2018

En av mina favorittraditioner som vi har inom vår familj är att i mellandagarna göra en årssammanfattning. Där vi bestämmer olika kategorier, alla har varsitt papper som en skriver på för sen gå laget runt där alla får berätta vad de har skrivit under den aktuella kategorien. Detta gjorde vi i fredags.

Det går inte komma ifrån att mitt år har vart tufft och utmanande. Det går inte att nämna 2018 utan att operationen och strålningen benämns som stora händelser. Jag mådde verkligen skit i början på året, januari var ett enda långt mörker av oro. Det tärde på mig. Det är helt klart en enorm lättnad att operationen gick bra men återhämtningen tog hårt på mig.

Våren kom mycket att handla om min vän. Vilket var oerhört fint att få finnas till för en annan.

Maj kom och slog knutar i magen på mig inför årsdagen. Maj kom med ljus och värme men jag vill helst krypa ner under täcket och skrika ”jag känner inget ljus!”. Jag var inte redo för att orka längre dagar.

Sommaren innebar en värme som gjorde mig groggy, slö, energilös. Jag var rädd för skogsbränder och väderprognosen gjorde mig arg. Sommaren avslutades med strålning i Umeå, där tröttheten på alla plan maxade.

September kom som en befrielse, jag kunde äntligen andas och färgerna i naturen speglade mitt inre. Som jag njöt!

Hösten levererade ett lugn, trots utmaningar som strokeprogrammet, skolstart. Jag började med yoga och kände återigen en bottenlös kärlek för löpning.

Vintern har än så länge uteblivit. Ingen snö som gör alla ljud mjuka och ljus som chokar mina ögon.

I det stora hela när jag ser tillbaka på året så kan jag konstanters sicket år!! Jag har banne mig kämpat och vad jag har vart med om, året har vart allt annat än enkelt.

Men när vi satt där i fredags och skrev årssammanfattningen och kategorier ”glädjefyllda ögonblick” skulle skrivas så poppade, likt popcorn i kastrull, upp så många små ögonblick som fick mig att känna shit vad mycket fint som hänt.

Fotopromenader, frukostar/middagar i studentköket, små presenteröverraskningar jag gett bort, samtal jag ringt hem, springturer, bada i sjön, samtal med psykologen, känna glädjen i studera, uppskatta god mat, lyckan att få grilla korv och bröd.

Framsteg som jag gjort som att sprungit milen under en timma, börjar läsa och se serier, börja studera, resa mig upp efter operationen, utmana mina rädslor, kolla fotbolls-VM på tv.

Det har vart ett tufft år. Vad som gör att jag ändå kan säga att det oxå har vart ett fint år är att jag är väldigt bra på att se det stora i det lilla. Jag uppskattar vardagssaker. Jag kan känna en enorm tacksamhet när jag ser en stjärnhimmel, frost som glittrar, en solnedgång som färgar hela himmelen, en klarblå himmel.

Alla dessa små (som såklart inte är små) saker som jag samlar varje dag, vardag som högtid, bidrar till en stor lycka.

Sist men inte minst, all kärlek och trygghet som min familj ger mig. För jag har inte vart ensam igenom detta år, min familj är de som vart mina stöttepelare när jag själv famlar, trillar, snavar. Deras stadiga grund har gett mig utrymme att falla men oxå styrka att resa mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s