När hjärnan rusar

Det finns ett ”tillstånd” när jag är hjärntrött som jag inte kan beskriva med andra ord än att hjärnan rusar, det är ett väldigt obehagligt tillstånd/upplevelse för mig. Hjärnan rusar såklart inte, men känslan är det. Hjärnan är så överstimulerad så tankarna rusar. Det är rörigt, kaosigt. Inte för andra, men för mig. Jag får ingen ordning. Försöker reda i mina tankar men varje tanke har ett motargument, som en annan tanke har en åsikt om, för sen motargument på motargumentet. För sen ha en intensiv inre, orationell, dialog och jag konstaterar det är som det är. Ungefär fem sekunder är det lugnt, för sen dra igång samma visa IGEN. Utan att få stopp på det. För tro mig, jag vill inget hellre än att få tankarna och själ att komma till ro. Jag gör mitt bästa men ändå räcker det inte till. Vilket gör mig ledsen och känner mig kass, få ordning på det! Varför kan du inte bara blockera ut onödiga ting? Som jag saknar mina filter.

För det är det allt bottnar i, sorgen att inte ha en ”normal” hjärna med filter som sorterar borta onödiga saker som gör att jag orkar. Som inte ger mig begränsningar.

För trots att jag försöker att chilla, inte stressa upp mig, låta saker passera så kan jag/min hjärna inte det. Den blir trött och jag har så svårt att acceptera att den blir trött trots att jag gör mitt bästa för att orka.

Igår var en rörig dag, idag är en ny dag. Jag är tacksam för nya dagar.

Annonser

Färdriktning

Idag är det en liten trött böna. Hjärntrött är (iallafall i mitt fall) inte i närheten av att liknas med vanlig sovtrötthet. Jag är inte det minsta sömnig men däremot slut på energi och när inte energin finns träder nedstämdheten in. Så jag försöker vila i vetskapen om att det går över.

Veckan har gått snabbt utan direkt gjort någonting och jag har njutit utav det. När folk frågar om min sommar säger jag att jag ska försöka ta igen mig, ladda om batterierna inför hösten. Vilket är sant men att ta igen mig handlar inte om att ligga i sängmattan, utan rehaba på mitt sätt.

Jag har tre mål, eller jag väljer egentligen inte att benämna de som mål, snarare färdriktning. Det kan uppfattas petigt, vad spelar det för roll vad en benämner det som, same same liksom. Fast ändå inte, mål för mig är lika med ett slut. När en nått målet så är en klar. Mål är mer krav och måsten kring, vilket är något jag inte vill ha denna sommaren. Färdriktning däremot, det pågår hela tiden. En är på väg någonstans, har siktet inställt. Hur en tar sig fram är upp till en själv, om en tar en slingrig skogsväg med rastplatser eller E20 utan avfarter. Detta tilltalar mig mer just denna sommaren.

Mina tre färdriktningar (som går hand i hand)

– Träna upp min kropp, konditions-och muskelmässigt. Detta förtjänar ett eget inlägg när jag är pigg. Så mycket jag har att säga om denna färdriktning.

– Träna på att vara i sociala sammanhang. Min läkares följdfråga var ”tänker du konserter och liknade?”. Vilket fick mig att le, hur andra ser på sociala sammanhang och hur jag ser på sociala sammanhang just nu. För mig handlar det mer om att försöka följa med på kalas hos släkt och vänner. Hjärntröttheten kan jag inte styra över men oron som uppstår i min kropp vill jag mig tro att jag kan påverka litegrann ju mer van jag blir.

– Våga. Vad som menas med detta är typ allt, våga vara modig. Våga trots att jag är rädd. Våga. Jag är sen hjärnblödning väldigt orolig. Jag behöver en färdriktning i att våga för att klara av de ovanstående. Gå utanför min comfort zone. Jag har sedan några dagar tillbaka skippat min förmiddagsvila, att frångå mina rutiner skapar oro och stissighet i mig, vad kommer hända nu? Hur kommer det bli? Mina rutiner hjälper och stjälper mig lite om vartannat. Det krävs mod för mig att testa.

Dessa tre är inga mål, jag kommer behöva jobba med dessa en lång tid framöver även om jag önskade innerligt att det fanns ett mål, nu är jag klar! Samtidigt är jag glad att jag har en färdriktning, jag vet vad jag vill jobba för och detta är det som jag kommer syssla med under sommaren då jag är övertygad om att detta även kommer ge långsiktigt positiva effekter.

Sommarlov

Igår kväll landade jag på Landvetter för att någon timma senare landa hemma i Ornunga. Här kan jag landa, på riktigt, även om det betyder landa på en madrass i vardagsrummet i väntan på att det sista ska bli klart med renoveringen i lillastugan.

Jag är så tacksam, glad och lättad att vara hemma i Gislagården. Det är som att jag äntligen kan ta av mig den riddarutrustning jag haft på mig sen skolan började i november. Risken finns att det kommer en stor trötthet när jag börjar slappna av, en trötthet som jag har svårt att acceptera men måste tillåta att passera mig.

Jag landar hemma i Ornunga och känner att min själ får möjlighet till ro. Det finns så mycket fint här och jag inser att min boendesituation i Umeå placerar mig i en för liten kruka. Jag kommer inte till min fulla rätta och potentiella där.

Jag insuper grönskan här hemma. Hundkex, lupiner, nässlor, smörblommor, blåklint, rosenbuskar. Jag låter dofter från mammas örtträdgård fylla mina lungor. Jag hör fåglar kvittra som får min ena hjärnhalva att tänka det här måste vara det ljuvligaste ljud som finns medans den andra har full sjå med att försöka förstå hur kan något låta så fantastiskt fint?! Jag beundrar mammas och pappas konstverk i form av hur de renoverar hus, både smedjan och nu lillastugan. Jag finner finner lycka att betrakta mina syskonbarn och deras miniformat av oss vuxna.

Jag låter solen värma mitt skin och jag tar tacksam emot binas och humlornas surr som behagligt bäddar in min tinnitus. Mitt hjärta hoppar små glädjeskutt i vetskap om att snart är bärsäsongen igång och jag ser fram emot att skippa duschen under en tre månaders tid för att hänge mig åt sjöns svalkande vatten.

Jag försöker att hålla nere förväntningarna men ändå ha motiverande drömmar och mål.

Examenstider

Idag tar min klass examen. Deras 3,5 år är till ända. Jag är glad för deras skull!

Jag ser familjer som är finklädda bärandes på blommor och presenter. Det gör ont i mig. Hela min familj hade nog inte vart uppe för ceremoni men jag ser att mamma och pappa hade vart här. Finklädda som bara de kan vara. Och de hade hämtat upp mig så hade vi åkt till ceremonin. Sen hade vi åkt hem, firat med hela familjen i Ornunga och sen skulle jag och min älskade Lindis, som tar sin skräddarexamen, haft en gemensam examensfest för våra kompisar.

Mina tårar är oxå för en annans persons vägnar. Hur examenstider kan vara smärtsamt på andra sätt, trots att en kan delta.

Jag tycker det känns kasst att jag inte ens kan kolla på ceremonin. Hade så gärna velat krama om mina kompisar, hänga en blomma om deras hals.

Det är en dag då jag inte behöver bli tröstad. Ibland får en tycka att det är tufft utan att behöva tänka positivt. Jag kommer att ta examen, det kommer jag och jag kommer fira den dagen med nära och kära. Jag kommer hitta ett sätt för att fira, jag hittar alternativ. Det gör jag alltid.

Det som känns tuffaste är att jag inte kommer ha en klass att fira med. Ingen klassgemenskap. Inga hejdå-kramar eller nostalgitrippar. Inte vara del i ett sammanhang. Det känns och jag får tillåta mig själv att känna.

Till helgen firar jag mitt sommarlov. På mitt sätt.

Tankar om vad som varit, vad som är, vad som ska bli

I onsdags var jag hos läkaren. Jag blir sjukskriven tre månader. Att säga att det känns skönt är lite missvisande. Allra helst hade jag önskat att jag var såpass pigg att jag inte behövde vara sjukskriven. Men sett till den sista tiden med ökad ångest, huvudvärk, illamående, mardrömmar så är jag tacksam för att han lyssnade på mig och sjukskrev mig. Jag är trött.

Han tycker även att det låter som att jag har någon grad av PTSD (posttraumatisk stressyndrom). Detta kom inte som någon total överraskning då min familj vart inne på detta spår tidigare och jag kan inte annat än hålla mig. Att jag fortfarande är såpass psykiskt påverkad som jag är efter två år väcker frågetecken.

Imorse när jag satt och tänkte så var det någon röst som försökte göra sig hörd. Mycket fokus har vart på själva hjärnblödning, mycket annat har hamnat i skymundan.

Sommaren 2017 (detta är min uppfattning, min familj kanske har en annan). Men sommaren 2017, nog tusan mådde jag dåligt, rädd för en ny blödning och en livsomställning. Men operationen upplevde jag som något jag hade klarat av, det var en fruktansvärd upplevelse. Men den låg bakom mig. Jag hade överlevt den.

Sen kom beskedet i september, att jag måste göra en ny operation. Jag behövde gå igenom min värsta mardröm än en gång och här gick något sönder i mig som än idag inte är lagat. Nu låg inte operationen längre bakom mig. Härifrån har allting vart pågående för mig, och är än idag. Jag lever i det.

Den andra operationen och de två kärlröntgens har hamnat i skymundan, men för mig är detta traumatiska upplevelser som satt djupa spår. Båda kärlröntgens har jag hyperventilerat på operationsbordet, trots lugnande tabletter i lika stark dos som för en vuxen man. Just att jag inte blivit tagen på allvar av vårdpersonalen i detta skede svider hårt. ”Försök att andas”, ”det…g..år…in..te…så…bra”, jag hade panik och fick inte ner luft i lungorna. ”Nu måste du ligga helt still för nu sprutar vi kontrastvätskan”. Och det sprakade och blixtrade i hela huvudet. ”Se, det där var ju inte så farligt?”. För mig var det farligt.

För mig kändes det inte jobbigt att höra läkaren säga PTSD. För mig handlar det om medvetenhet är första steget för att kunna komma vidare.

Mitt dagdrömmeri

Det kan vara så väl att jag nu bara har en inlämning kvar innan välbehövligt sommarlov! Jag har fått tillbaka min övningsutredning med kommentar ”mycket bra arbete som är välskrivet och genomtänkt” och två inlämningar är under rättningen. Det vill säga, jag har producerat väldigt mycket text det senaste och det känns. Jag är urlakad. Speciell då de två senaste inlämningar vart reflektionsuppgifter och står det ”reflektera”, ja då reflekterar jag. Vilket jag tycker om och orden flödar ganska snabbt ner på pappret. Orden är ju dock inte bara ord, orden är ju mina tankar. När jag reflekterar gör jag det med själ och hjärta, det blir väldigt mycket mig. Vilket jag oxå tycker om, men att lämna ifrån sig själv för att bli betygsatt är blottande. Att jag lämnar ifrån en del av mig själv här på bloggen är jag trygg med, ingen kan ge mig U/G/VG.

Det är inte allt för ofta det händer, men idag dagdrömde jag under min regnjacka som skyddade emot regnet under promenaden. Allt för ofta är tankarna på dåtid, planering eller måsten. Idag vandrade tankarna iväg till drömmen om att ha ett eget hus med trädgård. Jag fantiserade om det gamla slitna inredningen som ändå vad stilfull, matchande koppar och tallrikar till den avnöta färger på bänkarna. Jag såg en vildvuxen men organiserad trädgård med massa små perfekta uteplatser som en kan sitta med en kopp kaffe. Det är alla olika slags växter och blommor som kommer skapa en färgpalett utan dess like till hösten. Hur det blommor och brister i olika tider. Det kommer finnas ett örtträdgård som jag kan gå runt i timtal och lukta på alla dess olika dofter, som passar väl in bland matlagning som egengjort te.

Jag såg en hund. Och en partner. Det är inte självklart att det är ett barn med i bilden, jag har aldrig känt att jag ska ha barn. Om min kropp vill/kan bära ett barn och att jag kommer ha ork att ta hand om ett barn så kommer jag vara oerhört lyckligt lottad. Då är jag priviligerad. Däremot såg jag väldigt mycket kärlek, och lycka oavsett.

Det var en sån himla fin bild! (Jag vet att jag romantiserar trädgårdsbilden då det krävs mycket jobb med en trädgård. Men vet ni vad det bästa är med att dagdrömma? Det behöver inte vara realistiskt!). Just det här med fin, hur viktigt och hur bra jag mår utav att vila blicken på något fint. Hjärnan och själen jublar. Det kan vara en fin färg på min smoothie, regnet som träffar de flytande vattnet i älven, regndroppar som bildat en kvadrat, kvällsljuset på sommaren. Det kan handla om att kolla/läsa om fina handlingar andra personer gjort mot sina medmänniskor, hur fint en röst låter.

Mitt råd, lägg ner skärmen och leta efter det fina. För det finaste av det finaste kommer en inte hitta i telefonen. Utan i naturen, i människor handlande, djurens värld. Det fina finns överallt, men ibland behöver en träna på att se det.

Och, våga dagdröm! Barn har en fantastiskt tillgång till detta som vi vuxna skulle behöva anamma mer.

Årsdag

Igår var det den 22 maj. Två år sedan min hjärnblödning. Till skillnad från förra året har jag vart mer lugn och rationell inför själva dagen. Ville helst inte behöva tänka på det och såg mest fram emot att dagen skulle vara över. Jag var stundtals lugn, stundtals grep rädslan tag i mig och främst rädslan att känna den sprängande huvudvärk jag hade då.

På kvällen kom Justin över, vi skulle cykla till bränteberget och träna. Vilket var blandande känslor men jag vill hoppas att det kan vara en slags bearbetning, att fara tillbaks dit det hände. När jag skulle plocka fram träningskläderna, ungefär samma tid som för två år sedan, var det bara smärtsam. Med Justin armar omkring mig rann tårarna. Det var smärtsamt att tänka tillbaka på den gamla Linn, som var lyckligt omedvetandes, att om några få timmar kommer hennes liv att förändras drastiskt. Jag som bara skulle gå och träna.

Så jag grät. Vi bytte om, cyklade iväg och avslutade det träningspasset som jag påbörjade där på bränteberget den 22 maj 2017. Under tiden berättade jag hela förloppet för Justin. Ett nästintill exemplariskt minne av detaljer, ord, känslor, tankar. Jag minns hur stora myggorna var, vilka bilder jag tog, vad Martin gjorde, hur det lätta illamåendet kändes, vilket nagellack jag hade.

Sen fortsatte historian över till natten på akuten, att sköterskan hette Ylva och det var en snygg narkosläkare som tog ryggmärgsprovet. Jag tyckte det var jobbigt att han skulle prata så nära mitt ansikte då jag både hade spytt och svettats.

Tårarna rann när vi sen hade kommit tillbaka ifrån bränteberget och jag läste vad som hade skrivit i gruppen Linns väg tillbaka. Tårar för min familj, min älskade, ovärdeliga familj, som aldrig lämnat min sida, hur smärtsamt det var/är för dem. Tiden från sjukhuset som jag ändå har många bra minnen ifrån, inte trodde jag vilken oerhört tuff resa jag hade framför mig.

Sen började årsdagen närma sig sitt slut, jag var trött och det var läggdags för mig. Justin som lyssnat hela kvällen la min hand på hans hjärta, som slog hårt och snabbt. ”Jag är toknervös” sa han.

Med Justin ord förändras min värld än en gång den 22 maj, ”Jag älskar dig Linn”. Det är en slags lycka jag aldrig någonsin har upplevt och jag blev än en gång påmind om att sorg och lycka inte är varandras motpoler, utan snarare kommer ofta sorg och lycka hand i hand.

Vilket också lite sammanfattar mina två senaste år, det har vart/är oerhört tufft, en resa jag önskade att ingen skulle behöva gå igenom. Men all den kärlek jag fått, den kärlek är obeskrivlig.