Ett avvikande, men viktigt, ämne

Välkommen till mitt yrke. Ibland sopas jag av banan av verklighetschock. Hur ska jag kunna ta mig an denna verklighet utan egna filter? Så många känslor, tankar, ideer, funderingar. Desto mindre energi. Hålla fokus, sortera bort, ha tålamod. Förändringar tar tid, med år kommer erfarenhet, erfarenhet jag förhoppningsvis kan använda som ett redskap för hantera världen.

När jag känner, så känner jag väldigt mycket. Saker som berör rör upp. Idag har jag lyssnat på föreläsningar och sett en film om mäns våld mot kvinnor. Föreläsare poängterar att vi ska vara uppmärksamma på de olika definitionerna, våld i nära relationer, kvinnomisshandel, bråk. Jag förstår vad de vill ha sagt, jag förstår att det förekommer våld i samkönade relationer och en kvinna även kan kontrollera en man. Men att inte benämna den största grupp som utsätts av våld och av vilka, skulle förminska hela ämnet. Det är majoritet män som slår kvinnor, därav kommer jag inte benämna det för något annat än det är- mäns våld mot kvinnor. (Brinner en för en annan grupp, tex våld i samkönade relationer, helt okej men det är inte min hjärtefråga).

Jag läser om teorier, perspektiv, förklaringar. Att en man skriver en avhandling om varför kvinnor blir slagna förvånar mig inte, män tjänar på detta samhälle. Men när jag läser avhandlingar av kvinnliga forskare som anser att det krävs två att dansa tango gör mig mörkrädd.

Redan från tidiga år kommer de ”oskuldsfulla” skämten, kärlek börjar med bråk. Det är så vanlig kommentar att de flesta inte ens lägger märke till den. Vadå, det är ett skämt, det är kids. Nej, nej och nej. Studera våldspyramiden, vad tror ni kommer längst ner? Just precis ”skämt”. Redan här signalerar samhället att bråk och slag hör kärlek till.

Under tonåren kollar en mer och mer på film, gener efter gener signalerar att kärlek, det är minsann stormigt. Höga toppar och djupa dalar, starka känslor. En kille som är svartsjuk, det är ju minsann lite gulligt att han kan visa känslor, killar visar inte känslor, det måste veeeerkligen betyda att han tycker om dig. Vi måste sluta dalta med killar, det är exakt lika kapabla till att visa känslor som kvinnor. Samhället däremot upprätthåller normer som killar tryggt kan gömma sig bakom.

Vi är så hjärntvättade sen barnsben att när vi väl ha en snäll, fin, ödmjuk kille framför oss som uppvaktar oss, är trogen, ger oss utrymme – inte är detta kärlek, jag känner mig lugn, trygg, glad med honom men inte är det kärlek utan tårar, smärta, desperation.

För sen komma in i den fas där många män är fysiskt starkare än kvinnor, där män tjänar mer än kvinnor, där män är mer trovärdiga än kvinnor.

Vad har kvinnan gjort, för en man skulle inte slå utan vara provocerad. Hon är rätt hispig, det får det lösa sinsemellan. Hon brukar ofta överdriva.

KÄRLEK BÖRJAR INTE MED BRÅK.

Vi alla måste börja agera, från barnsben, genom tonåren, till vuxenvärlden. Bryta normer och föreställningar.

Vi måste flytta perspektiv ifrån kvinnan och hur en ska laga det som blivit trasigt till mannen och förhindra/förebygga att han gör sönder någon. Lägg ansvar och fokus där det hör hemma.

Annonser

Vad är du tacksam för?

Jag brukar börja varje morgonstund med att knäppa händerna och tacka för det jag är tacksam för. Vissa saker är standard, jag tackar nästintill alltid för min frukost och att jag får äta den varm. Jag tackar för att jag kan göra min egna frukost, när jag vill och att jag får den precis så som jag vill ha den. Det sistnämnda bottnar i en upplevelse i juni förrförra året, nyss hemkommen från sjukhus och jag skulle göra min frukost men min högra hand var inte stark nog för att skära en apelsin. Jag minns hur rädd jag blev, inför framtiden. Att få skära min egna frukt, så det blir precis på mitt sätt, är något som jag är oerhört tacksam för. Jag tackar för att jag får äta min mat varm, jag tänker på många utsatta grupper i Sverige och i världen som aldrig får smaka varm mat. Jag tackar för att min frukost innehåller bra energi och vitaminer.

Sen kan jag tacka för diverse saker som är relevant för stunden, tack för natten är över om det vart en mardrömsfylld natt, tack för jag har roliga planer för dagen, tack för jag har en familj att ringa när jag är ledsen, tack för jag har torra och rena kläder att sätta på mig, tack för jag har energi att ta mig upp ur sängen.

Imorse tackade först för min frukost och sen följde tack för det är en pluggfri dag, men tack för jag har plugget. Vilket är så det känns. Tacksam för att ha två dagar ledig så hjärnan hinner bearbeta all ny kunskap och för tinnitusen att lägga sig lite. Tacksam för att hinna återhämta mig.

Men tacksam för att jag faktiskt har plugget! Jag tycker det är intressant, vetgirig, kunskapstörstande, idéfylld. Jag älskar att lära mig nya saker, få nya synvinklar. Plugget ger mig en paus från mina egna tankar, det betyder mycket för mig. Plugget skiljer vardag från helg, jag uppskattar helgen när den kommer och jag uppskattar vardagen när den kommer. Plugget ger mina dagar en meningsfullhet och plugget ger tillbaka en del av min identitet. Plugget utgör en betydelsefull pusselbit i min egna rehab.

Plantera frön

Jag vet inte om det har med åldern att göra eller tiden efter hjärnblödningen, kanske en kombination. Men jag älskar blommor, blommor som i krukväxter. Jag älskar att se blommorna växa, jag älskar deras gröna färg, jag älskar deras stillhet och sällskap. Blommorna visar på livets kretslopp. (Jag hade velat skriva vidare om alla mina tankar kring blommor men inser att jag kommer framställa mig som the crazy flower lady, som folk kommer viska om ”vet hon om att blommorna inte är riktiga personer?”, vilket jag dock hade haft lite roligt åt). Iallafall, för att göra alla lugna, jag vet att blommorna är blommor, däremot tycker jag det är roligt att behandla dom som levande individer.

Det här inlägget skulle inte handla om jag har för mycket tid kring mina blommor eller inte. Det jag ville skriva om är följande –

I höstat tog jag en stickling hos mina kompisar på en monstera. Jag har inte tagit sticklingarna av en monstera förr så var lite osäker på om jag skulle lyckas. Jag satte den i vattnet och under lång tid visade den inga tecken på att trivas hos mig, jag övervägde att avsluta projektet men sen kom skolan igång och jag fick andra saker att tänka på. Så en dag, såg jag en liten rot växa sig neråt i vattnet. Förtjust planterade jag den omsorgsfullt i en kruka, vårdade den väl, flyttade runt den i rummet för bästa solljus. Den såg så ledsen ut, och jag tänkte jag vart för ivrig med att planerat den. Men jag gav den tid, vattnade och vyssjade. I takt med vårsolen växte sig en stjälk sig bredare, för sen frigöra sig till två. Bara några dagar senare hända samma sak, från en långsam process till plötsligt spricka upp två nya ljusa skott tätt följt.

Jag tror på att plantera frön. Vilket krockar med det samhälle jag lever i, där vi förväntar oss ståtliga blommor från dag ett. Jag tror, och måste tro på, att när tiden är mogen så kommer skotten komma. Under tiden, i jorden, får en vårda sina frön. Rötter växer, inte synligt, men även när tillväxt/tillfrisknade till synes står still så växer sig rötterna sig allt stabilare. Det ger en stadig grund, en blir grundad.

Vissa saker går inte att skynda på. Vissa saker måste få tid på sig, att mogna, vänja sig vid.

Det viktigaste tror jag är att välja sina frön omsorgsfullt, plantera dem, lita på naturens gång. Tids nog kommer de frön en planterat att blomma.

En dag av många

Idag är en dag där jag tar in mer än jag ska göra. Överkörd av känslor, stämningar, tystnader, yttrande. Alla trasiga själar blir mitt ansvar en sån här dag, jag blir förtvivlad, maktlös och ledsen. För inte kan jag, fixa allt som borde fixas. Inte är det mitt ansvar, men en dag med tröttheten finns inget skydd för mig. Det är alldeles tyst i korridoren, ändå talar känslor, gårdagen, morgondagen alldeles för högt till mig.

Idag är en sån dag. Det kommer gå över. Visst blir det tungt för själen min emellanåt. Visst hade jag önskat mig en rustning av stål för vara bättre rustad för livet. Men nog är det såhär att leva.

Mina små tussar

Så jag tappade ju hår i augusti, en fläck där jag tappade var tydligen en virvel vilket syns nu när håret börjar bli lite längre och tussen står rakt upp. Varje gång jag ser den i spegeln sprider sig ett leende över mina läppar! Jag tycker tussen är fantastiskt och att den ställer sig rakt upp tolkar jag som energi, styrka och livslust.

Tack för tacksamheten

Tentan kom och tentan gick, nu är jag på rätt sida av den. Antingen så har jag skrivit full pott eller så blir det noll poäng, dvs jag har ingen aning om vad resultat blir. Jag hoppas såklart(!) på godkänt men oavsett resultat så har jag redan dragit högsta betyg. Helt klart var det tufft efteråt, om en icke-hjärntrött person blir helt slut efter en tenta så kan ni kanske gissa hur det blev för mig. Jag traskade med saliga och starka ben ut från salen, rakryggad och enkelhet drog in den kalla luften i lungorna. Hem till tryggheten för en halvtimma senare lägga mig i sängen, vilket var en plats där jag spenderade nästkommande 22 timmar. Än nu, söndag kväll, känner jag av sviterna.

Nu kan en tro att tentan bara var piss och pina. Långt ifrån.

Tacksamheten som genomsyrar varje por, cell och vrå i kroppen är märkbart närvarande. Har vart sen i fredags morse. Jag mötte mig granne i köket strax efter hemkomst, med ett svagt leende upprepade jag gång på gång ”jag är så trött, men jag är så lycklig och tacksam, trött men lyckligt tacksam, så trött så trött, men så tacksam”. Ordförrådet krymper markant när tröttheten slår in.

Du borde vara stolt! Det är jag, jag är oerhört stolt över mig själv. Personer i min närhet vet vilken bedrift detta var av mig, folksamlingar, tidigt på morgonen, rädsla för tröttheten. Trots detta så valde jag att anmäla mig till tentan tidigare än jag skulle skrivit den sett till min studietakt.

Men vad som ligger djupare än stoltheten är tacksamheten. Tacksam för livet har gett mig förutsättningarna för att kunna göra mig själv stolt. Detta hade inte vart möjligt utan de förutsättningar jag fått ovanifrån, en hjärna som orkar mer, tid som läker, kraft som helar.

Ibland blir jag rädd och ledsen, hur långt ifrån jag är ett liv likt mina jämnårigas. Sorg att jag blir utslagen när andra orkar. Då hjälper det mig att tänka att hälsa är ingen rättighet, utan ett privilegie och att jag har det bra på många sätt. Det ger mig perspektiv och enklare att andas.

Fredagen erbjöd mycket att vara tacksam för. Tacksam för de vänliga tentavakterna, de mjuka ögon som såg mig, hur strukturerat och tydligt skolan hade gjort det med mina särskilda behov – gulmarkerat för att inte missa, lenheten kaffet erbjöd som kramade om mitt inre, styrkan och kraften jag kände i mina ben, snackset som hjälpte mig till nuet, lugnet inom mig, självsäkerheten att orientera mig på östra paviljongen. Listan kan göras lång.

Ibland måste en inte dra högsta vinst för att vinna.

Kvällen innan tenta

Så imorgon skriver jag tenta. Ska inte ljuga och säga annat än att de flesta tänkbara (och otänkbara) scenarier har utspelat sig i mitt huvud vilket såklart gör mig trött. Nu är dock förarbetet gjort och imorgon gäller det! Jag är faktiskt lite nyfiken, pepp och spänd med förväntan över hur det kommer gå. Såklart är jag nervös oxå, både vanlig nervositet inför tenta men även ”min vanliga” nervositet inför hjärntröttheten.

Väskan är packad med godsaker och lagböcker, öronproppar och hjälpmedel. Jag ser det lite som ett äventyr. Tänka sig, att jag ska skriva min första salstenta på över två år!

Oavsett hur det går imorgon så har jag redan vunnit. Att jag ens övervägt, tagit beslutet och förberett mig inför en salstenta är ett steg framåt, ett ganska stort steg faktiskt. För ett år sedan var jag sjukskriven på 100%, hade hemtjänst som handlade åt mig och min träning bestod utav promenader. Mycket har hänt sen dess.

Glöm inte att andas och kom ihåg att ha kul!