Vår

Förra våren kändes som ett hot, knopparna på träden som snart skulle spricka symboliserade mitt inre. Jag var inte redo att orka längre dagar, jag var inte redo att möta all den lycka som kommer med ljuset hos oss nordbor. Jag kämpade emot tiden och försöka hitta någonting att hålla fast vid.

Här står jag, ett år senare. Våren är sig lik, knoppar kommer och solen är snart uppe alla mina vakna timmar.

Vad som är sig olik är mitt inre. Våren är inte enbart enkel men denna vår upplever jag knopparna som en mjuk, stillsam uppmuntran. Det som vart i ide kommer till liv. Jag finner tröst i naturens gång, there’s nothing in the nature that blooms all year long, so don’t expect yourself to do so either. Jag finner tröst i naturens gång, knopparna kommer utan vi människor behöver göra någonting. Jag finner tröst att tänka mig själv i samma termer. Vissa saker kan en inte styra över utan det bästa kanske är att bara följa med naturens gång. Ibland blommar jag, ibland ligger utvecklingen desto mer i ide.

Jag finner tröst och stillhet att se de nya blad som spruckit ut under långfredagen, en sån klar nyans av grön skådar en sällan. En kan inte skynda våren (förutom klimatförändringarna då…). Den kommer när den är redo.

Jag finner tröst i årstidernas gång, ingenting varar för evigt. Varje årstid har sin charm och sin kamp.

Detta år behöver jag inte kämpa emot, våren i år symboliserar förtröstan.

Annonser

Psalm 766

Jag tror på en Gud som gråter med mig, när jag gråter så allting är gråt

Jag var inte alls beredd på denna sorg och saknad som svept över mig den senaste veckan. Däremot kan jag se att det inte är konstigt att den kommit nu. Dels för våren är här, om än våren känns enklare detta år så triggar våren mycket hos mig. Jag är tillbaka till maj 2017. Vad som blev, vad som inte blev. Jag är på hemmaplan, jag är ganska trött. Men också att två stora funderingar som funnits med länge inför framtiden är i nuläget under kontroll, jag har kommit igång med studierna och är även i ett förhållande. Först nu finns det utrymme att känna sånt som jag inte orkat ta itu med förut.

En tröstande Gud som tröstar likt den som väntar tills gråten gått åt

Om än jag stundtals känner smärta så stark så jag tror att det inte kommer gå, där tårarna inte verkar ha något slut och framtiden känns skrämmande så får jag kolla bakåt. Hittills har jag alltid rest mig, tårarna kommer sinna. Men jag måste få känna tills gråten gått åt.

Jag tror på en Gud som är helig och varm, som ger kampglöd och identitet

Likt många andra som jag mött på min resa, på sjukhus och rehab, så kämpar många med en identitetsförlust. Vem är jag nu, när jag inte är den jag var och vem kommer jag bli. Efter många års sökande hittade jag hem, jag fann trygghet och glädje – gymmet blev min plats och mitt jag. Där var jag jag.

En helande Gud som gör trasigt till helt, som stärker till medveten

Att jag sörjer den gamla Linn är nödvändigt. Det är först när en ser vad som trasigt är som en kan laga det. Skapa nytt, bygga om. Det må kännas som ett, två steg bakåt men jag är övertygande om att detta är ett smärtsamt, men ack så viktigt, steg framåt.

Det är en tung sorg men kanske är jag nu stark nog att möta det.

Saknad.

När saker blir för smärtsamma för mig så placerar jag de allra längst in i hjärtat, smäller igen en metertjock betongdörr och kastar nyckeln i de djupaste hav. Därefter klipper jag mina emotionella band och placerar berättelsen utanför mig själv. Jag kan prata om det men det blir bara ord, berättelsen tillhör någon annan och det berör mig inte. Betongdörren är så stabil och inbrottssäker att inte ens jag jämt kommer åt det där inne, även om jag så önskar ibland.

Skulle jag välja att behålla dörren stängd så blir utfallet att ha en aktiv vulkan inom mig, öppnar jag dörren så kommer jag mötas av en tsunami. Pest eller kolera.

Jag har senaste veckan uttryck hur mycket jag hatar min situation, att vara hjärntrött. Men om hatet är starkt är det ingenting jämfört med saknaden.

Hösten 2013 påbörjade jag en psykologkontakt, på första möten när  jag skulle beskriva vad jag ville ha hjälp med sa jag ”jag vill börja tycka om mig själv och jag tror att jag måste bearbeta en sak”. Under 10 månaders tid träffades vi varje vecka, jag fick en gång för alla sätta punkt för ett kapitel i mitt liv. Maj 2014 vände jag blad, började på ett nytt kapitel. Jag sa upp mig från jobbet, flytta ur min dåvarande lägenhet och bokade en enkelbiljett till Australien.

Allt detta var bra men min största vinst var att jag hade börjat tycka om mig själv, jag älskade den Linn jag byggt upp.

Jag kom sen in på den utbildningen jag sökt länge, jag flyttade till Umeå, kom in i ett sammanhang som jag så länge hade önskat.

Jag  var lycklig.

Saknaden är så hjärtskärande, likt en tsunami – Jag förlorade en del av mig som jag älskade innerligt. Jag saknar mitt gamla liv, det liv jag älskade och som gjorde mig lycklig. Nu får jag stå utanför, likt kolla in i ett skyltfönster där livet händer, jag ser allting men glasrutan markerar tydligt en gräns.

Den gamla Linn kommer inte tillbaka och jag saknar henne så fruktansvärt. brutalt. himla. mycket.

Naturens krafter

Dagarna innan jag skulle flyga hem fick jag stark ångest. Det har vart mycket bättre med detta det senaste så det kom ganska oväntat. Ångest är smärtsamt, orationellt och svårförklarligt. I stunden handlar det mest om att ta sig igenom, det finns inga quick fix (medicin finns såklart men inget som jag har utskrivet).

Jag har alltid imponerats av människor som utmanar sig själva och naturens krafter. Häromveckan såg jag en filmsnutt om en tjej som kämpat med depression länge och speciellt på vintern. Istället för att kämpa emot kylan och mörkret bestämde hon sig för embrace det istället. Hon började vinterbada och märkte positiva effekter utav det.

Detta filmsnutt och min egna upplevelse av ångest födde idéen om att börja bada kallt. I ångesten grepp kan jag inte göra så mycket åt saken men jag tror desto mer på att jag kan förebygga det, det kanske inte försvinner helt men att den förhoppningsvis kan minska i styrka när den väl slår till.

Jag tror på att använda naturens krafter. I naturen finns energi, kraft, healing och lugn att hämta. Jag vet inte om bada kallt kommer hjälpa men jag är villig att ge det ett helhjärtat försök. Om inte annat är det ganska coolt att säga att en badar 9 april.

Jag ska inte ljuga, det var väldigt oskönt och trots att jag försökte spela cool så kippade jag efter andan av kyla. Känslan efteråt var bättre men långt ifrån skön. Däremot tror jag att med tiden att en kan lära sig uppskatta det och de långsiktiga effekterna kommer vara givande.

Berättelsen om Juli

Efter en mindre bra morgon och förmiddag hade jag mamma och pappa på telefon med tårar rinnande längst kinderna, om än de inte kan plocka bort det onda så tröstar de så gott de kan med 90 mils avstånd. Mamma sa i slutet att ”försök du att tänk så mycket du kan på Justin då det ändå gav lite liv i rösten på dig”. Jag kommer ta mammas råd rakt av och använda flera sinnen till det, tänka och skriva.

I början på året började jag skriva på en berättelse parallellt med bloggen och mitt plugg, jag skulle inte kalla det dagbok då det inte innehåller några direkta hemligheter utan valt att benämna det som berättelsen om Juli.

”26 januari. Det finns en berättelse som just i denna stund håller på att skrivas, inte skrivas som i text utan som en berättelse som kommer skrivas i mig och i universum. Berättelsen i sig börjar bli fyllig men innehållet är allt för skört för att delas offentligt än, därav kommer det ske bakom kulisserna tills den är redo att hamna hos allmänheten.

Berättelsen är viktigt för mig, i skrivande stund fyller den funktionen att hjälpa mig att minnas. Att lära känna en ny person, och framförallt dejta, tar på mina begränsade krafter men det är jag villig att spendera min energi på. Dock sviker minnet mig allt för ofta och jag kan ha svårt för att minnas ögonblick som är speciella nog att minnas. Det är som att dejta när en är lite berusad, en minns helheten men småsaker försvinner i glömska.

Berättelsen blir också en påminnelse till mitt framtida jag, jag vill komma ihåg att inte ta saker för givet. Jag vill komma håg för att vara ödmjuk och inte ta privilegier som rättigheter. Jag vill komma ihåg för att känna mig rik.”

Kanske är detta första och sista stycket som hamnar på bloggen, kanske får den andra halvan av Juli ta del av resten någon gång, kanske väljer jag härefter att bevara berättelsen för mig själv.

Våga erkänna

Om förra veckan var händelserik så har denna vecka vart tuff.

I måndags vaknade jag med hög tinnitus och hade även vaknat under natten av detta. När jag slog upp datorn på eftermiddagen slogs även tårkanalen på med full styrka. Jag försökte, och ville så gärna plugga, men det som det var kåda i huvudet. Jag läste men utan att fatta och jag kunde inte formulera varken en tanke, ett ord och än mindre en vettig mening. Detta i kombination med tinnitus så hög så det gjorde fysisk ont i vänster öra gjort hjärtskärande ont i mig. Jag erkänner sällan hur tufft det är med tinnitusen, inte ens för mig själv, men i måndags vann den.

Detta följdes upp med yttre faktor som triggade igång mina inre faktorer, de var lättantändlig. Så yttre och inre faktorer triggade varandra uppåt, uppåt – för att sen skicka ner mig i ond spiral.

De yttre faktorer (utan att gå in på detaljer) har haft att göra med att jag inte känt mig trygg och lugn i korridoren, mitt rum har inte gett mig den vanliga omslutande tryggheten jag behöver så väl.

De inte faktorer som följd utav detta har lett till mardrömmar om ormar, där jag trott att jag haft den livsfarliga ormen på tryggt avstånd för sen på en nanosekund har ormen fångat mig i sitt våld. Jag har vilat med en tiokilos viktplatta på bröstet, dvs ångesten har vart väldigt närvarande. Jag har tvivlat på min förmåga att benen bär mig och jag har haft sånt stark obehag i nacke att jag knappt kan tänka klart.

Det finns ljuspunkter även i en sån här tuff vecka, dessa ljuspunkter håller jag näranära mitt hjärta. Däremot, för min egna skull, så måste jag ibland tillåta mig att stanna kvar i det tuffa utan att försköna det med fina ord. Förskönar jag ständigt min situation förminskar jag lite den tuffa kamp jag nästintill dagligen försöker jobba runt. Genom att tillåta mig att känna att det här är stundtals förbannat pissigt kan det hjälpa mig att få perspektivet på hur mycket jag faktiskt klarat av trots mina begränsningar. Jag kan få mer förståelse varför jag blir trött emellanåt. Förskönar jag allting så kan det leda till varför orkar jag inte mer?!.

De må inte vara vackert men livet innehåller alla årstider. Att vara positiv handlar inte om att ständigt vara positiv och glad, utan att vila i vetskapen att det kommer bättre dagar även när det är som tuffast.

Veckan som varit

Det har vart en väldigt händelserik vecka för mig. Ibland blir jag förvånad, hur kan så mycket nå en person som arbetar aktivt för att stänga ute omvärlden så mycket som möjligt. Med händelserik menas både positiva och mindre positiva saker. Veckan har blad annat innehållet föreläsningar och kurslitteratur om våld i nära relationer, mailande med diverse lärare för att få de uppgifter jag behöver, styrt upp/planerat/bakat en bye-bye fika med tillhörande present till en kompis som lämnat korridoren, haft väldigt hög tinnitus, yogat, var på skolan och träffade min kontaktlärare, träffat kompisar, fått VG på min tenta som jag skrev för tre veckor sedan, gråtit av trötthet, sprungit vårens första springtur, blivit officiellt pojk-och flickvän med killen jag tycker väldigt mycket om, längtat hem till Ornunga. Detta utöver mitt vanliga vardagsliv med en uttrycksfulls korridor, matinköp, promenader.

Mycket roligt har hänt i veckan men det är lite för mycket för mig, saker faller i glömska, jag får en högre orosnivå i kroppen, nätterna består utav mardrömmar. Jag försöker så gott det går att avgränsa intaget av stimuli och för första gången har jag haft en längtan att få rå om mig själv i ett eget boende. Jag älskar min korridor men med studier blir det tufft emellanåt för min hjärntrötthet. Att flytta kommer dock inte bli aktuellt, pga den krassa verkligen som halvt sjukskriven student – ekonomin sätter stopp. Jag är tacksam för att jag nästa vecka får göra ett miljöombyte och komma hem till lugnet och tanka energi (lugnt och lugnt, nog är det lite kaosigt hemma på gislagården med renovering och tre fantastiska kids men ändå ett lugn hos familjen).