En sällsynt fågel

Andra veckan snart avklarad. En vecka som egentligen är svår att förklara, inget och allt har hänt. Mycket kaos men också motpolen lugn. Det är som en konstnär som intensivt jobbat med en målning länge, länge. När hen målar står den nära duken, helt uppfylld av detaljer och färg. Inne och småfixar det lilla extra. Helt uppslukad där tid och rum blir oväsentligt. Det enda som existerar är målningen. Tills en dag, konstnären lägger ner pensel, tar ett steg tillbaka och för första gången ser målningen i sin helhet. Betraktar resultatet.

Där är jag just nu. Jag har lagt ner penslarna och ser nu helheten, mitt liv. Utan värderingar kan jag konstatera såhär ser det ut.

Jag har vetat om att mina känslor går upp och ner. Jag har tyckt att det har vart jobbigt. Men i veckan har luften lite gått ur mig, på ett positivt sätt. Jag ser liknelse mellan mina känslor och ett EKG. Det biper upp och det biper ner. Pågrund utav att jag har mina dalar så har jag mina toppar, pågrund utav jag har mina toppar så har jag mina dalar. De hänger ihop och det biper på.

Oavsett dal eller topp, när jag känner känslor så känner jag det väldigt, väldigt mycket och starkt. Är jag i en topp så är det kärlek, kärlek, kärlek! Jag bubblar över, tacksamhet, glädje! Är jag i en dal så äter ångesten upp mig, det gör ont, ont, ont! Det är kaos. Tvära skiftningar, snabbt. Intensivt.

Men varje dal fölls utav en topp (och vice versa) och att ha blivit medveten om det är stort för mig! This is me, det här är mina förutsättningar. Jag funderar inte så mycket på om jag hade velat vara utan mina dalar, det är som det är just nu. Det är INTE kul att vara i en dal men samtidigt lär jag mig oerhört mycket om mig själv. Mina dalar formar mig, gör mig starkare, mer ödmjuk, mer tacksam. Utan mina dalar hade jag inte uppskattat mina toppar lika mycket.

Jag har tagit ett steg tillbaka, betraktar det jag skapat och jag känner inom mig att jag faktiskt är okej med det jag ser. Början till acceptans för min situation. Som min läkare sa om mig ”en sällsynt fågel” (han syftade på min situation med sjukskrivning och studier men jag gillade den beskrivningen)

Annonser

Öppet förhållande och att släppa kontrollen

Jag har en vän som har ett öppet förhållande med sin sambo. När hen berättade det var min reaktion wow! Grymt! Berätta mer! För jag tycker sånt är spännande, människor som väljer ett alternativt levnadssätt, bortom normen. Min andra reaktion var nej! Tokigt! Kaos! med tillhörande känslor såsom frustration, irritation och jag blev väldigt provocerad. Min hjärna var på högvarv, försökte febrilt hitta en ”lösning” – det har det dåligt därför har de ett öppet förhållande, de är inte kära nog, etc. Min kompis är väldigt tålmodig må jag säga, jag har ställt så många frågor, vissa om och om igen. För min hjärna försökte få ihop det.

Jag är en människa som alltid tyckt om att ha ”ordning och reda”, jag vill ha kontroll. Gör jag på sätt A så får jag utfall 1, gör jag på sätt B så får jag utfall B. Hela tiden försöka styra livet. Ett himla pusslande. Vara steget före. Sen kom hjärnblödningen och raserade alla mina teorier om livet. Ingenting made sense! Det djupet jag kände/har känt under mina fötter har vart svindlandes djupt. Operationer, strålning, besked, ovisshet, framtid. Allt bortom min kontroll.

Mitt liv kommer bli/är annorlunda. Vilket jag har skrivit om tidigare, annorlunda behöver inte vara negativt. Jag har jobbat med att släppa kontrollen, jag kan inte kontrollera varje utfall. Mitt kontrollbehov leder till att jag blir en fånge under mina tankar. Jag missar saker, för att jag har en föreställning om hur livet ”ska vara”, hur det ”bör vara”. Jag går miste om fina saker för min föreställning säger att det där är inte rätt.

Min kompis kom och motbevisade mig. Det finns olika sätt att leva på. Hen svarade på mina frågor och hade säkert fortsatt att svara på mina frågor om fallet så skulle vara. Men jag har inga mer frågor. Jag har kommit till en punkt där hela kroppen är färdig. Nöjd. Jag har nått en punkt där jag känner att jag behöver inte kontrollera allt. Min hjärna är nöjd med att inte behöva rusa efter lösningar. Det är som att det ligger massa pusselbitar på golvet och istället för att desperat försöka lägga det så har min hjärna tagit ett steg tillbaka. Pusselbitarna finns där och pusselbitarna kommer falla på plats, tids nog. Jag behöver inte förstå eller ha mitt liv planerat in i minsta detalj, pusslet kommer lägga sig.

Jag kan inte kontrollera min sjukdom. Jag kan inte kontrollera utfallet på min hjärntrötthet. Jag kan inte räkna ut om jag gör på det här sättet så kommer mitt liv se ut såhär om två år. Det enda det gör med mig är att skapa stress, oro och ångest.

Jag har vetat om att jag är en kontrollmänniska och jag har tränat på det, att släppa kontrollen. Men jag tror inte att det är något en kan läsa sig till. För mig, att faktiskt få ta del av en annans liv, att ”praktisera” det, där 1+1 kanske inte alltid är 2, är givande för mig. Att tänka bortom boxen, utmana sina värderingar/tankar, vara öppensinnad.

Att våga släppa kontrollen om hur livet bör vara. På något sätt är det som jag har dragit en djup suck, släppt mina föreställningar, är mer i nuet. Jag känner mig lugn. Trygg. Nyfiken. Nyfiken på vart livet kommer ta mig, nyfiken på hur mitt liv kommer bli, utan pekpinnar.

Liten sammanfattning av första veckan

Första veckan är gjord på strokeprogrammet. Givande på många plan men för högt tempo för mig. Jag har orkat med allt på schemat men jag tycker inte det är värt att vara helt slut från 18.00 och även hela helgen har gått i sparlågans tecken. Finns det inte energi för min vardagliga motion, träffa vänner och bara i allmänhet må bra/någorlunda, så blir det ett gör om, gör rätt.

  • En liten summering av veckan
    • Så lyxigt med hotellfrukost och få maten serverad lunch, middag! Vakna upp, traska ner, ta en bricka och lägga upp det en önskar. Jag äter ofta detsamma, yoghurt med muesli, fröer, nötter, frukt och äpplemos. Men vardagslyx att kunna känna på ett yoghurtpaket, nej det var bara lite kvar, tar en annan och inte behöva klämma ut det sista, skölja ut och platta till förpackningen (sorry mamma och pappa, vet att ni lärt mig bättre men ibland får en unna sig). När vi ändå är inne på vardagslyx, slippa diska! Slippa inspektera diskborsten i studentköket och göra en avvägningen om disken blir renast av att endast skölja av den eller använda den högst tveksamma diskborsten med diskmedel. Ofta blir det det förstnämnda.
      När hjärnan min blir trött kommer tårarna. Jag är ledsen utan anledning. Jag gråter ofta och inte för det har hänt något särskilt, utan helt enkelt hjärnan är så trött, så trött. När hjärnan blir trött så går alla jobbiga (även ojobbiga) saker rätt in i hjärtat. Jag har blivit bättre på att hantera det nu, jag vet om att tårarna kommer rinna när det blir för mycket. Då försöker jag att inte analysera mitt mående och säga något i stil ”just nu när jag är trött så behöver jag inte fundera på vilken risk mamma och pappa har för hjärt/kärlsjukdomar” etc.
      Skiftande humör. I torsdags kom en familj till en på rehab som fått en stor stroke. Jag satt vid bordet jämte och visste även sen tidigare om att det är en tuff situation för dem, vilket var det enda jag kände just där och då. Jag tog inte in fruns känslor, barnens oförstående för situationen, tystnaden mellan dem. Jag tänkte bara fy tusan vad tufft!!. Någon timma senare gick jag förbi entrén och ser en annan deltagare som gjort sig redo för hemfärd. Från att ha endast sett honom i träningskläder satt han nu i finskjorta, redo att möta verkligheten. Pang! sa det bara, som något sköt med en slangbella rätt in i hjärtat och jag blev ledsen. Jag tog in hela situationen, nervositeten som kommer med att lämna tryggheten på rehab, förväntan att komma hem, rädslan för framtiden. För med hjärntröttheten så har jag inget ”filter” mot känslor, stämningar. Allt sugs in i mig.

    Imorgon börjar vi om, vecka två. Jag är nyfiken på vilka känslor och tankar som kommer väckas!

    Dit vinden tar mig

    Jag har egentligen aldrig haft en plan för mitt liv. Jag har vetat lite smågrejer jag har velat göra såsom att resa, hoppa fallskärm, bungy jump. Ibland hör jag kompisar säga att de vill ha stor familj, jobba som det, bo där. Jag trodde nog att jag skulle veta sånt när jag blev äldre, typ i den åldern jag är i nu. Men jag vet inte. När jag gick på gymnasiet visste jag att jag ska lämna Vårgårda snarast. Vilket jag gjorde. Sen har drömmar föds under vägen, jag flyttade till England, hamnade i Malmö, blev sugen på backpacka, upptäckte världen, blev sugen på plugga, hamnade i Umeå och så har det fortsatt. Men om någon skulle fråga vad jag gör om tio år, har jag aldrig kunnat svara. Det har aldrig vart viktigt för mig att ha en tydlig framtidsbild. När jag var på Bali hade en kille tatuerat in konturer av ett pappersflygplan. Dit vinden tar mig.

    Jag har ingen utstakad plan för mitt liv, jag tror jag vill ha barn men jag vet inte, jag vill ha ett yrke jag gillar men vad det blir vet jag inte, jag tror jag vill bosätta mig i Ornunga men jag är öppen för förslag. Jag skulle inte påstå att jag saknar drömmar och visioner, jag stänger bara inga dörren med att livet ”ska” vara på ett visst sätt.

    Där har järnblödningen inte förstört något för mig på det sättet. Hjärnblödningen har pausat och saktat ner mitt liv, men den har inte förstört några drömmar. Jag behöver inte tänka om yrkesmässigt, jag kommer kunna jobba som socionom. Jag behöver inte tänka om mitt ”drömscenario” när det kommer till familjeliv då jag aldrig tänkt så långt. Jag kan se att jag har en viss fördel att jag har fått min stroke i ung ålder, jag är fortfarande väldigt formbar.

    Jag gillar att tänka mig själv och mitt liv som ett pappersflygplan, dit vinden tar mig.

    Första dagen på strokeprogrammet

    Då var första dagen utav 14 gjorda. I och med jag vart på rehab till och från ett år nu känner jag till de flesta som jobbar där och de känner mig vilket gör det alltid lika roligt att komma dit ut. Mina texter kommer högst troligen bli väldigt hoppande och utan röd tråd ett tag. Det kommer nog mest bli tankar som poppat upp hos mig under dagen som jag bara behöver skriva av mig om.

    Vad är ett strokeprogram? För sammanfatta det kort, en kurs för personer som fått en stroke som är på gång ut i verkligheten såsom jobb/studier. Vi har ett gruppschema med olika föreläsningar och ämnen vi ska beröra. I denna kurs är vi sex deltagare, jag är både den yngsta och mest hjärntrötta. Om en har åldersnoja är det perfekt att få stroke under 30, lika många gånger jag berättat att jag fått en hjärnblödning, lika många gånger har jag fått höra ”du som är så ung!”.

  • För att sammanfatta dagen lite
    • Jag svettades inte (inte hela tiden iaf)! Det här är stort för mig, sen jag blev sjuk har kropp och knopp gått bananas med värmereglering. Ofta vrids den upp alldeles för högt och speciellt när jag träffar nya personer. Idag satt jag i ett rum med tio nya människor och varenda muskel i kroppen chillade – inte minsta svettig. Jag toklog och bara njöt!
      Jag och arbetsterapeuter, jag har aldrig riktigt fattat grejen. Förra sommaren hade jag en AT som mestadels satt tyst och emellanåt berömde mig för hur fint mosaikmönster jag la, i vintras hade jag en AT som satt och masserade mina händer (SÅ SKÖNT) men jag har aldrig blivit klok på dem. Idag fick jag träffa en ny AT, så himla mkt fart i henne! Det behöver jag.
      Då alla deltagare har fått en stroke betyder det att jag kommer få höra ytterligare fem sätt på hur en kan få en stroke. Idag berättade en för mig att hen hade först fått ont i halsen och hela min hjärna drog igång brandalarmet ”AHAA ONT I HALSEN! Kom ihåg det! Var uppmärksam nästa gång du känner något i halsen!”. Jag tycker om min tänkande hjärna och jag tycker om min fantasi men ibland önskade jag att min hjärna kunde chilla liiitegran.

    Min strategi för denna kurs är att glida med så smärtfritt som möjligt. Jag känner inget behov av att ta mycket plats eller höras mest. Jag känner mig bekväm med att ta ett steg tillbaka, observera och framförallt vara nyfiken på de känslor och tankar som kommer väckas hos mig under kursens gång.

    Labyrinten i mitt huvud

    På Liseberg finns det något som heter spegelhuset. Först är det massa roliga speglar som gör en lång, kort, tjock, smal för sen avsluta med en labyrint av genomskinligt glas. En springer runt, runt i labyrinten, försöker hitta nya vägar som ska ta en ut. Mer än en gång springer en rätt in en vägg, skakar på huvudet och vänder om. I början skrattar en mest men ju fler väggar en springer in i desto mer kommer paniken smygandes och skräcken lyser ur ögonen.

    Nu pratar jag såklart inte inte om Liseberg utan det är liknelse för att förklara min upplevelse av min hjärntrötthet. För just nu känns det så, jag befinner mig i en labyrint, väggarna syns inte men gång på gång blir det stopp för mig. Hamnar i en återvändsgränd, energin tar slut. Jag hittar inte ut. Känslan av att vara fånge i sitt egna huvud med osynliga hinder. Skräcken, paniken. Jag vill så gärna komma ut. Jag försöker lösa labyrinten, ekvationen. Lägga ihop ett plus ett. Andas, sakta ner för att minska smällen. Andas, hela tiden andas.

    Igår var jag på Ica, (bara mina Icabesök är värt ett eget inlägg). Det går bra när jag har fokus, när allt går på automatik, bam bam bam. Men stannar jag upp så blir jag stående, vilket hände igår. När min hjärna är lugn så är det som att jag har tio fridfulla hästar i sina boxar. Igår på Ica var det som att alla hästar hade rymt, det blir kaos i mitt huvud. Stå på Ica, försöka samla ihop alla mina hästar (utan framgång) som bestämt sig för att sticka åt olika håll och samtidigt försöka betala med svetten rinnandes. ”MEN HEEJ LINN!” kram, kram ”vad fridfull du ser ut!”. Jag för mig själv ”det här är absurt, sjukt, coolt, hur kan jag utstråla en känsla av fridfullhet när alla mina hästar är på rymmen”. Min kompis ”jag hjälper dig att packa ner”. Det var som min överkropp svämmade över av kärlek och mina ben smälte av tacksamhet. Livet alltså!

    För mig var det en påminnelse om att livet ger en det som en behöver. En påminnelse om att när du verkligen behöver det så får du en hjälpande hand. En påminnelse om förtröstan.

    Hela stunden var så fin, stor, av anledningar jag inte kan förklara i ord. Kärlek, så mycket kärlek, och tacksamhet, det kommer ordna sig på något sätt – Jag kommer komma ut labyrinten.

    Utforska livet med nyfikna ögon

    För några veckor sedan sa jag upp mitt gymkort, dels för jag har svårt att vara på iksu med hjärntröttheten och dels för jag tycker inte det är lika roligt när jag inte får lyfta tungt. Jag ansåg att det var bättre att ta en paus från gymvärlden tills jag är bättre och under tiden hitta en ny träningsform där jag inte har några restriktioner. Att säga upp gymkort kändes varken roligt eller enkelt, det är en värld jag älskar men samtidigt känns det onödigt att stånga huvudet blodig för bara ”det ska gå”. Så idag var jag på mitt första seriösa yogapass (jag har gett några halvdana försök under mina år), det som jag tänkt ska bli min träningsform denna höst + löpning. Det var ingen WOOOOW-känsla och jag blev frälst direkt. Men det var heller ingen nejnejnej-känsla, och här ligger det viktigaste. Jag behövde bara en liten ynka känsla, någon slags ‘ah!’, någonting som sa mig vi är inte helt ute och cyklar. Jag behövde bara en liten känsla som väckte min nyfikenheten. En nyfikenhet att utforska vidare. Jag behövde bara känna att det såddes ett frö i mig, ett frö som jag vill vårda, vattna, vaka. Ett frö som jag är nyfikenhet på vad det ska bli, kommer det bli en kaktus eller lotusblomma. Ett frö som jag vill få att växa. Ett frö som jag vill observera. Ett frö som jag vill ha ett öppet sinne till. Jag har absolut ingen aning om vad detta kommer leda till, kanske till inget, eller kanske till mycket. Men nog såddes det allt ett litet frö i mig idag. Det känns kul att vara nybörjare inom något. Nyfikenhet är ett fint synsätt på livet.

    Idag var jag även ute och fotade, mitt enda fokus var FÄRG!