Tankar om råd som stjälper eller hjälper

Jag såg ett inlägg på instagram häromdagen. Egentligen känns det tråkigt att skriva om det nu då min känsla i kroppen är nöjd och tacksam. Tacksam för att vara på landet, tacksam för jag är rik på kärlek och fina människor i mitt liv, tacksam för flygresan igår var min första ångestfria på länge, tacksam för det är vindstilla, tacksam för att se Leonie som är så himla cool som klipper side cut för tjejers rättigheter och köper snygga kläder second hand, osv osv. Men då det där inlägget cirkulerat i mitt huvud de senaste dagarna får jag försöka skriva av mig.

Paolo Roberto som jag ändå tycker är ganska inspirerande person hade fått ett fråga som han svarade på med ett filmklipp. Frågan löd ungefär hur en kan komma vidare ifrån depression och trauma, hur en inte fastnar där. Svaret löd ungefär låt framrutan vara större än backspegeln, helt tiden fokus framåt, du ska framåt, inte bakåt! Babysteps, hela tiden babysteps, hitta något att fokusera på och bygg vidare. Kom ihåg, fokus framåt! Du ska framåt, inte bakåt! You got this!

Jag blir både arg och träffad. Arg för alla som kämpar, som vet att det handlar inte enbart om att tänka rätt! För om det vore så enkelt, borde väl ingen välja att må dåligt? Arg att få det till sig, låt framrutan vara större än backspegeln, är som hälla salt i ett öppet sår. Någon med depression, ångest känner sig högst troligen redan rätt värdelös för en inte kan reda ut sin situation. När kropp och hjärna inte vill samarbeta, det orationella tar över det rationella.

Babysteps. Absolut, babysteps är superviktigt och oerhört betydelsefullt! Men när en mår som sämst hade inte ens en miljon gjort någon skillnad, att då kunna fokusera på babysteps är lite skrattretande råd. Babysteps är bra, jag tycker bara att det kom ut förenklat i hans svar till en stora skara människor.

Det låter fel att hoppas att han har erfarenhet av djup depression, stark ångest, svårt trauma, men har han inte detta så är det uppåt väggarna tokigt att uttrycka sig såhär med så många följare! Men kanske har han det och vet av egen erfarenhet att detta hjälper, fine.

Träffad för att jag vet att jag fokuserar mycket bakåt. Min backspegeln är och har vart större under en lång tid. Träffad för att detta talar för mitt kontrollbehov (ogärna vill jag ge mig läkaren rätt). Framtiden vet jag ingenting om, jag kan inte kontrollera framtiden, vet inte vad jag kan hoppas och drömma om. Med min kontrollbehov så är det enda jag vet något säkert om och det är det som finns bakom mig, så då kollar jag dit och stillar mitt kontrollbehov. Det som finns bakom mig skapar rädsla inför framtiden, det är rädslan som skapar oro och ångest.

Så okej, Paolo Roberto, jag tycker inte om ditt råd för det är att förminska allas upplevelser med tuff psykiskt ohälsa. Men jag är beredd att bli motbevisad, babysteps och låta framrutan vara större än backspegeln.

Annonser

Sommar

Även om sommaren inte är min absolut favoritårstid så är jag oerhört tacksam för den! Jag tror att sommaren behövs för att orka hela året. Det har vart fantastiskt att få vara ledig med Justin i två veckor, det har gett fin kvalitetstid. Sommaren är bra på det sätt att mina valmöjlighet ökar, det finns ett bredare utbud för möjliga aktiviteter som inte erbjuds på vintern. (Vintern är jag dock tacksam för då mörker är så mycket snällare för mina ögon, trots solglasögon på gör ljuskänsligheten sig smärtsamt påmind dygnets alla vakna timmar.)

Vad mer som vidgar min spelplan är Justin. Jag kan ju inte säga att han är ett hjälpmedel då han är min pojkvän och vän. Jag ska heller inte dra någon liknelse men att ha Justin vid min sida är som ett hjälpmedel för någon med funktionsvariation. Samhället är inte anpassat efter minoritetsgrupper men i ett tvåmannateam med Justin kan jag delta i ”vanliga” livet på ett helt annat sätt här uppe i Umeå. Som att fara ner på stan, äta på restaurang (fast takeaway då), äta glass vid älven, drömma och planera om weekends, äta god lagad mat. Mycket praktiska grejer men större del trygghet och stöd i det praktiska grejerna som bara min familj kunnat ge mig förut (vilket de fortfarande gör, sicken lyx att nu har jag flera!). Sånt som vanliga människor i min ålder gör, men som jag inte kunnat göra på länge. Det är så himla betydelsefullt för mig!

10 juli

Då läkaren inte hör av sig och jag går i väntan så är jag en fena på att ha koll på mina journaler på internet. Kanske inte så en ska göra men när en inte kan kontrollera någonting så försöker en kontrollera allting. I måndags såg jag iallafall en ny anteckning och såg att min läkare kollat på mina röntgenbilder. Då släppte en liten spärr i mig, det var en lättnad att se att han hade kollat på dem och det inte var något akut. Resten av kvällen skrattade jag med Justin, åt oväsentliga saker men så roliga. Igår var vi på gymmet och jag kände bara sån lycka! Speciellt i crossfit rummet. Eftermiddagen minns jag som rolig, där skrattet kom ändå vägen ifrån hjärtat och hur lycklig jag blir av att titta på Justin. Jag kände mig lätt till sinnes och glad.

Bam. Vilken förbannad sorg att känna hur min oro och ångest gör mig till en skugga av mitt riktiga jag. Hur oron äter upp mig innefrån, min glädje och energi. Igår kväll när jag satt och njöt av dagen kom tanken jag kom inte ihåg senast jag skrattade såhär mycket, det är såhär det känns att må bra.

Igår morse satt jag och skrev i min egna anteckningsbok. Jag är inte mest rädd för att dö, jag är rädd för att inte ha levt. Sen skrev jag frågan vad kan jag göra för att leva? Sluta vara rädd. Följdfråga Hur slutar jag vara rädd? Börjar leva.

Men det är svårt, att med daglig kamp försöka vinna över oron (dvs att fortsätta med de saker jag vill göra, att oron inte ska begränsa/styra mig). Det är klart som tusan det slukar energi ifrån mig och lämnar lite kvar åt sånt jag egentligen hade velat försöka övervinna. Det är liksom svårt att börja leva när en har full sjå med vardagssaker. Det är svårt att balansera att leva med att inte leva för mycket i mitt fall, då hjärntröttheten kommer visa sitt allra största missnöje.

5 juli

Nu har röntgen passerat och lämnat mig kvar med en trötthet likt den trötthet jag upplevde under och efter strålningen. En enorm energiförlust, som någon drog ur proppen ur badkaret och vattnet strömmar ut, det blir en liten virvel för sen avslutningsvis ett sörplande ljud och badkaret är tomt.

Röntgen var tydligen en vanlig magnetkameraröntgen. Varför jag då har vart och lämnat prover förstår jag inte. När jag var och lämnade blodprov sa sköterskan ”det vänjer en sig aldrig vid” och syftade på sticket. Men det gör en, jag har sen länge vant mig vid blodprover och stick i armen. Däremot kommer jag aldrig vänja mig vid sjukhusbesök kopplat till min hjärna. Jag avskyr dem och tycker det är så jobbigt! Jag har haft/har sån oro att jag stundtals vill krypa ur skinnet. Samtidigt har jag ingen annan väg att vandra än framåt.

Ny månad, ny vecka

Imorgon åker jag upp till Umeå, dels återbesök till sjukhuset och dels vara med Justin. Ser även fram emot att kunna träffa kompisar där uppe. Sen är jag väldigt glad att det blir en kortare visit på en-två veckor då jag inte alls känner mig klar hemma. Mina batterier är än inte fulltankade med kärlek, pepp och omsorg som bara familjen kan ge. Det är även så fint att få komma hem och träffa mina barndomskompisar och släkt, de som står mig närmast. Detta, plus vila och träning, har lett till att det hänt mycket på tre veckor med mitt mående, åt det positiva hållet, och det är jag så tacksam för!

Jag tycker att det funkar bra att vara ifrån Justin men nu längtar jag som en tok att få krama om honom. Tack för FaceTime! Det blir ju såklart inte som att ses irl, en missar en del. Ibland när jag är med Justin så kan jag tex notera hur hans pupiller vidgas, såna smådetaljer som jag uppskattar väldigt mycket framgår inte på FaceTime.

Själva röntgen är ”mellanröntgen” för mig, det är inte kärlröntgen som är den värsta och det är inte magnetröntgen som är den lindrigaste. Än så länge har jag kunnat hålla det på avstånd men ibland sjunger det till i magen av oro, vad kommer röntgen visa? Jag känner viss oro utan att veta säkert, att det kan vara den röntgen jag gjorde när de upptäckte blödningen. En röntgen jag då skrattade lite åt i min inre, jaja gör ni det så jag kan få komma upp och äta men wallenbergare. Även om jag vet att jag klarar av sjukhusbesök på egen hand så är jag så tacksam att Justin följer med, än varmare värmer det att jag inte ens behöver fråga utan han erbjuder sig på en gång när jag fick kallelsen.

Acceptans

Mitt liv går i cykler, som allas andras liv. Jag utmärker mig egentligen inte på så många sätt annat än jag fick en hjärnblödning som ung. Men vid sidan av detta dealar jag med tankar lik många andra, saker en inte är helt nöjd med sig själv. Sedan tonåren har jag haft svårt att acceptera att jag dragit mer åt det introverta hållet, jag trivs i sällskap viss tid men har alltid vart mån om egentid. Att säga att jag är introvert stämmer inte, för i olika sammanhang under begränsad tid är jag väldigt utåt. Jag har däremot inget behov av att hänga 24/7. När andra har bävat för ensamheten har jag bävat för tvåsamhet.

Det blir en krock då jag har svårt att acceptera den tysta Linn med vetskapen om att jag inte kommer ändras, för det är jag. Jag uttrycker mig till exempel på helt olika sätt i tal och skrift, talet är sällan livfullt och bubblande. Vilket får mig att fundera, är mina texter fejk?

Att jag kan uttrycka mig så bra i skrift har vart en pysventil för mig. Att jag fann skriften efter hjärnblödningen har vart mer än viktigt. Utan skriften så tror jag inte att jag hade mått lika bra idag eller under den pågående resans gång. I skrift är jag fortfarande mig, väldigt mycket mig och jag kommer mer till rätta när jag i lugn och ro får klottra ner de tankar som far i huvudet.

Ibland svarar jag ”jo men det är bra” för senare skriva ett långt, detaljerat inlägg. Och det är varken fejk eller fel. Det är jag. Ibland utrycker jag mig i tal, ibland i skrift. Det ena utesluter inte det andra.

Jag har fortfarande lång väg kvar att vandra inför acceptans av min tysta sida. Kanske ändrar jag lite på den, eller så ändrar jag på acceptansen emot mig själv.

Min filosofi

Häromdagen kände jag mig lite nere, högtider blir ofta en påminnelse om hur andras liv ser ut vs mitt egna. Midsommardagen var jag trött och hamnade i tankarna om vad jag inte har. Det är ingen rolig känsla, att känna att en fokuserar på det en inte har istället för det en har. Men det är väl mänskligt, att emellanåt önska att det var annorlunda och att en mådde bra.

Var som däremot är annorlunda från en tid tillbaka är att jag faktiskt kan ta till min gamla strategi när livet känns tufft. Nämligen att springa. Att säga att jag är tacksam för löpningen är förminskade, att säga att det är min räddning är en överdrift då jag (bevisligen och såklart) överlever utan löpning men någonstans mellan tacksamhet och räddning finner en det jag känner för löpningen.

När jag får springa så infinner sig en känsla i mig, nu har jag allting jag behöver, jag behöver inget annat än detta. Jag känner mig stark, fysiskt som psykiskt. Jag känner mig levande. Lugn. Tillfreds. Jag älskar rytmen av hjärtslag, puls, fotsteg, andetag.

När jag kommit in i andra andning börjar kroppen producera sitt egna smärtstillande och inte bara smärtstillande, utan även sitt egna lyckopiller. När jag springer så är det som de jobbiga tankar lindas in i små fluffiga rosa moln, det finns där men de gör inte ont. Jag får distans från smärtsamma tankar, de berör mig inte. Det är sån häftiga känsla! Sen börjar endorfiner kicka in ordentligt och får mig att känna mig känna mig glad, salig. En känsla av trygghet, det här kommer ordna sig. .

Jag har så länge jag kan minnas tyckt om att springa. Det funkar för allt, alla humör och sinnesstämningar. Är jag glad så blir jag dubbelt så glad när jag springer, är jag ledsen gör löpningen mig lugn, är jag arg så får jag extra energi och springer oftast snabbare än vanligt, är jag trött blir jag pigg och är jag superspeedad blir jag lagom trött.

Jag springer inte långt eller länge, men det ger mig en tillräcklig andpaus för att ladda om batterierna och ta nya tag.

Löpningen får mig att känna mig tacksam och kunna fokusera på det jag har. Löpningen är en påminnelse om att inte ta något från givet. Löpningen är en hyllning till livet. Jag springer för den rädda Linn, vars rädsla var att inte kunna springa igen, när jag tog mig an korridoren på sjukhuset med gåbord. Jag springer för henne och jag springer för mig.