att lära mig nya saker, plugget går ju såklart ut på det men överlag har de senaste åren vart mycket att lära sig nya saker, både självvalda saker typ sticka och icke-självvalda saker typ uppsats. Jag längtar efter känna att jag kan ett område. Samtidigt vill jag aldrig bli för bekväm och sluta utmana mig. Men det är en fin balans på nivå, jag tycker inte om att känna det här fattar jag inte alls men så fort jag får lite grepp om det är jag villig att träna för att kunna det.

Att kunna ger en självförtroende och trygghet, att lära sig ger en ödmjukhet och tålamod.

Även om jag inte tycker om att lära mig nya saker så har jag nog ett driv och rastlöshet. För kollar jag bakåt, så har jag ofta lämnat, steppat upp, förändrat när jag känner mig bekväm och trygg. Både innan hjärnblödningen och efter. Innan flyttade jag, bytte jobb, reste, pusha träningsgränser. Efter har det handlat om att ta nästa steg i resan framåt både när det gäller öka procent, minska medicin, vidga min comfort zone.

Imorse när jag knäppte händerna och tacka för det jag är tacksam för så kom meningen Tack för att jag känner mig fin. Vilket jag ofta tackar för men det var nog första gången det slog mig, hur fantastiskt är inte det? Så många som inte är nöjda med sig själva, som är missnöjda och gömmer delar av sitt utseende. Jag har varit en av dom i många år, men att jag nu när jag ser mig själv i spegeln gillar det jag ser och jag blir glad utav min spegelbild. Jag är tycker jag är fin, liksom med kläder och utan, och jag är bekväm i min kropp.

Det är klart, att det finns saker jag är mindre nöjd med. Jag tycker till exempel inte att min näsa är så fin och jag tycker det är mycket tandkött när jag ler. Men det stör mig inte så mycket, i det stora hela så kan jag helhjärtat känna att jag tycker att jag är fin. Och det är sån himla skatt och rikedom!