del två av mina tankar

Någonstans har jag läst/hört att det är först när en har lärt sig det en ska lära sig i en viss situation som en kan komma vidare. Typ nothing ever goes away until it teaches us what we need to know.

Så vad är det då jag behöver lära mig innan jag kan komma vidare?

Två saker har börjat mogna fram. Två saker som som sitter in i märgen på mig och som har slagit rot under många, många år. Det kommer inte bli lätt, men det viktigaste för mig är att ha fått kännedom om det jag behöver jobba på.

Det har nog till viss del alltid funnit med mig men det tog ordentligt avstamp under tiden i England.

Min självkänsla och mitt kontrollbehov.

Under första året fick jag väldigt klart för mig att var till lags eller så blir du straffad och jag som aldrig vart så noga med att vara alla till lags blev konsekvenser därefterJag har heller aldrig varit kaxig i form av att stå på mig, så jag var mottaglig och detta har satt djupa spår i mig. Jag skulle säga att jag är trygg i mig själv, jag har inget större behov utav att alla ska tycka om mig och jag älskar att vara självständig. Jag har extremt trygg i att jag reder situationer, jag har orienterar mig själv i så många länder på egen hand. Flyttat, börjat om, sökt boende, jobb. Aldrig vart rädd för att lämna för okänd mark. Däremot är det viktigt för mig att ingen tycker illa om mig, för då säger erfarenheter du kommer bli straffad. Ofta i form av att mitt handlingsutrymme och frihet krymper, men också en ovisshet att aldrig veta när det kommer. Gåvor och tjänster gavs enbart för att ha en hållhake.

Andra året i England blev jag introducerad till the secret av min landlord, en person jag tyckte var fantastisk. Jag kollade filmen och blev fast. Kort sagt så handlar the Secret om det du tänker, det får du. Allt sitter i tankens kraft och därav har du själv kontrollen över ditt liv, jag med kontrollbehov – rätt i prick! Jag tyckte om grundtanken att tänka positivt så får du positivt tillbaka. Däremot så kan jag idag se konsekvenser av detta synsätt. Jag tror att jag kan kontrollera om jag får en hjärnblödning eller inte. Jag tror jag kan kontrollera hela mitt liv genom att ”tänka rätt”. Jag tror jag kan kontrollera varje utfall. Jag är skrockfull, har massa säkerhetsbeteende och jag blir helt slut av försöka lista ut rätt sätt att tänka. Jag blir misstänksam och tanken på att släppa kontrollen får det sig att knyta i magen. Men det blir även en krock med min andra tro på gud och universum, do what you love best the universe will take care of the rest. Så den ena säger TÄNK RÄTT, KONTROLLERA DITT LIV, YOU’RE IN CHARGE och den andra sidan säger släpp kontrollen, we got you, lita på oss. Ett evigt pendlande, fram och tillbaka, vilken sida.

Jag kan inte ändra på detta i en handvändning, det har fått gro under många år och därav kommer det också ta tid att släppa, tänka om, hitta nytt. En är inte alltid stolt över sina tankar och brister, men samtidigt är det en del av mig och varje människa.

Annonser

del ett av mina tankar

Mycket som cirkulerar i mitt huvud och jag har inte avsatt tid för att skriva av mig. Skrivandet är oxå en sådan sak som prioriteras bort snabbt när det blir mycket att göra, när jag egentligen behöver det som mest.

När jag skulle måla mitt galler så tog jag med mig gallret ut, använde en svamp och pensel. Men det var pilligt i alla hörn och det blev inte jämt. Jag använde till slut en tops för att komma åt i alla skarvar. Jag funderade på om jag skulle skippa hela målningen och köpa en spray, vilket skulle ge ett jämt, fint resultatet på bara någon minut. Jag själv stördes inte utav att det tog tid, för mig var det en avkopplande aktivitet samt att jag hade inget att göra på dagen. Däremot kom två tankar som är ganska tunga och djupa. Slösar jag bort mitt liv och vad är mening med livet? 

Meningen med livet tror jag är individuellt, så följdtanken blev vad är en meningsfull dag för mig? När jag var sjukskriven var meningen att må så bra som möjligt, jag gjorde helt enkelt det jag mådde bra utav vilket kändes meningsfullt. Nu när jag är 50% student igen, men inte kommit igång än, så blir det mer tankar vad borde jag göra idag? Då har jag hamnat i ett läge där inte välmående styr, utan tankar om att passa på, vara steget före. Det är stressade. Inte slösa bort sitt liv. Skapa mening, för mig själv eller andra?

Hos läkaren konstaterades det att jag har en prestationsbaserad självkänsla, ”likt alla de andra kvinnor som gått in i väggen”. Jag köper det, jag grundar mycket mitt värde i mina handlingar och jag har höga krav på mig själv. Inget smärtsamt i detta, följdtanken däremot är tung. Duger en verkligen precis som en är? Vad är det som avgör om en duger? Skulle jag verkligen duga precis som jag är om jag är elak, självisk, egoistisk, dryg, falsk, sur, arg etc? Skulle jag duga precis som jag är om jag slutade uppmärksamma människor i min närhet, sluta bry mig om dem, sluta göra handlingar som gör andra glada, sluta hjälpa till, sluta vara vänlig, sluta bidra?

Sen jag blev sjuk har jag såklart fått min en törn i självkänslan, jag kan inte längre använda mig att samma strategier för att känna att jag duger. Jag har använt handlingar för att väga upp för den sura, tysta och mer introverta (mina egna ord om mig själv) sidan av mig. Jag har alltid känt att jag ligger back i duglighet pågrund av detta.

Fortsättning följer (ingen garanti på svar dock).

 

 

15 september

Sicken vecka. Har känt att minnet har svikit mig, att jag glömt mycket vilket inte riktigt är likt mig. Men när jag kollar tillbaka på veckan så har den bland annat innehållit nytt möte med min kontaktlärare, middag med två kompisar, spolat öron, köpt krukor, hälsat på två före detta korridorsgrannar i deras nya kollektiv, köpt blommor, ringt akupunktörer, småärende på Ica, strulat med csn (detta äter upp mig och dränerar mig i ett!), lagat mat, köpt en fåtölj och skrivbordsstol. För inte nämna umgåtts med Justin varje dag, pratat med familj, hållit ordning på födelsedagar etc. Inte konstigt att det känns fullmatat i huvudet på mig.

Men det var inte det som jag ville skriva om. För något som jag vill komma ihåg är att jag har fått många tecken ovanifrån, som pepp och uppmuntran att det löser sig.

Jag har sedan jag sålde tv:n i somras velat ha ett armeringsjärn att sätta upp bilder på så jag slipper göra hål i väggen. Förra veckan skulle jag slänga sopporna i köket, vilket jag hade lovat mig själv att inte göra, men tröttnade till slut på lukten. I soprummet finner jag en del av ett hundgaller (sånt där grönt) med en ljusslinga kring. Ljusslingan bestod utav klädnypor. Tanken slog mig att ta det men den gröna färgen tilltalade mig inte. Någon timma senare kom jag på att jag och pappa målade mina möbler vita förra året och jag både hade färg och pensel stående längst upp i klädskåpet.

Så jag gick helt enkelt ut och hämtade in gallret, tvättade av det, målade om det, pillade loss lamporna ifrån ljusslingan och sparade klädnyporna för att hänga upp bilderna.

Ibland får en inte exakt det en ber om, men ibland får en ingredienserna för att skapa det en vill ha. Det är nästan lika bra och var ett fint tecken.

Jag har tänkt länge att cykla till blomsterlandet och köpa en murgröna. Dagarna efter sålde en kvinna murgröna för 30 kr på köp, byt och sälj.

Jag har varit på jakt efter krukor. Häromkvällen när jag cyklade hem ifrån Justin fann jag två krukor ståendes utanför soprummet.

Jag har varit på jakt efter en piedstel. Upptäckte att ljusstaken jag fick ifrån en kompis innan sommaren hade ett kryss upp och nere som jag kan använda som piedestal att ställa blommor på.

Jag älskar att vara kreativ, det ger mig ro i själen och speciellt att kunna återanvända gammalt eller köpa secondhand. Jag blir oxå sådär löjligt lycklig när jag kommer på små smarta lösningar på mina önskningar.

Det tar jag med mig ifrån veckan.

10 september

Dagen jag hade bestämt mig för att springa milen var absolut ingen bra dag. Jag var orolig, trött och det enda jag ville den dagen var att lägga mig i sängen och äta massor av kakor. Rädd för att längre springtur skulle orsaka en ny blödning. Vetskap om att jag snart skulle lämna Ornunga. Trots ovanstående så visste jag att jag skulle ta mig an milen, när jag väl bestämt mig så brukar jag genomföra det. Det var dock inte utan vånda, jag ringde Justin och satte ord på mående och jag ringde så att någon i familjen kunde komma och möta mig efter halva vägen.

De första fyra kilometerna försökte jag hitta lugnade och peppande tankar. Jag sprang och oron visade sig ha bra kondition oxå så den följde med. Strax innan jag kommit halvvägs igenom milen kommer en backe, ganska kort men brant och intensiv. Det är ändå en backe som känns.

Så jag ser backen och från ingenstans blir jag hellugn. Varenda cell, muskel och sinne slappnade av. Uppförsbackar klarar jag av. Jag blev helt klartänkt och föregående mening fyllde hela min kropp. Jag är tränad för att klara av detta. Där och då visste jag att milen kommer inte vara något problem.

Jag vet inte om den mening syftade på uppförsbackar i träning eller uppförsbackar i livet, kanske båda. Men nog kommer jag behöva det framöver, för utan ens börjat med studierna känns det just nu omöjligt (but it always seems impossible until it’s done) och en elak röst viskar i mitt öra om du nu behöver så mycket stöd kanske du inte klarar av att plugga på 50%.

Så jag måste luta mig tillbaka och lita på mig själv, när jag väl bestämt mig för något så genomför jag det och uppförsbackar klarar jag.

5 september

Om det är någon gång jag tycker riktigt synd om mig själv är det när jag är förkyld! Löjligt, jag vet men min bägare har absolut inget utrymme för en förkylning. Känns som en klassiker med förkylning vid terminsstart och framförallt vid höstterminen.

Jag hann iallafall besök hos läkaren och skolan, det var det viktigaste.

Jag har fått en annan kontaktlärare vilket känns motigt. Hon är såklart trevlig men min andra kontaktlärare som jag haft sedan jag återupptog studierna har ju funnits med sen maj förra året. Hon har lärt känna mig och vad som funkar, inte funkar för mig. Det var nog oerhört betydelsefullt att hon var med på mötet med rehab då hon fick en djupare inblick om vad hjärntröttheten innebär för mig då både läkaren och psykolog gav sin kunskap.

För det slog mig någon dag senare. Att träffa mig en timma så ger jag sken om en helt vanlig, normalfungerande person. Vårdat yttre, i tid, väl förberedd. Koll på läget. Lugn, leende.

Det är nog svårt att ta in, varför jag behöver anpassningar.

Därav känns det tungt att få en ny kontaktlärare som inte vet om mina begränsningar och vad priset jag får betala är. Jag förstår att det är väldigt givande att delta på seminarium och alla dagar i veckan hade jag gjort det om jag kunnat. Men bara tanken på att gå till skolan när det är som mest folk, sätta mig i ett klassrum där jag inte känner någon och även leverera kunskap får mig illamående av oro.

Det känns tungt att börja om på en ny kula. För skolan är så superduperviktig för mig och hur högt jag värdesätter mina studier, att få en studieplan som gör det möjligt för mig att lyckas. Jag är driven, engagerad, motiverad. Men jag behöver förutsättningarna för att lyckas. Och detta behöver människor i min omgivning veta.

Jag vet att det kommer lösa sig, jag var bara tvungen att skriva av mig.

Sommaren 2019

Imorgon blir det officiellt höst och jag sätter punkt för min sommar. 1 september och flyget går mot Umeå.

Mina sommarfärdriktningar var att träna upp min kropp, träna på att vara i sociala sammanhang och att våga. Lite diffusa mål men skulle ändå vilja säga mig kommit en bra bit åt rätt hål! Jag sprang milen på 54 minuter och vaknar med mindre värk i kropp (tränat upp min kropp). Jag har vart med på ett släktkalas, hantverksdagen, middagar med familjen, vart i stan etc (tränat på att vara i sociala sammanhang). Jag har gått från tre vilor på dagen till två (detta är stort för mig!), kört bil själv till Vårgårda, läst, vandring i fjäll osv (att våga).

När jag tänker tillbaka på sommaren så tycker jag att den har varit bra! Såklart har jag upp och nedgångar men med det så har jag njutit mer emellanåt än vad jag gjorde förra sommaren.

Jag tar med mig vänlighet, kärlek och glädje. Ornunga är en vänlig by, jag har njutit av att träffa mina barndomskompisar och släkt. Med dem känner jag mig så himla hel, människor som funnits med hela/till största del av mitt liv och som fortfarande står stadigt. Det är fantastiskt och jag är evigt tacksam för er!

Min familj har en helt ovärdlig förmåga att få mig att känna mig älskad, trygg och sedd. Jag har fått så mycket kärlek, omtanke och energi så jag känner mig oändligt rik och bortskämd. Jag beundrar, inspireras och motiveras av er men framförallt så älskar jag er så himla mycket så det gör ont i mig!

Imorgon går flyget till Umeå, när jag sagt hejdå ser jag fram emot att säga hej.

Ibland måste en göra saker en inte vågar, annars är en bara en lite lort

Som många andra påverkas jag av åskan. Det är som spänningarna i luften sätter sig i mitt huvud och resulteras i tjut och värk. Dagens åskoväder är ett otacksamt ett, i vanliga fall är det ju ganska snabbt övergående men idag har det hållt i sig i omgångar sen kl sex imorse.

Men till något roligare. I nästan två och tre månader har kompisar kommit hem till mig, igår kväll var det jag som var gäst. Och inte bara att jag kom på besök hos min kompis, jag tog mig även ditt för eget bruk! Eget och eget bruk, men jag körde själv till Vårgårda. Det är stort kan jag säga. Det var första gången sedan blödningen jag körde själv och lite kuriosa så kan jag säga att det var först i vintras jag faktiskt började kolla när jag åkte med. Jag har blundat väldigt mycket.

Nog var jag orolig innan. Väldigt många tänk om-tankar. Tänk om jag får en blödning, tänk om min kropp slutar lyda, tänk om jag får en ångestattack, tänk om jag får superhög suprise-tinnitus, tänk om jag missar att se en bil när jag ska göra vänstersväng.

Saken är det, min rädsla kommer aldrig puts-väck försvinna magiskt utav sig själv. Utan det är något jag stegvis måste jobba bort. Så det handlar inte om att inte vara rädd, det handlar om att göra saker trots att en är rädd.

Hela tiden. Gång på gång.

Just nu känner jag ingen större eufori, men det är en karamell jag kommer kunna ta fram och suga på länge framöver. Och jag tror banne mig att jag växte minst en centimeter över natten.