Söndag

Fem dagar ledigt kom med stor trötthet. Är inte alls konstigt men inte så roligt, men livet är ju inte alltid roligt. Jag har bitit ihop länge och det funkar, men när jag känner att det finns utrymme att slappna av kommer tröttheten ikapp ordentligt. Årsdagarna kom och gick, det blir enklare med tiden även om det stundtals var tungt och ledsamt. Jag sörjer inte mitt gamla liv lika mycket, jag har det bra nu även om hjärntröttheten är kvar. Jobbigaste var att tänka tillbaka och veta vad jag hade framför mig. Jag har tagit mig igenom operationer och strålning men det har varit det värsta jag vart med om. Rädslan att det kan hända igen finns kvar och blir tydligare på årsdagarna. I vanliga ordning åkte jag och Justin till bränteberget där det hände och sprang backintervaller på dagen. På kvällen hade Justin lagat en trerätters som vi åt på balkongen.

Ledighetens höjdpunkt var igår när jag kände att någonting har klickat med jongleringen och jag tappar inte alls lika många bollar. Det var en sån himla häftig känsla, att känna att en börjar få lite koll på en helt ny sak som för bara några veckor sedan kändes omöjligt. Vad jag har lärt mig under denna mini-resa är att låt bli att försöka så går det. 

Jag läser boken ”den ädla konsten of not giving a fuck. Bry dig mindre – fokusera på rätt saker!” Den är dåligt översatt till svenska och författaren skriver överlag inte bra, det är mycket svordomar och kränkande beskrivningar men om en sållar bort det så har han faktiskt flera tänkvärda tankar. Speciellt tycker jag den är rolig att läsa då den är raka motsatsen till the secret. Till exempel anser han att visualiseringar och mantran endast påminner dig om det du inte har, för är du lyckligt så har du inget behov av att stå framför spegel och intala dig just detta. Du bekräftar det du inte är och det får dig att känna dig misslyckad varför är jag inte lycklig?! Medans han anser att det bästa är att bara konstatera ja, jag är inte lycklig men det är inte hela världen och sen fortsätta med det en håller på med. På detta sätt kan en undvika vad han beskriver den självförstärkande rundgången från helvetet, dvs tankebanor som tex ”jag är inte lycklig, jag borde vara lycklig, jag har jobb, hus, pengar men ändå är jag inte lycklig. Åh jag är en otacksam person som inte är lycklig, jag förtjänar inte vara lycklig om jag inte kan vara tacksam för det jag har. Andra personer som har mindre än mig verkar vara lyckligare än mig, det är säker något jag gör fel. Jag är misslyckad” osv. Att vi behöver rycka på axlarna mer, jaja det är som det är och så är det med det. 

Han skriver om lidande hör livet till och en annan föreställning om livet är falskt. Han skriver om frågor en bör ställa sig när en vill ha något är hur mycket smärta vill du ha i ditt liv? Vad är du beredd att kämpa för? Han skriver att lyckan ligger i att lösa sina problem, men varje gång du löser ett problem skapas ett annat och konsten ligger i att gilla att lösa problem. För problem i livet är ofrånkomligt.

Jaja, det var det om den boken. Kanske kommer det mer tankar ifrån det framöver, ta det för var det är men förvänta er ingen skönläsning. Jag tycker den ger mig roliga och nya tankeställningar men jag läser den sparsamt, det blir lätt för mycket utav författaren.

Idag var jag ute och sprang, en bra runda. Där benen kändes pigga, lätta och starka. Där det blev en rytm i puls och steg. Jag älskar att höra mina fotstegen mot marken, det är som en hejande applåd.

Lugn. Reflekterande. Närvarande.

Det har varit en intensiv vecka för mig, mest känslomässigt kanske. Även om jag längtar efter lugnare tempo och vila så ser jag en fördel med att hålla igång, på fredag är det årsdag nummer tre. Det har varit skönt att tempot har varit högt och tankar på annat håll att detta har hittills fallit undan.

Veckan har bland annat inneburit att jag tackat ja till en praktikplats som innebär kurator på barnhabiliteringen till hösten! Det känns läskigt och det är utanför min comfort zone, men så ska det väl kännas med nya utmaningar? Jag ser iallafall fram emot detta och är tacksam för möjligheten. Jag har haft tre samtal med kvinnor. Jag som sällan blir arg/upprörd har varit just detta efter helgens nyheter om sexköprassia. Känns skönt att jag inte blir det ofta, det tar mycket energi men samtidigt bra att en reagerar. Hanne ligger med Corona, vilket inte alls känns roligt. Justin sprang milen på 53 minuter, jag älskar att se hans glädje och jag älskar att bo med honom. Han är så himla rolig och jag känner mig så lyckligt lottad att just jag ”fick” honom. Jag är trött och min tinnitus som har varit väldigt snäll emot mig hela våren har gjort sig hörd i veckan.

Något som legat och grott inom mig under längre tid slog igår ut. Jag har letat och sökt länge, vissa perioder mer intensivt än andra, efter vem är jag. Hur beskriver jag mig, så det stämmer överens med hur andra ser på mig och hur jag själv ser på mig. Jag har känt mig lost, längtat efter en stadigare grund. Så igår, när jag låg och chillade kom tre ord till mig och jag kände men det här är jag, detta är jag bekväm med! 

Lugn. Reflekterande. Närvarande.

Tre egenskaper som jag hört om mig, men som jag först igång kunde känna att så känner även jag och framförallt, tre egenskaper jag är stolt över.

Lugn har jag nog alltid varit, lugn i de många situationer, brusar inte upp. Inte alltid någon jag varit stolt över men i veckan var en kollega hemma från praktiken och jag kände att jag saknade hennes lugn och att det behövs en lugn personlighet i en grupp. Lugnet fyller en trygghet och stabilitet.

Reflekterande. Något som jag benämnt tidigare som ”jag tänker för mycket” och detta i negativ klang. Men att vara reflekterande är också att vara inkännande, ta in andras perspektiv, tänka nytt, vidga sina värderingar. I och med min lugna sida är jag inte den som uttrycker allt mitt reflekterande i ord, mina reflektioner kommer ofta till rätta i mina texter och i mitt fotande. Och det är något jag älskar, att vara kreativ med mina tankar på olika sätt.

Närvarande. I en tid där människans fokus och fulla uppmärksamhet är en bristvara är detta något jag är extra stolt över och värnar om. Jag må vara begränsad hur länge jag orkar men när jag väl gör något så är jag 100% där. Pluggar jag så pluggar jag. Fikar jag med en kompis så fikar jag med en kompis. Lyssnar jag när någon pratar då lyssnar jag på denne. Jag multitaskar inte och där kroppen är, är även mitt fokus och uppmärksamhet. Mobilen ligger bäst i väskan, jackfickan. Såklart finns det tillfällen då även jag inte är närvarande även fast jag försöker, när oro och ångest ligger under huden eller omgivningen är för stimulirik. Såklart är jag inte alltid närvarande med Justin eller familjen om jag är hemma, men då brukar jag försöka säga ”nu har jag sociala medie-tid” eller om jag läser, är trött.

Det kändes som att äntligen hitta hem, detta är jag.

Klart jag kan lära mig att jonglera

Ett av veckans fokus var att utforska mina tankar/känslor när jag tränar på att jonglera. Vilket är ganska intressant, och kanske inte helt oväntat, att många tankar och känslor var ”det går inte!”, ”åhhh, varför kastar jag fel hela tiden?!”. Liten tilltro till att jag kommer lära mig något nytt, jag har inte tålamod. Ingen ide att jag försöker. Såklart jag inte kommer lära mig jonglera med dessa tankar, jag har ju redan bestämt mig för att det inte kommer gå. Fokuserar jag också på den boll jag kastar fel istället för den boll jag kastar rätt bekräftas ju min tankar.

Så jag har försökt kolla på dessa tankar. Jaha, så känner jag nu. Jaha, där kom den tanken, det är inte så behjälpligt att tänka så. Jag försöker nu att tänka om, tänka snällt. Såklart jag kan lära mig jonglera. Det är inte målet som är det viktigaste utan resan dit. Jag är nyfiken på hur jag kommer utvecklas.

Jag vill inte vara en person som utesluter att en kan lära sig nya saker. Det en inte kan får en träna på. Så jag har ändå kunnat skifta lite fokus, hur jag ser på bollarna när det flyger i luften, hur jag ser på mina möjligheter att lära mig. Att processen är rolig.

Jag vet att mycket men inte allt sitter i hjärnan och jag vet att en dag kommer jag behöva ta beslutet, antingen börjar jag tro på mig själv eller så kommer jag aldrig komma vidare.

Jag är trygg i mig själv men så fort någon ”granskar” mig tappar jag tillit, får jag göra mitt så vet jag vad jag har och min kapacitet. Men i grupp eller med andras närvaro är min kapacitet för mig själv inte lika självklar. Detta vill jag träna på, jag tränar på att visualisera andras närvaro när jag är ensam och känna mig lika lugn i det. Att skärma av och hitta kapaciteten oavsett yttre faktorer.

Jag tror på att tänka positivt, attraktionslagen, som både hjälper och stjälper mig. Men tanken och praktiken är inte alltid samma sak. Jag läste i en tidning som Justin köpte mig,  Frisk och stark hjärna, så hjälper du din hjärna – där ett av tipsen var att lära dig nya saker. Ur texten: det är dessutom påvisat att entusiasm och en fast tro på att du kan lära dig något nytt extremt gynnsamt för just inlärning av nya saker. Därför är det bättre att öva på det du är dålig på än något du är bra på. 

Så det är dags att lägga självtvivlet åt sidan, klart jag kan lära mig att jonglera, det är dessutom bra för hjärnan att lära sig nya saker!

Innan augusti är slut kan jag jonglera med tre bollar.

I rörighet och icke-förståelse

Så varje söndagen har jag som ambition att sammanfatta veckan som gått och planera veckan som kommer i min kalender. Veckan som gått tar jag med mig ljusglimtar ifrån och veckan som kommer sätter jag olika färdriktningar för. Jag hade önskat att jag kunde  vara lite mer engagerad i det, mer än en gång har det fallit i glömska, men jag gör det iallafall, ibland på måndagar och ibland bara i några minuter.

Fokus för denna vecka var att acceptera rörigheten och acceptera icke-förståelsen. Något jag grät över förra söndagen. Det är svårt att behöva acceptera något som gör en förtvivlad och som en innerligt vill ska försvinna. Men då jag försök så länge att bli av med dessa två utan att lyckas så måste jag testa annan taktik.

Rörigheten är det kaos som jag upplever i mitt huvud med alla tankar som snurrar. När allt rusar och det är ett evigt tjatter. Jag vill så gärna ha de lugnt. Rörigheten syns inte utanpå mig och är svår att förklara. Detta är heller inget nytt för mig, detta har funnit med så länge jag kan minnas, men förr var det inget problem då jag kunde distrahera mig. Träna, vara med kompisar, lyssna på radio, prata i telefon, plugga etc. Nu är det ett problem för jag kan inte distrahera mig likt förr och tankarna gör mig yr och slut. Jag vill mycket och har flera idéer, det är något jag tycker om hos mig men när en är hjärntrött och behöver vila är det inte optimalt.

Icke-förståelse är gentemot mig själv och min situation. Jag har länge tränat på att känna att jag duger, gör så gott jag kan och ska bli min egna bästa vän. Liksom hur fint hade det inte varit om en var sin egna bästa vän? För en är ju väldigt snäll, peppande och förstående mot sina kompisar. Men jag kommer inte vidare. Jag är fortfarande hård mot mig själv, har lite förståelse för min situation och när jag inte orkar, ser det som ett misslyckande, undanflykt. Hörde någonstans att behandla dig själv som du behandlar andra. Det är bra tanke men jag har mycket enklare för att behandla andra så som jag själv skulle vilja bli behandlad. Dvs, enklare att vara snäll mot andra än mot mig själv.

Så här är vi nu. Jag är trött på att behöva kämpa för detta när jag upplever att det endast blir låsningar. Kanske anses det som the easy way out, isåfall har texten inte läst ordentligt. Jag har jobbat med detta länge utan det blivit någon förändring. Så nu byter jag taktik för att komma framåt.

Rörigheten får vara där, vad jag får träna på är att inte försöka förklara rörigheten utåt, för det är då blir som mest rörigt. Tankarna får snurra bäst de vill, slå knut och gå lös. Mitt försök är nu att låta det vara en bit ovanför huvudet och inte ha huvudet mitt i det.

Icke-förståelsen är kanske något många människor har? Lite förståelse för sig själv och sin situation. Tycker en borde vara bättre, orka mer, klara av saker bättre. Så kanske jag ska ge upp att försöka vara min egna bästa vän, och låta andra tala vänligt till mig när jag själv är för hård.

Idag var jag ute och sprang, sprang förbi en buske där knopparna tagit ordentlig fart efter gårdagens regn. Endast sol och torka stannar av våren. Kanske är det likadant för mig, jag behöver mitt regn emellanåt för att spricka upp och växa vidare.

Hur viktigt är det att vara viktig?

Inte konstigt att jag är trött men ett under att jag inte är helt knäckt. Mycket får stå tillbaks när praktiken får ta plats. Jag längtar efter energi för eftertanke och reflektion men ser samtidigt fördelar med att jag inte har det. Tacksam för huvudet är fullt så det inte finns utrymme för oro att härja fritt. Saknar att inte orka vara mer delaktig i systrarnas liv. Längtar efter ork att kunna ringa hem och berätta om dagen, tankar, känslor.

Praktiken är givande, det ger lärdom och tankar som en inte kan läsa sig till. I veckan hade jag mitt andra samtal med ”min” kvinna. Jag fick beröm efteråt för bra MI-samtalsmetodik och fick senare frågan varför jag tror det kändes bättre denna gång. Att förklara dit jag har kommit är svårt, för vägen innefattar både dåtid, nutid, framtid. Egna erfarenheter, insikter, samtal. Andras tankar som väcker känslor hos mig, frågor och syftet med livet.

Mamma hade en fråga hon skulle lyfta på deras handledning, hur viktigt är det att vara viktig för någon annan? En fråga jag tror många människor ställer sig och speciellt om en vill jobba med tex socialt arbete. En fråga som fanns med mycket i början på min utbildning, varför vill jag bli socionom? Många, lik jag, svarar jag vill hjälpa andra människor. Varför vill jag hjälpa andra människor? För det får mig att känna mig viktig, betydelsefull, göra gott för andra människor. Följdfrågan är ju då, är det rätt syfte att vilja hjälpa andra människor för att själv känna sig bra? Då resonerade jag att så länge jag hjäper andra och jag själv får något ur det så är det ingen skada skedd.

Jag tycker inte att det är fel att hjälpa andra för att en själv mår bra utav det. Det är en glädje att ge och att hjälpa andra. Men att det ska vara min främsta drivkraft i mitt kommande yrke?

Meningen jag vill hjälpa andra har fått mig att reflektera och också tänka om. Nu resonerar jag endast utifrån mig själv och lägger ingen värdering i andras främsta drivkrafter. Jag tycker inte om meningen för den börjar med jag (vilket i övrigt är ganska bra att börja med, jag tycker såhär… jag känner såhär… då utgår en ifrån sig själv och ingen kan säga sådär kan du inte tycka etc) men just i denna meningen blir fokus på sitt intresse. Att det är ens egna intresse som står framför individens behov. Jag ser en risk att viljan att själv hjälpa blir viktigare än att den enskilde får rätt hjälp. Att det är viktigast att jag får ge denna hjälp.

Kan det finnas en risk med att blir konkurrens kollegor emellan, vem hjälper bäst? Att ligga i framkant för eget intresse? Jag vill bli viktigt och avgörande för denna person? Tack vare mig lever hen idag/slutat missbruka/slutat dricka/förändrat sitt liv?

Så jag landade i att skifta fokus, för min skull och för de jag kommer möta. Att fokusera på att det är just jag ska som hjälpa de jag möter, vara betydelsefull och viktig för dem, leder för mig till press och prestige. Att det är jag som ska besitta kunskap och visa den. En stress att visa min kompetens, att jag är en bra människa, istället för att lyfta fram den enskildes resurser. Fokus på vad jag presterar som yrkesman snarare än fokus på mötet.

Att vilja hjälpa andra finns kvar men i jobbet ska mitt fokus vara på intresse för att möta människor. Vad har de att berätta, vad kan jag bidra med, hur kommer vi framåt.

Detta betyder en stor dos ödmjukhet och trygg självkänsla. Ödmjukhet att kunna stå tillbaka, inte jaga cred, det viktigaste är inte att jag har hjälpt utan det viktigaste är att personen blir hjälpt. Trygg självkänsla för veta att jag är viktig och betydelsefull oavsett. Det förstnämnda har jag mer utav, det andra jobbar jag på. Privat får jag jobba på att stärka upp mig själv. Som socionom är mitt ansvar att få de människor jag möter att känna sig viktiga, betydelsefulla, starka.

Veckans ljusglimtar

En blandning av vad som har gjort mig glad och tacksam denna vecka

  • Mina växter trivs och frodas så bra i lägenheten! Monsteran får nya blad var vecka och min lilla avokadobebis växer så snabbt att en nästan kan se det med blotta ögat. Det är något behagligt med att ha blommor som trivs i sin omgivning.
  • Bo jämte en byggarbetsplats. Tycker det är väldigt roligt att gå förbi var dag och se vad som hänt sen senast, intressant att tänka hur ett husbygge går till och vilka professioner det innefattar, allt ifrån arkitekter till snickare till mäklare till köpare.
  • Vara med Justin.
  • Emma som leasat en cykel från sitt jobb och är supernöjd med den.
  • Justin syster kom förbi med två scobys och visade mig hur en gör kombucha, så pepp att kika till den på onsdag!
  • Jag fick ansvar för ”min” första kvinna i veckan på praktiken.
  • Att jag kan gråta när jag är ledson och rensar systemet på så sätt, har även läst att tårar har en lugnade effekt.
  • Se Justin glad.
  • Jag kunde hjälpa en kollega att leta kontaktperson, även om jag inte själv orkar vara kontaktperson känns det himla fint att bidra med det jag kan och skriva i diverse grupper.
  • Justin som helt plötsligt fått feeling för att börja springa!
  • All is är nu borta på älven och inser nu hur mycket jag saknat öppet vatten.
  • Tycker sovrummet är mysigare och mysigare, samt att Justin börjat rita på den sänggavel vi ska bygga.
  • Vara utomhus och i rörelse.
  • Jag har fotat lite och hittat en sida med onlinekurser, ser fram emot sommaren och signa upp här för lära mig MIKA bättre med alla dess funktioner.

 

What’s up in Linntown

Livet rullar på och jag märker att det är flera processer i mig. Såklart Corona, såklart praktiken som innefattar både min resa emot en profession men även min rehabresa och vägen tillbaka. Kanske inte tillbaka, kanske bättre beskrivit som vägen framåt. Men även en inre resa. Jag läser i min femårs dagbok och blir påmind hur det var för ett år sedan, en sorg som gjorde så fysiskt ont att jag trodde jag skulle gå sönder. Den gamla Linn kommer inte tillbaka och smärtan jag kände då kan jag stundtals känna idag. Mamma visade mig en psalm, psalm 766, jag skrev, pratade och grät mig igenom dagarna. Nu i efterhand vet jag att denna process var oerhört viktigt, jag behövde gå igenom det och är tacksam för hur det ser ut nu, ett år senare.

Vi kollade på our planet och blev påmind om djurriket, det är ganska brutalt. Den enes bröd, den andras död. Drog mig till minnes Anders Hansens ord, vi är inte skapta för att må bra, människan primära uppgift under tusentals år har varit att överleva och föröka oss.

Så lägger vi ihop nämnda processer, yttre som inre, och sista stycket har jag någonstans landat i någon slags nådd gräns. Jag gick hem för min lunchvila och kände tryck över vänster bröst och första tanken var ”tänk om det är en hjärtinfarkt” (japp, mitt katastroftänk är en trogen följeslagare) men min nästa tanke överraskade mig ja, då är min tid inne isåfall och så traskade jag vidare.

Visst känns det lite tabu att prata om döden?

Missförstå mig rätt, jag vill absolut inte dö. Men jag är trött på att kämpa emot döden, jag är trött på att ständigt vara livrädd för döden. Jag har varit rädd för så mycket de senaste tre åren, både realistiska men även orealistiska faror. Corona blev en påminnelse att livet i mångt och mycket är okontrollerbart, mycket har jag varit orolig för men inte en pandemi, och så inträffade det ändå. Om det är något med säkerhet vi vet, så är det att ingen kommer ifrån livet levande. På något konstigt vänster har en acceptans infunnit sig de senaste dagarna, döden är en del av livet.

Att ständigt vara livrädd för döden tar massa energi och en glömmer stundtals att leva. Att acceptera döden betyder inte att jag vill dö, har tankar på att dö, tycker döden är rolig. Att acceptera döden och livets skörhet kan hjälpa en att ta till vara på stunden vi har på jorden.

Såklart känns det läskigt, en del i mig viskar vad försöker livet förberedde mig på?  En annan del, kan det vara Gud som efter nästan tre års tid av enorm oro ger mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.