Dan före dopparedan

Jag älskar inte högtider nuförtiden men jag skulle heller inte vilja vara utan dem. Det är välbehövligt med avbrott ifrån vardagen, ibland endast för att uppskatta den igen. Det blir tydligt för mig hur viktigt det är med rutiner, nu har jag lämnat vardagen Umeå och kommit hem till julen. Vilket har rutiner i sig, vår jul är sig lik sen flera år tillbaka.

Det skrämmer mig när jag märker hur mycket det svajar under fötterna när jag frångår mina invanda rutiner. Rutiner som jag hatälskar. Jag hatar dem för de gör mig så förutsägbar, jag skulle mer vilja vara en ”go with the flow-person”, likt den person jag var när jag reste. Jag hatar dem för det är rutiner jag har skapat pga min hjärntrötthet. Rutiner som jag inte skulle haft om jag var frisk.

Jag älskar dem för de underlättar hela min vardag. Det gör att saker och ting går på automatik där jag slipper timtal av velande, dividerande, kalkylerande med mig själv. Jag älskar dem för det gör att jag får gjort saker, promenera, springa, äta bra mat osv. Jag älskar dem för de funkar för mig när situationen är som den är.

Med rutiner så håller jag samman bättre och det blir lugnare i hjärnan. Däremot vill jag inte vara helt rutinstyrd och det är säker bra att ibland frångå det invanda, utmana hjärnan.

Det är en hårfin gräns mellan rutiner som hjälper eller stjälper. Jag märker att jag blir stressad när mina rutiner bryts, till och med irriterad och arg. Vilket grundar sig i rädsla, vad blir konsekvenserna av att jag frångår mina rutiner? Dvs hur hjärntrött kommer jag bli.

Men om det är någonting jag lärt mig så är det hur anpassningsbar människan är. Rutiner kan ändras, justeras, skapas, slopas. Det som ofta behövs är tid, med tiden så går det skapa rutiner i alla slags miljöer, på ett eller annat sätt. Rutiner som håller en flytande.

Annonser

Tankar inför jul

Nu är jag på plats i Ornunga för jul. Ska inte ljuga utan kan säga ganska ärligt att det är med viss oro jag blickar framåt. Helt enkelt för jul kommer med förväntningar, traditioner, kalas. Vilket allt är fantastiskt. Men för en hjärntrött (aka mig) innebär detta en himla massa parerande av jobbiga tankar som kastas emot mig och en hjärna som gärna vill agera på minsta lilla stressindikation.

När min hjärna blir stressad blir den ängslig, det kommer låsa sig i huvudet, sorg och ilska över att den inte kan lyssna på mig när jag säger att det är lugnt, stress över att veta att mitt i det kärleksfulla kaoset ska jag kunna samla ihop hjärnan och reda bland skolarbete, tankar om att inte dra ner julstämningen, en hjärna som kommer rusa.

En rädsla för att bli sängliggandes. En sorg över att inte ”orka med” sin familj.

Med detta sagt ska jag nu försöka övergå till att visualisera mig själv hur jag finner harmoni och lugn i kaoset, att jag sitter i båten oberörd av havets stormiga vågor.

Se det stora i det lilla

Lite tidigare ikväll skrev en kompis som är i Asien och frågade om tips. Vilket alltid gör mig glad, jag älskar att prata om mina resor – det där är ju jag! För en kort kort stund är jag inte sjuk, utan tänker bakåt på mina resor och tänker framåt på nästa resa. Nu för tiden är inte den andra insikten lika chockartad men än smärtsam – Linn, det kommer inte bli en likadan backpackerresa som du gjort tidigare. Att acceptera det har inte vart enkelt, jag sörjer det fortfarande. Det är mycket som fortfarande är oläkta sår och som till viss del alltid kommer vara på något sätt.

Jag har sett det hos mig själv och jag har sett det hos många andra på rehab. Sorgen över sitt förlorade jag och svårigheter att acceptera det nya jag. Jag har sett hur viktigt det är med symboler, något som symboliserar ”jag är något!”, symboler som visar vad jag är när jag inte kan visa det själv. I mitt fall är symboler som toughest-tröjan, min tygkasse med Umeå universitet tryckt på, berättelser om min backpackerresa, väsentliga. Jag sörjer att de som lär känna mig idag inte får lära känna den resglada, vältränade, engagerade studenten.

Med detta i tankarna traskade jag ut på en kylig kvällspromenad. Halvvägs var det något som fångade min uppmärksamhet och drog mig ur min tankevärld. Det gnistrade. Det gör det emellanåt i mina ögon, blixtrar, och inte i något positiv bemärkelse. Ibland när jag blir hjärntrött blixtrar det framför ögonen vilket är rätt obehaglig. Så när det började gnistra tog inte jag det som något positivt då jag hade en bit hem.

Men det var annorlunda.

När jag var mer uppmärksam och inte försjunken i mina tankar såg jag att det var mer ett skimmer. Ett glittrande regnade skimmer över Umeå. Det var ett sånt tunt snöfall så det kändes inte att det snöade. Det krävdes oxå viss sken för se det och där jag gick var lamporna på höger sida i vitt sken och lamporna på vänster sida gula. Så skimret var varannan silvrigt och varannan guldigt. Jag tolkade det som att någon där uppe strödde lite magiskt skimmer över mig, ett skimmer med hopp, styrka, magiska krafter.

Och ibland kan jag inte låta bli att undra, om jag inte har ett rikare liv idag? Där växande avokadoplantor och det skäraste skimmer kan beröra mig in i hjärtat.

Ljusglimtar i veckan

Jag har vart ur balans en tid, kanske hela hösten men framförallt sen studierna började den 1 november. Jag har inte haft samma tålamod, har fastnat vid saker som stör mig, har svårt att släppa tankar som gnager i mig, mer fokus på det som inte fungerar osv. Jag har kämpat i en större utsträckning på många sätt. Jag försöker ha överseende med det med tanke på hur situationen är men jag saknar ändå min ”lätthet”.

Liknelsen är att gå på lina, förr kunde jag parera vindarna bättre, nu drar varje kastvind med mig i fallet.

Jag är fortfarande inte helt i skorna, för det så måste jag få komma hem lite och tanka på hos familjen. Men i veckan har jag ändå märkt något – att jag kan känna den där djupt genuina glädjen åt andras lycka och framgång. Det är en av de finaste känslor jag vet!

En deltagare på strokeprogrammet som på tre månader gått från 50% arbete till 100% och tyckte det funkade. Jag blev så himla glad för hens skull!

I veckan fick jag tillfälle att hälsa på en ny person som jag kommer träffa allt mer ofta, en bekants nya partner. Igår pratade jag med min bekant och frågade lite om deras förhållande. Hen log, rodnade och svarade på min frågor. Mitt leende speglade hens och det var ett leende som inte stannade vid mina läppar, utan ett leende som letade sig ändå in i själen på mig och kramade om mitt hjärta av lycka. Jag kände en storhet inför livet och hur människors vägar kan vävas samman på de mest underliga sätt.

När jag skulle lämna rehab var det viktigt för mig att få säga hejdå till en personal. Hen var inte där vid utgången när vi skulle åka så jag fick snabbt springa igenom byggnaden. Jag fann personen jag sökte, kramade om hen och sa ”du har betytt jättemycket för mig!”. För det har hen och det var viktigt att hen verkligen fick höra det. Är inte det rikedom att få känna fina känslor och faktiskt få/kunna berätta det för den berörda personen?

Jag är redo att lämna boet

Idag bar det ut till Sävar igen, denna gång för återträff på strokeprogrammet jag gick på i september. Jag hade sett fram emot att komma tillbaka, träffa de andra deltagare och se hur de har det idag men även träffa personalen som vart en oerhört viktig del i min rehabilitering.

Denna gång kändes det dock annorlunda. Jag kände inte bara glädje utan oxå en annan känsla, en ny känsla i detta sammanhang. En känsla som är så tydlig och stark så det går inte ta miste på den, en känsla som säger ”jag är klar här”. Tacksamheten för vad neurorehab i Sävar har gjort för mig är oerhört stor! Jag tycker lika mycket om personalen nu som då. Jag har många betydelsefulla minnen härifrån men jag är klar. Emellanåt kommer en längtan säkerligen smyga in hos mig, en längtan tillbaka till tryggheten på rehab. Men nä, det är inte här jag hör hemma numera. Jag har fått det jag kunnat få härifrån men nu är jag redo att stå på egna ben.

Ensamhet

Det här med ensamhet. Ganska intressant och så himla tabubelagt ändå. Jag är ofta ensam i den form ensam-som-utan-mänsklig-kontakt. Men betyder det att jag är ensam, på riktigt? Som ikväll, jag har knappt pratat med en annan människa, korridoren är ofta spöklikt tom på helgerna men jag var bjuden på två evenemang. Två evenemang som jag fick tacka nej till mest på grund utav att jag måste ladda batterierna till på måndag. Det ena ett julmys på ett sällskap med tolv personer, det andra en drinkkväll, även det ett sällskap på tolv personer. Bara där har jag 24 vänner. Jag har en familj på många mils avstånd men som bara är ett telefonsamtal bort, där har jag 15 personer. Jag har flera barndomskompisar kvar som finns kvar trots jag flyttat runt.

Att säga att jag är ensam tycker jag inte stämmer. Jag kan emellanåt känna mig ensam och konstigt vore det väl annars, att vara så här mycket utan mänsklig kontakt är inte mitt naturliga tillstånd. Jag har dock alltid uppskattat vald egentid och även när jag var frisk var det viktigt för mig att vara ensam då och då.

För att resonera vidare kring ensamhet så tror jag de yttre omständigheterna spelar mindre roll. Det finns många som kan sitta på en stor middag och känna sig ensammast i världen medans en annan sitter ensam på sitt rum och kanske tecknar känner sig helt tillfredsställd med sitt egna sällskap. De finns par där det ena känner sig helt ensam trots förhållande. Det finns frivillig och ofrivillig ensamhet, vald och inte vald.

Trots lördagkväll i min ensamhet så grottar jag inte ner mig i den känslan. Jag kan absolut tycka det är tråkigt och ibland kommer en liten häxa och viskar i mitt öra hur ska du kunna träffa en partner som kommer acceptera dessa förhållande, att inte kunna gå ut på festligheter på helgerna, att förhålla sig till massa saker, det finns nog enklare och mer fartfyllda personer att dejta. ”Ja helt själv kommer jag ju då aldrig vara med dig i mitt öra” brukar jag tänka tillbaka och sen återgå till jag håller på med just för stunden. Jag jobbar med att inte förbjuda tankar utan mest observera dem, jaha spännande, tycker du så, jaha sådär kan en resonera. Desto viktigare är det dock att inte göra sina tankar till sanning! (Ett lite sidospår)

Men att säga mig ensam, det vore inte rätt. För det finns människor som är ensamma på riktigt. Som inte har någon att ringa när de är ledsna, som inte har en familj att fira jul med, som inte får någon inbjudan till evenemang.

Ta hand om varandra och våga prata om ensamhet, speciellt nu i juletider.

The candle effect

En av mina stora förebilder är en kvinna som heter Turia Pitt. Gör er själva en tjänst att googla henne och hennes historia. Jag prenumererar på hennes blogg så varje torsdag morgon får jag ett mail som är adresserat till mig, såna där smådetaljer som att en tilltalas med namn gör så allt känns väldigt speciellt även om jag vet att det är en dator som redigerar sånt.

I alla fall, hennes mail brukar ofta träffa mitt i prick hos mig. Dagen mail handlade om framsteg och kanske framförallt om bristen av synliga framsteg. Även om jag innerst inne vet att jag gör framsteg så känns det ibland som det går väldigt, väldigt trögt. Det kan även vara lite svårt för mig att i stunden glädjas åt framstegen då framstegen ofta kommer med ökad trötthet för en tid. Därav faller vissa saker i glömska, vilket är synd.

Jag tycker Turia benämnde detta så bra så jag kommer kopierar det rätt av – The problem is what I call the “candle effect.”
When you light a candle in a pitch-black room without windows, the effects are dramatic. Going from complete dark to light is substantial progress. The difference is obvious and immediately felt. Lighting a second candle has a big effect, too, albeit not as big. The third candle is still impressive, but not as impressive. This diminishing continues until the impact of a new candle is hardly noticed. The fifteenth candle would barely register on your brightness scale.

Jag vet inte riktigt vilket ljus i ordningen som jag nu tänder men likt texten lyder så blir ett nytt ljus ingen dramatiskt ändringen i jämförelse med mina första tända ljus.

Men det betyder inte att jag inte gör framsteg. Jag måste bara bli bättre på att uppmärksamma dem (vilket jag ibland faktiskt inte orkar, inget jag är vidare stolt över men att utföra framstegen tar den mesta energi). På måndag ska jag på återträff med strokeprogrammet så det känns som ett bra tillfälle att utvärdera hösten, mina utmaningar, vad som har hänt men även ta tillfället i akt nu i slutet på året se tillbaka på hela 2018.

Så många ljus jag tänt detta år!