Mina tankar om hjälp

Jag kan uppleva att det finns en föreställning om hur en hjälper ”rätt”, tex att jag är ledsen, jag gråter, jag pratar, den andra lyssnar och tröstar mig, jag slutar gråta. Det här är oerhört värdefullt, att kunna känna förtroende för någon att både visa mig ledsen, delge mina tankar och bli tröstad. Men inte alltid är det så enkelt och de finns många mer sätt att hjälpa på. Nedan listar jag fler saker som för mig är viktiga och underlättar i svåra stunder, det ena utesluter inte det andra

  • Stötta utan trösta. Det faller sig naturligt att en vill trösta, så även för mig. En vill säga något som tröst, positivt, uppmuntrande, krama bort det smärtsamma. Nackdelen med detta i mig fall är jag ibland upplever att jag ”avbryter” mitt sörjande, jag får inte gråta klart. Vissa saker kan en inte trösta, inga ord kan göra historian ogjord. Det är tufft att stå jämte någon som är ledsen utan att kunna trösta, men att stötta person och gå jämsides i skuggans dal är ett enormt stöd. Visa person att den inte går ensam igenom det jobbiga (personen känner sig högst troligen väldigt ensam i sin upplevelse, men visa med fysisk närvaro att en finns jämte). Låt personen gråta i din famn, att du inte är rädd – var ett vikarierande hopp.
  • Hjälp till självhjälp. Klipp inte personens vingar. Vad kan personen göra? Hur kan en underlätta för personen så den kan klara sig så bra som möjligt själv?
  • Praktiska saker. Det här är guld värt! Laga mat, tvätta om det så behövs, ta initiativ, städa, brygg kaffe. Om en person går igenom sorg, trauma, chock etc och har fullt fokus på att ta sig igenom minut för minut. Där en dag är för övermäktig. Sköt det praktiska och basala!
  • Distraktion. När jag ibland träffar vänner så kan jag svara att det är bra, inte för att det är bra utan för att jag vill för en liten stund få vara mig själv, få en kort paus från det smärtsamma. Har jag vart ledsen en hel dag, pratat mycket med familjen för sen på kvällen träffa en kompis, tro mig, det bästa stöd en kan vara för mig är att prata på om sitt. Prata om roliga saker, be mig om råd, berätta vad som händer i sitt liv. Ibland får jag höra ”känns dumt att prata om mina problem med dig..” och syftar på att mina problem är större. Med distraktion ifrån mig själv och mina tankar så får jag ett andrum, få vara som vem som helst.
  • Fråga. Vet du inte hur du ska ta dig an situationen, känner dig osäker, sätt ord på det till personen!

Ibland hör jag i sammanhang, ser på sociala medier, shit vad otacksam personen är! Jag erbjöd mig hjälp och hen bara snäste åt mig, jag kom med mat men hen sa bara tack och inget mer, hen borde vara mer tacksam etc etc. Tacksam. Jag tror inte att det handlar om att en person är otacksam, snarare i min värld finns två förklaringar. Ett – att vara behov av hjälp är för många en stor sorg, många (jag bland annat) vill inget hellre att kunna vara utan hjälp! Jag vill kunna bidra, hjälpa till, underlätta. Jag vill inte behöva vara tacksam för vissa saker (vilket jag dock är!) som jag hade önskat att jag kunde klara av själv. Två – smärtan är för stor. När det känns som hela ens värld gått sönder så orkar en inte visa tacksamhet.

Att hjälpa innebär att ge mycket av sig själv, emotionellt, tid, ork. Det är en krävande roll och det kan te sig att en inte får någonting tillbaka alls, inte ens ett tack. En kan mötas av ilska, likgiltighet, irritation. Därav tror jag att det är himla viktigt att en hjälper utan baktanke, helt osjälviskt. Gå inte in med förhoppning om att få något tillbaka, får då kommer du bli besviken. Här har jag gett och gett men för vad? 

Ibland hamnar en i en situation där en inte har ett val, en måste hjälpa. Men ibland har en ett val, orkar jag gå in i denna hjälparroll? Hur ser mitt liv ut? Har jag utrymme att ge så mycket utav mig själv? Det är frågorna som jag tror är viktiga att ställa sig själv innan, en kan inte hjälpa alla utan välja ut ett fåtal och ibland måste en hjälpa sig själv först.

Jag tränar mycket på att ta emot hjälp, stundtals har jag enklare för det och stundtals tar det mer emot. Vill inte vara en börda. Jag tränar på att tänka omvänt, hade det vart tvärtom hade det vart en självklarhet för mig att hjälpa. Med pappas ord i huvudet det är en glädje att ge så blir det lite enklare att ta emot hjälp. För visst kan det vara så oxå, att det känns bra att ge. Att bygga en relation som hjälpare-mottager är något alldeles särskilt band. Betydelsefullt. Jag tror mycket på att ge, det ger mening i livet. Därav tränar jag på att ta emot, låta andra känna glädje i att ge. Tids nog hoppas jag på att kunna börja hjälpa tillbaka. Det är en glädje i att ge och för det (bland många saker) älskar jag min familj, de gör det så mycket enklare för mig att vara i min oönskade situation.

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s