Vad blotta ögat inte alltid ser

Tog en bild för några veckor sedan. Den är inte perfekt och sett med fotoögon är det många saker som stör en. Men jag gillar den. Kvällen jag tog den var det nymåne, bara en smal skärva syntes på himmelen. Bilden visar dock mer än bara en skärva. Kollar en så ser en hela månen och har en möjlighet att zooma in bilden kommer en även se konturerna på månen som en annars ser på en fullmåne (jag zoomade in den, ifall ni inte skulle kunna göra det).

Vilket ger hela bildens sin glans. Ibland ser vi inte helheten med blotta ögat, ibland behöver vi hjälp med att se detta. Månen är där så självklar, inte alltid synlig. Likväl med livet, ibland är möjligheterna där så självklara men inte alltid synliga. Då behöver vi hjälp utifrån, och inte i form utav ett macroobjektiv, utan kanske en annans synpunkt, en psykolog, en axel att gråta på.

Jag älskar månen, stjärnor och universum av många anledningar. Bilden påminner mig om ett citat som tilltalar mig the moon is a reminder that no matter what phase I’m in, I’m still whole.

Av dessa två anledningar gillar jag denna bild.

In zoomad

Annonser

Ta hand om sig själv

Så i måndags gick jag upp till 50% studier. Ändå fifty-fifty nu, galet. Dessvärre så är det inte så att jag automatiskt känner mig 50% pigg. Ökningar innebär ökad aktivitet, ökad aktivitet leder till ökad trötthet. Det är rätt väg att vandra, det vet jag. Men det är en tuff väg att vandra.

När upplevda kraven utifrån ökar så måste jag sänka mina krav på mig själv. Det sägs att jag är ganska hård emot mig själv, jag är nog ganska hemmablind för detta. Jag vill inte sänka mig själv eller min standard, men det måste jag för ett tag. Done is better than perfect, good is enough.

Jag försöker dock, mitt mål när jag ökar i aktivitet så ska jag dubblera (hehe är detta tecken på mina höga krav på mig själv?) min omtanke om mig själv. Jag måste rå om mig själv för att orka, för att hålla. Däremot är det svårt, hur rår jag om mig själv så jag tillgodoser alla aspekter som behöver tillgodoses?

Jag vet mkt väl om vad jag mår bra utav. Däremot mår inte Tekla bra utav samma saker. Den kombinationen är svår. Ibland får jag kläm på det, ibland kommer en kastvind och jag faller.

En balansgång. Jag kan se mönster ibland, känna igen toppar och dalar, vet vart i banan jag är. Jag har mer erfarenhet att luta mig emot nu. Det är betydelsefullt och en resurs.

Våga beröra

Om det råder viss tabu kring att prata om ensamhet så är detta ämne kanske ytterligare snäppet mer tabubelagt. Därav måste jag såklart skriva om det.

Häromveckan utnyttjade jag min julklapp och gick på en timmas ansiktsbehandling där även rygg och nacken blev masserade. Vilket fick mig att tänka och lägga ihop ett plus ett.

Tankar om människor behov av fysisk beröring och närhet. Jag tänker inte i de sexuella aspekterna (vi måste sluta associera beröring med sex) utan helt rätt och slätt på det vardagliga vardagsberöringar så som en hand på ens axel, en kram, en smekning på håret.

Vi människor är flockdjur, vi är tänkta för att fungera i grupp än så har Sverige mest ensamhushåll i världen (källa icakuriren, tillförlitlighet oklar). Det jag kan sakna mest när jag är i Umeå är den fysiska närkontakt som jag får på ett annat sätt hemma. Få bli pillad mig i håret, få en godkram, läsa en godnattsaga för syskonbarnen i sängen. Sen jag började plugga har egentiden ökat markant för mig.

Vidare tänker jag vidare på kommande yrke med människor som verkligen lever i utsatta situationer. Jag tänker tillbaka på tiden som receptionist på en vårdcentral där de äldre gärna vill krama min hand. Tiden på hemtjänsten. Tiden på min egna tid på sjukhuset. Vad beröring har haft för betydelse.

En beröring som utan ord säger jag ser dig. En beröring som bryter igenom det starkaste orosmoln och når fram även genom de mest kompakta barriärer. En beröring som hjälper till att få tillbaka en till du är här och nu.

Jag tror ingen människa kan bli 100% hel utan regelbunden fysisk beröring och närhet.

Än en gång slås jag av hur mycket liknelser människor ändå har med växter (eller så är det min fantasi som leder till att jag ser bra liknelser). Mina blommor på rummet växter ju till min besvikelse inte lika bra som dem i köket vilket vi har konstaterat att det har att göra med att det finns mer koldioxid i köket. Mina blommor växer till en viss grad för sen avta och de känns inte alls lika levande som de i köket.

Detsamma tänker jag med människor. Vi överlever utan fysisk beröring (växternas koldioxid) men vi kommer inte nå vår fulla prakt utan denna bit.

Har du ett yrke där du jobbar med människor eller är en medmänniska, våga beröra mer. En kan inte beröra på djupet om en inte berör på ytan. Människor behöver bli sedda utan ord, känna att de existerar, känna att de duger. Beröring lugnar.

Samla stjärnor

Det är roligt hur saker kan existera i ens huvud och handlingar under en lång tid, ibland flera år, innan poletten faller ner på riktigt. Att en verkligen förstår innebörden. Jag läste Mia Törnbloms bok du äger och självkänsla nu för snart nio år sedan. Sen dess har jag jobbat med må bra-bok (varje kväll skriva tre bra saker som hänt under dagen, tre saker en är tacksam för och tre saker en vill ha hjälp med) vilket har hjälpt mig mycket.

Sen jag blev sjuk har jag specialiserat mig själv på att uppmärksamma småsaker i vardagen som ger mig glädje. Jag har inte haft så mycket baktanke med det utan det har bara vart en fin sak jag gillat.

När jag satt i mellandagarna och tänkte tillbaka på året så ploppa det till och poletten föll ner.

2018 liknar jag med en mörk stjärnklar himmel. Mörkret är operation, strålning, sorg, oro, hjärntrötthet. Men stjärnorna som lyser sig igenom mörkret och gör det omöjligt att inte fokusera på dem med ett leende på läpparna, det är de där småsaker som jag uppmärksammar varje dag. Saker som har vart bra under dagen.

Stjärnorna tar inte bort mörkret. Men stjärnorna är magnifika så de upptar mitt fokus.

Tack vare att jag samlar några stjärnor varje dag så kan jag se tillbaka på ett tufft år men som innehöll en himla massa fina ögonblick. Det ger det hela lite mer balans.

2019

Inte för det har hänt så värst mycket dessa timmar på 2019 än. Mer tankar inför det nya året. Nyårslöften har aldrig tilltalat mig, min nystart är i september och då sätter jag mål. Men jag tycker ändå om att reflektera kring slut då det oxå innebär början på något nytt.

Tre saker som 2019 bland annat kommer innebära för mig – upptrappning på studierna, redan den 14 januari blir det studier på 50% (och sjukskrivning den andra delen). Något slags sommarjobb. Praktik till höstterminen.

Tre stora saker. Jag känner mig lugn. Jag får helt enkelt försöka lita på att det kommer lösa sig på något sätt med tidens gång. Jag behöver inte veta allt just idag. Vissa saker blir bättre om en bryter ner dem i mindre beståndsdelar. A journey of a thousand mile begins with a single step.

Jag försöker uppmuntra mig själv med självförtroende, jag har kapaciteten att klara av det jag ställs inför. Ord som förtröstan, tillit, tilltro, mod, hjälper.

2018

En av mina favorittraditioner som vi har inom vår familj är att i mellandagarna göra en årssammanfattning. Där vi bestämmer olika kategorier, alla har varsitt papper som en skriver på för sen gå laget runt där alla får berätta vad de har skrivit under den aktuella kategorien. Detta gjorde vi i fredags.

Det går inte komma ifrån att mitt år har vart tufft och utmanande. Det går inte att nämna 2018 utan att operationen och strålningen benämns som stora händelser. Jag mådde verkligen skit i början på året, januari var ett enda långt mörker av oro. Det tärde på mig. Det är helt klart en enorm lättnad att operationen gick bra men återhämtningen tog hårt på mig.

Våren kom mycket att handla om min vän. Vilket var oerhört fint att få finnas till för en annan.

Maj kom och slog knutar i magen på mig inför årsdagen. Maj kom med ljus och värme men jag vill helst krypa ner under täcket och skrika ”jag känner inget ljus!”. Jag var inte redo för att orka längre dagar.

Sommaren innebar en värme som gjorde mig groggy, slö, energilös. Jag var rädd för skogsbränder och väderprognosen gjorde mig arg. Sommaren avslutades med strålning i Umeå, där tröttheten på alla plan maxade.

September kom som en befrielse, jag kunde äntligen andas och färgerna i naturen speglade mitt inre. Som jag njöt!

Hösten levererade ett lugn, trots utmaningar som strokeprogrammet, skolstart. Jag började med yoga och kände återigen en bottenlös kärlek för löpning.

Vintern har än så länge uteblivit. Ingen snö som gör alla ljud mjuka och ljus som chokar mina ögon.

I det stora hela när jag ser tillbaka på året så kan jag konstanters sicket år!! Jag har banne mig kämpat och vad jag har vart med om, året har vart allt annat än enkelt.

Men när vi satt där i fredags och skrev årssammanfattningen och kategorier ”glädjefyllda ögonblick” skulle skrivas så poppade, likt popcorn i kastrull, upp så många små ögonblick som fick mig att känna shit vad mycket fint som hänt.

Fotopromenader, frukostar/middagar i studentköket, små presenteröverraskningar jag gett bort, samtal jag ringt hem, springturer, bada i sjön, samtal med psykologen, känna glädjen i studera, uppskatta god mat, lyckan att få grilla korv och bröd.

Framsteg som jag gjort som att sprungit milen under en timma, börjar läsa och se serier, börja studera, resa mig upp efter operationen, utmana mina rädslor, kolla fotbolls-VM på tv.

Det har vart ett tufft år. Vad som gör att jag ändå kan säga att det oxå har vart ett fint år är att jag är väldigt bra på att se det stora i det lilla. Jag uppskattar vardagssaker. Jag kan känna en enorm tacksamhet när jag ser en stjärnhimmel, frost som glittrar, en solnedgång som färgar hela himmelen, en klarblå himmel.

Alla dessa små (som såklart inte är små) saker som jag samlar varje dag, vardag som högtid, bidrar till en stor lycka.

Sist men inte minst, all kärlek och trygghet som min familj ger mig. För jag har inte vart ensam igenom detta år, min familj är de som vart mina stöttepelare när jag själv famlar, trillar, snavar. Deras stadiga grund har gett mig utrymme att falla men oxå styrka att resa mig.

Livets kontraster

Julafton blev en fin dag, idag har vart en bråkig och stökig dag i bröstet. Idag gör det bara ont. Utan riktigt kunnat sätta ord på smärtan har den varit högst påtaglig. Idag har jag vart trött, som en bakfylla fast minus alkohol. Huvudvärk, tinnitus, energilös.

Sorg för hur livet har blivit och rädslan som gör tusen nålar över hela kroppen inför framtiden, kommer det alltid vara såhär? Om än jag vet att det blir bättre med hjärntröttheten så är vissa dagar emellanåt svåra att hålla ögonen på hoppet då synen blir suddig av salta tårar. Hoppet och tilltron finns med mig men ibland får de stå tillbaka så jag kan få släppa ut gråten.

Men en dag som också påminner mig hur nära tårar och skratt ligger varandra. Hur nära förtvivlan och hopp följs åt.

Efter eftermiddagsvilan gick jag ner mot smedjan, några få steg så möts jag utav en stjärnklädd svart himmel. En omgivning så mörk ger stjärnorna en extra glans och jag kunde se vintergatan utan behöva anstränga mig. Det här är något som jag alltid längtar till när jag är i Umeå, komma ut på landet för att se en riktigt stjärnhimmel.

Jag står och blickar upp, själen kommer alltid till ro i kontrast till universum. Hur liten jag känner mig inför storheten i livet. Hur jag ingår i något så mycket större sammanhang än jag någonsin kommer förstå. Tacksamheten att få vara en del i detta. I samma ögonblick ser jag ett stjärnfall, som en hälsning ovanifrån.