Leva i dagens samhälle med en uråldrig hjärna

Även om hjärntröttheten går framåt, om än i myrsteg, så fungerar inte min hjärna på samma sätt som förr. Allting är inte förändrat men som att jag tex inte kan släppa en tanke innan jag har rott den i land är nytt för mig. Allting måste ha en förklaring, min hjärna måste förstå varför det är som det är och det måste vara en förklaring som min hjärna nöjer sig med, först då kan hjärnan släppa det. Blir det för många tankar i huvudet utan förklaring har jag oerhört svårt att komma till ro. Det är hela tiden en balansgång att inte få in för mycket i hjärnan innan jag hunnit tänkt klart.

Men på något konstigt vänster kan jag liiitelitegrann tycka om detta. Jag gillar att ha en tänkande hjärna och tillfredsställelsen jag får när jag kommit på en lösning är skön. Det är inte alltid mina ”lösningar” är rätt i form av vetenskapligt men så länge min hjärna godtar dem kommer jag köra på det.

Jag har funderat på det här varför många mår psykiskt sämre. I onsdags när jag blev liggandes i magsjuka så var det enda jag ville att dricka vatten. Jag var extremt törstig så det som existerade i mitt huvud var tanken på vatten. När jag låg på sjukhuset var en av mina första rädslor om jag skulle kunna springa igen. Inte tänkte jag på hur min hy såg ut, att jag inte hade några fina kläder i garderoben, att jag inte skrivit VG på hemtentan. När våra primära behov inte uppfylls blir de sekundära oväsentligt.

Jag läser boken Hjärnstark där författaren skriver om att vår hjärna inte är utvecklad på flera tusen år. Vår hjärna är alltså programmerad för ett liv på savannen, vår hjärna är programmerad för att överleva i vildmarken, där allting går ut på att skaffa mat, vatten, överleva.

Tänkt då att när en hjärna som är skapt för att förse de primära behovet inte längre behöver göra det. Vi i västvärlden tar våra primära behov så som vatten, mat som en självklarhet. Vi behöver inte tänka särskilt mycket på våra primära behov mer än vad vi ska äta till middag, vad som behöver handlas. Våra primära behov som är det viktigaste vi behöver för vår överlevnad reflekterar vi inte över i dagens samhälle.

Så vad händer då med vår hjärna, som är utvecklad för ett liv på savannen, inte behöver tänka på de primära behov? Nog tusan blir det väl konstigt i hjärnan att vi har så mycket tid att lägga på våra sekundära behov som egentligen inte är livsviktiga för oss?

Jag tror inte vår hjärna mår bra utav att ha så mycket tid att tänka på sekundära behov. Jag menar inte att det var bättre förr och jag vet inte om man var lyckligare förr men jag tror att det vore bra att påminna sig själv om att vissa saker man mår dåligt över tex några extrakilon, behöva jobba en lördagkväll, tentaångest, faktiskt inte är livsviktiga saker.

Denna förklaring godkände min hjärna vilket skapade ett litet lugn för mig.

Annonser

Från high to low

Tisdagskväll sprang jag milen för första gången sen februari 2017. Jag hade egentligen tänkt att springa åtta kilometer men när jag hade kommit fyra kilometer och skulle vända så var det som att benen sa ”kom igen, vi vill springa!”, så jag lyssnade på benen och sprang en mil. Det var stort för mig! Mer om detta i ett senare inlägg för lyckan var inte allt för långvarig. Onsdag morgon vaknar jag upp och mår kasst. Då familjen Lundmark åkt på en ordentligt magsjuka på måndag så misstänkte jag att detta var fallet även för mig. Dock tog det några timmar innan jag spydde. Några timmar där rädslan hunnit slå rot, rädd för att det var hjärntröttheten som slog till pga min springtur. Jag vill så gärna kunna springa utan rädsla och utan allt för stort pris att betala dagen efteråt. Så när jag väl spydde så kände jag en stor lycka! (När jag föredrar magsjuka framför hjärntrötthet kanske ni kan få en hint om hur illa jag tycker om hjärntröttheten).

Ibland tänker jag hur det hade blivit om de hade kunnat åtgärda hela kärlmissbildning vid första operation. Tänk om det ”bara” hade vart hjärnblödningen, de hade åtgärdat alltihopa och sen hade jag kunnat fokusera på återhämtning. Tänk om jag hade sluppit den andra operationen, strålning och framför allt denna rädsla som bor i mig för en ny hjärnblödning. För så länge kärlmissbildningen är kvar så har jag en förhöjd risk för en ny hjärnblödning.

Att bli liggandes i magsjuka är en enorm trigger för mig. Förr hade jag kunnat tycka att det sög att vara sjuk men veta att om några dagar är jag på benen igen. Nu triggar ett sjukdomstillstånd igång både det ena och andra. Jaha nu spydde jag, jag spydde när jag fick hjärnblödningen, jag har ont i huvudet, jag hade ont i huvudet när jag fick hjärnblödningen, nu mår jag lite bättre men stel i nacke, det var precis så jag mådde innan röntgen. Tänk att få slippa vara så himla rädd och uppmärksam på varje symptom!

Min hjärnblödning var inte pang på. Jag vet nu i efterhand när det sprack men jag var kvar på utegymmet en timma, gick fyra kilometer med en hjärnblödning, dagen efter på sjukhuset kände jag mig okej förutom lite stel i nacke men ingen huvudvärk. Därav är jag så himla uppmärksam även på de små signaler.

Tankar om sociala medier

Jag har funderat mycket och länge på det här med sociala medier. Både på vad som är bra, vad som är dåligt, hur lite vi vet vad det gör med oss, dragningskraften, hur konstigt allting är men trots allt är så normalt. Det måste finnas något mer än att det är så enkelt att det handlar om likes. För likes är något enormt väsentligt när det gäller sociala medier och hur de påverkar oss. Vi mår allt sämre, psykisk ohälsa har stigit markant de senaste åren. Jag (viktigt att poängtera att det är just jag. Jag har inget vetenskapligt bevis på vad jag säger utan detta är endast mina egna tankar och åsikter) tror att vårt allt sämre mående har bland annat med sociala medier att göra. Här nedan följer lite tankar om varför

– man sätter sitt värde i likes. Man tappar tilliten till sig själv och vad man klarar av. Man börjar misstro sin egen kapacitet. Tex jag lägger upp en bild på en grillkväll, får cirka 45 likes medans min kompis oxå lägger upp en bild på hennes grillkväll och får 120 likes. ”Vad gör jag för fel? Min kompis gör uppenbarligen något rätt medans jag gör fel. Jag borde göra mer som min kompis”. Man börjar ändra på sig och tror att det man själv gör är fel bara för man får mindre likes. Man tappar självförtroendet.

– man glömmer bort vad som är viktigt för en själv. Matas man ständigt med tips på hur man ska träna rumpa är det klart som tusan man börjar tro att det är så man ska träna för ”alla” på instagram gör det. Inget fel på att vilja träna rumpa men risken när man ser det i sitt flöde dagligen så blir till slut hjärnan programmerad att jag oxå ska träna rumpa fast jag egentligen tycker att biceps är roligast att träna.

likes ger dopamin vilket är fantastiskt skön känsla. Dock vad som är ”farligt” med detta är att likes måste öka för att dopaminet ska fortsätta ge den sköna känsla. Får man 30 likes en dag måste de öka till 35-40 nästa dag för att ge välbehag. Därav hamnar man lite i ett lopp man aldrig kommer vinna, för likes kommer ta slut. Likes kommer inte alltid ständigt öka, vad händer då? Vad händer när likesen avtar eller till och med dalar?

Anledningen till varför jag valde att börja blogga istället för instagram var helt enkelt likes. Efter ett tag styrde antal likes mer än min glädje till att skriva. Jag ville inte misstro att mina tankar inte var bra nog bara för att jag inte fick så mycket likes. Jag minns en text jag skrev om life isn’t about to wait the storm to pass, it’s about learning to dance in the rain, en text jag var nöjd med. Den fick bara 20 likes vilket lämnade en tomhet i mig, varför fick de så få likes? Börjar folk tröttna på mig? Var det något tokigt jag skrev?

Jag blev illa berörd när jag såg kompisar scrolla igenom instagram, likead alla bilder utan varken läsa eller kolla särskilt noga på bilden.

Därav tycker jag det är skönt att få blogga. Här finns inga likes att sträva efter och de som läser är de som tagit ett aktivt val att vara på min blogg (och jag är oerhört stolt och glad för alla er som tar er tid att läsa, tack! ❤️)

Se det stora i det lilla

Jag har skrivit om det någon gång tidigare om att jag tror inte på en enda stor lösning. Jag tror på många bäckar små gör en stor å. Sen jag blev sjuk har jag lagt stor vikt på att se det stora i det lilla vilket har hjälp mig och fortfarande gör. Jag förväntar mig sällan stordåd och kräver inte så mycket utav dagen därav behövs det väldigt lite för att jag ska få en bra dag. Som häromdagen tex när jag fotade en nyckelpiga, så litet men ändå så stort!

Finna svar

Ju mer uppkopplad jag är med omvärlden desto svårare har jag att finna mig själv. Jag vet inte om det har med hjärnblödningen eller ifall jag har fått kännedom om en annan värld som jag inte visste om innan men alla intryck utifrån stör mina tankar och tankebanor. Jag hinner inte tänka klart en tanke innan något annat pockar på min uppmärksamhet vilket resulterar i att jag har massor utav icke-färdigtänkta tankar i mitt huvud. Vilket gör att jag har svårt att komma till ro i själ och sinne. Ofta behöver en tanke få gå några rundor i huvudet innan poletten faller ner, tanken kommer till ro och jag kan lägga den bakom mig. Just nu känns det som att jag har fem-sex stycken ofärdiga tankar i mitt huvud som jag inte vet hur jag ska avsluta, dom känns övermäktiga och skaver i kroppen. Bland annat så går hjärnan på högvarv när det gäller sociala medier, varför vi mår sämre nu för tiden, hur mina tankar är inför strålningen, hur fungerar det med inlärda beteende, hur länge kan man lära om sig, vilken livsstil vill jag leva. Jag får liksom ingen ordning på det. Samtidigt som nya intryck läggs till.

Oavsett hur mycket bättre jag kommer bli så kommer jag nog inte gå tillbaka till mitt ”vanliga” liv. Jag vill inte förlora kontakten med mig själv, mina tankar och mitt inre. Jag har många svar inom mig och de kommer först fram när jag ger dem förutsättningarna. En stund i stillhet. Jag är övertygad om att vi människor har svaren inom oss men vi håller oss allt för uppkopplad och självkritiska för att låta svaren mogna inom oss. Att förlora kontakten med en själv känns som en av de största förluster.

Så just nu ber jag om att finna ro, jag ber om att ha ett öppet sinne, jag ber om att få känna närvaro med mig själv och högre makter.

Då och då dimper det ner mail av personer jag inte känner, personer som klickat sig fram till min instagram. Igår fick jag detta mail och det gjorde mig alldeles varm i hjärtat. Varm i hjärtat att människor sprider kärlek till folk de inte känner, det är fint ❤️

Det kommer bli annorlunda

Förra sommaren var jag på dagrehab i sex veckor. Även om jag nu i efterhand tycker att det lämnade många frågetecken så fyllde även denna tid en funktion. Var sak har sin tid. När jag skrevs ut därifrån sa de att jag var färdigrehabd så egentligen behövdes inte något mer men då en remis till neurorehab i Sävar hade skickats från sjukhuset redan när jag låg där ville Sävar göra en egen bedömning. Jag minns inte om jag hade några särskilda åsikter om detta men om dagrehab hade fått sin åsikt fram så hade jag inte vart där jag är idag om jag säger så. Jag har neurorehab och dess personal oerhört mycket att tacka för, allt ifrån kedjetäcke till skolkontakt till professionella som tror på och vill mig gott.

Jag har en psykolog på vårdcentralen som jag nämnt sen tidigare. Jag har nu även haft två samtal med psykologen från rehab med inriktning på samtal om just hjärntröttheten vilken min psykolog på vårdcentralen inte är så insatt i.

I tisdags pratade vi om helgen, jag berättade att jag hade vart ledsen och rädsla inför framtiden. Om jag någonsin kommer kunna vara med i stora folksamlingar. Även när jag pratade med henne steg tårarna. Efter ett tag så sa jag något i stil med ”jag är rädd men jag har tillit att det kommer bli bra”. Hon tog någon sekund på sig innan hon svarade med eftertryck i rösten ”det kommer bli annorlunda”.

Jag läser en bok som heter mannen som talade med elefanter, en sann berättelse om en man i Afrika tar sig an en flock vilda, aggressiva elefanter. Från att elefanterna velat ha ihjäl honom så får man följa deras resa ihop, från fiender till vänner. Han berättar om hur elefanter kommunicerar, hur växter lever, naturens gång, om hur saker händer bortom människors bestånd.

Det kommer bli annorlunda. Jag tolkar det inte som något negativt. För vem säger att det liv som jag känt till är det enda riktiga? Jag må vara sjuk i denna livsstil men vem säger att jag inte är frisk i en annan? När jag läser denna bok känner jag ett hopp, det kanske aldrig blir ett midsommarfirande vid museet men vem säger att människor är det rätta sällskapet? När jag läser denna bok så vill jag röra mig utanför min lilla värld, jag vill lära mig mer om naturens gång och läkning. Akupunktur, healing, örter, mat.

Det kommer inte bli några drastiska ändringar för tillfället men jag är övertygad om det kommer komma en dag då jag kommer söka svar, lösningar, ny tankebanor, utanför Sveriges gränser och förstånd.

Tankar om framsteg

Helgen var full av känslor men jag fick ingen ordningen på mina känslor. Det fanns ingen logik, jag hade svårt att förstå mig själv, kaos gör mig trött.

Idag har poletten trillat ner och mognat. Jag har sen dag ett fokuserat på det som har fungerat och lite fokus har legat på det som inte fungerat. Jag tänker sällan ”jag saknar…” för om jag hade tillåtit mig att tänka på allt som jag saknar hade jag gått sönder. Att fokusera på de goda ting har vart mitt sätt att hålla huvudet ovanför vattenytan.

Jag har alltid älskat att springa och jag har alltid älskar fotboll. Jag spelade fotboll från att jag var sju år till jag fyllde 19. Tiden i Manchester och Malmö spelade jag inget men följde i stort sett alla United matcher och Sverige matcher.

Jag tog mina första springsteg sex veckor efter hjärnblödningen. Joggade varvat med promenad 1,5 km, efteråt kändes det som att det sköts laserstrålar genom mitt huvud. Ett års tid har mina springturer dominerats av att vara uppmärksam på symptom i kroppen.

I helgen kunde jag kolla en hel fotbollsmatch på tv och jag sprang för första gången med lycka och harmoni i kroppen. Helt plötsligt har jag väldigt mycket att förlora.

För det är här skon klämmer. Jag har fått uppleva hur bra, fint, fantastiskt det känns att få göra saker som jag älskar. Helt plötsligt är insatsen mycket högre.

Det har jag fått lära mig den hårda vägen, priset man får betala för att älska. Jag vågar knappt tillåta mig själv att ha saker som jag älskar i mitt liv för jag vet hur bottenlös smärta det är när det obarmhärtigt ryckts ifrån en.

Att bli ifråntagen allting man älskar är inget jag önskar mig min värsta fiende.

Så det är klart som tusan framsteg inte enbart innebär glädje. Rädslan har slagit ett massivt grepp om mitt hjärta, rädsla att förlora de jag älskar än en gång. Men det är livets premisser, jag måste inte älska det men jag måste acceptera det.