Att vara modig och njuta

Jag försöker skriva en text och känsla jag fick igår. Det är svårt, att förmedla det jag vill utan det ska låta klyschigt. Utan att skryta, lyfta fram alla aspekter, en känsla. Men det är banne mig svårt, jag är nu inne på mitt tredje försök. Så kanske ska jag bara låta bli att försöka och skriva rätt av, utan att tänka.

Igår när jag hade vilat, jag var verkligen KALASHJÄRNTRÖTT igår, ansiktet hade gått bananas med att domna under dagens möte, svårt att fokusera blicken, höger-hand-mun repeat när jag skulle äta, höger-fot-fram, vänster-fot-fram när jag skulle promenerar hem. Liksom tänka, vad är det? Så jag vilade en timma som vanligt på eftermiddagen, kom upp vid sex tiden och under tiden jag hade vilat så hade Justin lagat pizza, plockat upp och fyllt allt våra skåp/frys/kyl med varor, plockat undan. Lägenheten var varm, städad och lugn.

Jag är ändå bra på att uppmärksamma det lilla och är tacksam för mycket, jag börjar varje morgonen med att knäppa mina händer och tacka för det jag har. Men jag har svårt att verkligen känna känslan jag är lycklig, jag har det förbannat bra fullt ut, för det skrämmer mig. Av flera anledningar, bland annat för jag har tvångstankar, rädd för att jinxa saker och ting, rädd för att jag vet priset att förlora saker och ting. Tryggare att skärma av, inte känna för mycket. Neutral.

Men igår sköljde det över mig, hur himla bra jag har det! och jag är så himla tacksam och glad för det! Jag har ett hem som jag känner mig trygg i, jag känner mig oerhört älskad och sedd av Justin, han får mig att känna mig som den mest betydelsefulla människa som vandrar på denna jord, jag har mat i skåp och kylskåp, mat som jag tycker om och mår bra utav att äta, jag har en sambo som respekterar min hjärntrötthet, jag ser bra ut, jag tillhör ingen minoritetsgrupp som får utså massa diskrimineringen, jag har ett stort socialt nätverk aka skyddsnät, jag har kunskap om hur system i Sverige fungerar, jag har en stor familj som älskar och stöttar mig, jag har en skön säng att sova i, rena kläder och duschade vatten. osv osv OSV men framförallt, jag har ett hem som jag inte är rädd i.

Mitt hem är tryggt för mig. Såklart färgad av praktiken, alltid vetat och uppskattat att jag växt upp i ett kärleksfullt hem. Men nu med inblick i det tabubelagda våldet, smärtsam tacksam för det trygga hem jag har som är långt ifrån en självklarhet och ouppnåelig dröm för andra.

Det här låter och tas allt för ofta som en självklarhet men det borde det inte göras, eller iallafall tycker jag att en som priviligerad borde tänka på det mer ofta, när en tex sitter på social medier och tänker ”att alla andra har ett så roligare liv än jag” medans en annan kvinna flyr och lämnar ALLT bakom sig med hot om hennes liv hängandes över sig.

Att jag kunde känna känslan fullt ut igår för en stund är nytt för mig, det var skrämmande och brandalaramet signalerad fara, men jag var modig och NJÖT. Just nu har jag det bra. 

För en sak som har räddat mig flera gånger sedan jag blev sjuk, är vetskapen att jag njöt av det jag hade när jag hade det. Jag känner ingen bitterhet eller ånger, varför njöt jag inte mer? Jag njöt nästintill varenda sekund på universitetet och kände mig så lycklig där, så många gånger har jag landat trygg i vetskapen, jag njöt när jag hade det. Det är en fin känsla.

Mars och livet rullar på

Dagarna rullar på, både snabbt och mestadels bra. Häromdagen frågande en hur det var och jag med glädje upptäckte att jag allt oftare svarar ”det är ganska bra!”. Jag förvånar nog mest mig själv, för mig är det allt annat än vardag att faktiskt känna att det är ganska bra.

Dagar kommer då det inte är lika bra, idag och igår har det känts lite tyngre. Tröttheten är som vanligt en stor orsak. Svårt att hitta en balans, återhämta mig men inte gör för lite. Är det trötthet? Oro? Förkylning? Ångest? Väsentligt att veta då de behöver olika ”åtgärder”. Trötthet behöver vila, oro behöver distraktion och aktivitet.

Men veckan som varit har inneburit många bra saker. Jag har upptäckt att jag har lättare till skratt, skratt kommer allt mer ofta spontant. Det känns enklare till sinnes, jag bär inte längre en riddarutrustning i stål dagligen. Jag älskar att hjärnan allt mer ofta går på autopilot, att slippa ta beslut, övervägning, för- och nackdelar. Jag vet vilka tider jag har, när jag ska vara på plats. Jag funkar utan men jag funkar som bäst när mycket sker på rutin.

Många bäckar små men känslan av att tillhöra ett sammanhang och en gemenskap är helande och läkande. Jag är tacksam för att ha upplevt ensamhet (ensam kan en känna sig oavsett med folk omkring sig eller ej, en kan vara socialt isolerad – det finns flera typer av ensamhet) för det ger mig en annan förståelse för hur människan fungerar. Jag har en egen förståelse för hur människan kan reagerar på ensamhet vs gemenskap. Det är en erfarenhet jag vill använda mig utav.

Fettisdagen kom, jag älskar semlor. Även om tisdagen var lite tung med trötthet och smärta hade jag en eftermiddag på balkongen med skinande sol, smarrig semla och snygg sambo!

Finna sina fina saker

Igår morse var jag trött, inget konstigt eller oväntat med det då jag på tisdags kvällar är med i en studiecirkel som har med praktiken att göra. Även om det är väldigt lugnt och behagligt så var vi denna kväll åtta pers där flertal var nya ansikten.

När jag är trött är det viktigt för mig att ha det fint omkring, när tröttheten gör det ofint inom mig så är ibland avgörande för mig om jag har något fint att vila ögonen på. Då läggs allt fokus på det fina och hjärnan får hämta energi ifrån det.

Att ha fint omkring mig har inte alltid varit prio ett, innan blödningen då jag bodde i andra hand, hostel, kollektiv så har det inte vart så viktigt. Men ju mer tid jag spenderar hemma och med hjärntröttheten upptäckte jag vad fina saker gör för humöret. Ibland bilder, ibland blommor, ibland hälsningar, ibland färger.

Så i tisdags fick dessa saker mitt fokus. Jag tycker vårt förvaringsnät blev så fint!

Och hur söta är inte dessa blommor?!

Jag älskar att öppna skåpet och se mammas fina, färgglad tallrikar!

Och efter många om och men fick vi fick ett överkast som jag gillar mer för var dag som går!

Jag ser fram emot att fortsätta fylla lägenheten med fina saker, fina saker är inte att underskatta. De behöver varken vara dyra eller speciella, vad som är fint varierar ju från person till person. Det gäller att hitta sina fina saker som gör själ och ögon glada.

I olika vatten

Livet och dess vardag kan liknas lite med att befinna sig i vatten. Ibland är vattnet lugnt och en kan flyta runt på rygg, kanske till och med flyta medströms på en badring. Ibland simmar en motströms och trots en simmar bäst en kan är en kvar på samma ställe. Ibland simmar bröstsim och det är varken roligt eller tråkigt. Ibland befinner en sig mitt ute på ett stort mörkt hav och det sitter tyngder på ens fötter som bara vill dra ner en i djupet.

Det senare upplevde jag i tisdags när tröttheten smög sig på. Den känslan ger mig bokstavligt talat panik, när jag känner att nu handlar det inte bara om en längre vila, en eftermiddags vila utan detta kommer ta längre tid att återhämta mig ifrån. Jag är rädd för den brutala tröttheten som tar över mig, med erfarenheter av dagar av sängliggandes, i ett mörker som breder ut sig både runt omkring mig och i mig. Såklart jag reagerar med panik. Så jag grät. Det smärtade och tårarna ville inte sluta rinna. Mycket kom ikapp och behövde komma ut, jag är tacksam för att jag kan gråta. För det är det bästa och mest effektiva sätt att rensa systemet. Bryt ihop, bit ihop, kom igen.

Jag gick på studiecirkeln samma dag och det var lite som att bli omkramad av en varm gemenskap. Detta var andra gången, jag berättade att dagen hade varit tuff, vi diskuterade mäns våld mot kvinnor och trots tungt ämne gick jag därifrån med lite lättare sinne.

Onsdagen kom och tröttheten var kvar, om än enklare att bära. Jag träffade min psykolog och mycket av hela denna vecka har handlat om någon slags identitetskris. Jag har varit väldigt bestämd med att jag nu vill lämna min sjukdomsidentitet och sett praktiken som en bra nystart. Men hur tokigt det än låter så är min ”sjukdomsidentitet” en trygghet för mig, det är ingen bra identitet men den är familjär för mig. Jag vet vad jag har, vad jag får, vad jag kan förvänta mig. Det en känner till är i många fall att föredra framför det okända. Så jag har jobbat på att vara modig, att embrace det okända. Men det går inte i en handvändning och viss del av min sjukdomsidentitet måste finnas med och får fasas ut långsamt.

Kanske behöver jag inte skynda fram till vem jag är nu, som jag sa till psykologen ”mitt kloka jag säger att det mesta kommer falla på plats om jag bara ger det tid”. Tänk om en kunde lyssna mer på sitt kloka jag. Jag jobbar på det.

Jag märker att det är mycket omkring mig och även i mig. Drömmar visar på det. Mycket mardrömmar, med samma tema, skada mot huvudet och min tid som aupair. Vad som däremot är nytt, och detta är så viktigt att uppmärksamma, är att jag drömmar mycket om att spela fotboll. Och inte vilken fotboll som helst, utan fotboll med laget i VIK. Varför detta är så viktigt är att fotbollen var mitt happy place under så många år, jag ÄLSKADE att spela fotboll och det bästa jag kunde tänka mig var en match på Tånga heds A-plan. Jag älskade mitt lag och personen jag var i laget. Jag var nog en väldigt tacksam person att ha i laget också. Pepp, glad, positiv, lösningar istället för problem. Tog ansvar och engagerade mig. Jag hade ont i hälsenorna ett tag, upptäckte att utan skor gjorde det inte ont så då snörade jag av mig skorna, spelade barfota som flygande målvakt. Upptäckte att jag orkade längre på fystesterna om jag gjorde halva passet med skor och halva passet utan. Lärde mig att hämta energi ifrån när motståndare visade minsta tecken på trötthet. Lärde mig att psyket är halva grejen, oavsett hur trött jag än vad skulle jag aldrig visa det. För det är få saker som är så knäckande som att själv vara ganska trött på plan och springa mot en som inte visare minsta tecken på trötthet. Åhh vad jag älskade det! Jag älskade även att springa, och motståndarna bara gav mig massa energi. Så när jag springer tänker jag tillbaka på allt detta. 2006 blev jag årets spelare, spelade både i F16, U-laget och började här komma in i A-laget. 2007 åkte jag på körtelfeber under försäsongen, vilket är den grundläggande säsong för resten av året. Få trodde nog på mig då, hösten fick jag pris som årets överraskning. Trots en vår kantad av sjukdom har hon kommit tillbaka och överraskat oss alla med sitt kompromisslösa spel. 2008 fick jag tränarnas hederspris, för en god lagspelar, lagkompis, alltid positivt, ger alltid allt, alltid förberedd, grymt seriös.

Att jag börjar drömma om denna tid tolkar jag som positivt. Kanske fotbollen i drömmen symboliserar praktiken i verkligheten?

Sen kom helgen, jag sa att jag hade varit trött i veckan och undrade om jag kunde skriva på en sak hemifrån under fredag eftermiddag. Sicket bra val! Helgen har jag flutit med i ett stilla behagligt vattenflöde. Jag har känt att jag återhämtat mig bra, att jag känner mig som mig själv. Lagom aktivitetsnivå. Planterade blommor lördagkväll och mitt enda problem var att det var svårt att äta chilinötter samtidigt då jag hade jord under naglarna. Jag har känt mig nöjd och tillfreds. Kan inte de vara bland de bättre känslor?

 

Då, nu, framtid.

Förra veckas hemläxa från psykologen var typ då-nu-framtid. Hur jag var. Såklart hamnade det bara positivt på då, negativt på nu och oklart på framtid. Tidsperioden är 2014-2017, jag hade jobbat flera år med att komma till den person jag blev 2014 och det var en person jag tyckte mycket om. Nu är från 2017 tills nu, och framtiden är framöver. var jag självständig, orädd, glad, positiv. Nu är jag osäker, orolig, ängslig. I framtiden vill jag vill självständig och gå min egna väg. stämde min bild överens med hur andra såg på mig och hur jag själv såg på mig. Nu vet jag varken hur andra eller jag själv ser på mig. I framtiden vill jag inspirera och ge andra hopp.

Jag gör tydlig skillnad på mig då och nu, medans andra säger att jag är samma person. Men för mig är det ett då och nu. Stor skillnad. Och det skaver att jag inte vet hur andra ser på mig, antingen som en person som är trött, har onödigt katastroftänk, orolig. Eller så ser det en grym person som återhämtat sig från en hjärnblödning och som inte ger upp. Vad som också skaver, mer än det förstnämnda, är väl att jag inte vet hur jag ser på mig själv. Eller har gjort iallafall, nu jobbar jag med att hitta en bild av mig själv som jag gillar. Men det är inte alltid lätt.

Nu låter detta som ett hårt inlägg om mig själv, det är varken tanken eller verkligheten. För när jag satt hos psykologen och såg det jag hade skrivit, pratade om veckans hemläxa, två riktningar jag vill ha i livet så löd den ena. ”Jag vill bry mig mindre om andras åsikter och inte bli påverkad av andra”, ”okej, kan vi omformulera detta till dig på något sätt?”, ”Mmm, jag tänkte skriva hitta mig själv men jag behöver bara återgå till att vara mig själv”. 

Jag behöver inte hitta mig själv, för jag är inte lost, jag behöver bara återgå till mig själv. För jag finns fortfarande där.

Jag kan se att sjukdomstiden har satt sina spår, rationellt eller inte, så har det vart extremt viktigt för mig att läkare och vårdpersonal har gillat mig. För mig har det på något sätt handlat om överlevnad. Så jag har läst av, läst in, anpassat mig. Jag har även lagt all kunskap i deras händer, jag kan inte, de kan allt. Vilket så var fallet, jag visste ingenting om hjärnblödning och hjärntrötthet. Men nu är det dags att ta tillbaka mitt självförtroende i livet.

Med praktiken start har det naturlig funnits med en tanke jag vill göra bra ifrån mig. Inget utmärkande med den tanke men följdtanken hos mig har varit att mitt vanliga jag räcker inte, utan jag måste göra bra ifrån mig för att räcka till. Jag måste bli något mer än vad jag är.

Så jag har landat i en behaglig känsla, som är en färskvara fortfarande så behövs arbeta med den, att jag behöver bara återgå till att vara mig själv och det kommer räcka för att göra bra ifrån mig.

Jag behöver bara återgå till att vara mig själv ❤

Vecka två på praktik och födelsedag

Förra veckans hemläxa från psykologen var att skriva ner när jag känner glädje, lycka, välbehag. Rolig läxa! tänkte jag som ändå tycker om att uppmärksamma det bra. Resultat blev det motsatta kan jag säga då jag tidigt konstaterade jag är inte glad vilket blev en stress, varför är jag inte glad?!

Läxan var till på onsdag och nu efter läxan har jag däremot peakat i glädje, flera gånger om och jag har även kunnat ”hantera” glädjen bättre.

I torsdag var det utbildningsdag på praktiken, det var en heldag men jag var med på eftermiddagen. Det var massa folk, det var nere på stan och i en ny byggnad för mig. Alltihop var en stor utmaning för mig och oron kommer med den. Jag hade studier på hemmaplan på förmiddag vilket också gav gott om tid för att tänka diverse tänk om. Det ger ingen glädje. Jag hade inte heller med mig min trygga punkt, Justin, utan detta skulle göras med människor som jag hittills inte känner så bra och det känner inte mig, det vet ju att jag är hjärntrött men jag har inte presenterat mig som Hej jag är Linn och jag är orolig. Jag vill helst bara vara Linn och det är det jag jobbar för. När det började närma sig avfärd hade jag lyckats skifta fokus på det hela. I vanliga fall grälar jag på mig själv när jag har ångest, det är så himla kasst att jag inte ens klarar av vardagliga saker utan massa oro, jag ska bara gå till Ica och så blir det såhär, varför har jag ångest osv. Det vill säga att jag lägger allt fokus på känslorna. Denna dag la jag fokus på handlingen, jag går på utbildningsdagen MED allt detta obehag som rasar inom mig. Det vill säga så såg jag mig som en sån där cool person som är livrädd men dyker upp ändå, som gör saker trots att hon är rädd! Det var sån häftig känsla och jag tyckte att jag var grym. Fokus låg på det jag faktiskt gör och inte det jag känner när jag gör det.

Utbildningsdagen handlade om pornografi. Jag inser att jag levt i en väldigt avskärmad bubbla, speciellt de senaste tre år men även innan det. Jag fick flera klumpar i magen flera gånger om men jag vägrar bli paralyserad av oron utan använda den energin, såhär kan vi inte ha det! Porr finns och kommer finnas, i allas fickor ett knapptryck bort, så är läget. Så vi vuxna (japp, vi har ansvaret) måste börja ta snacket med dagens barn. Vi måste avdramatisera sex och våga öppna upp för frågor, funderingar som barn och ungdomar har. Vi måste kräva en bättre sexualundervisning i skolan, för i dagens läge anser ungdomarna att porr ger dem iallafall mer information om sex än sexualundervisning i skolan. Vi brister på flera sätt. Vi måste prata med barnen vad de är de ser på för att kunna ge dem en motbild. För tar vi vuxna inte snacket blir porren barnens/ungdomarnas verklighet.

Så i veckan har en gammal eld flammat upp inom mig, som nästintill varit utbrunnen under flera år, när jag läste tjejjourens material. Jag vill jobba med att bryta tystnadskulturen och främst vill jag jobba med att frånsäga tjejer deras skuld- och skamkänslor. Det är ju detta som varit min motivation under så många år och anledning till varför jag ville bli socionom, att ingen ska bli bemött så jag blev bemött när jag sökte hjälp. Så länge vi inte pratar om sex och sexualitet kommer det fortsätta läggas (och plockas upp) skuld och skam på tjejerna. Och så länge det är såhär kommer sexuella övergrepp fortsättas pågå smärtfritt för förövaren och offren lida. Jag vill jobba med att uppmuntra tjejer till deras sexualitet och sluta känna skämmas för det, prata om sex för att veta vart sina gränser är, vad som är ”normalt”, ta sin plats och lägga ansvaret, skam och skuld där den här hemma – hos förövaren. En liten avstickare, men det här får mig engagerad.

Sen kom min födelsedag och sicken dag det blev! Justin var ledig och hade smugit upp innan mig på morgonen och satt upp vårt förvaringsnät på väggen, det blev så fint! Där hade han även hängt presenter, choklad och alkoholfritt vin dagen till ära. Jag hade bakat en tårta till praktiken och det kändes så stort att kunna bjuda kollegor på tårta! Det värmde så himla mycket i mitt hjärta, hjärntrötta jag, har kollegor att bjuda på tårta. (såklart är jag mer än hjärntrött, det är ju inte min identitet, men inte hade jag trott detta för ett halvår sedan. Och på tal om identitet så är det min hemläxa till nästa psykologtid, vem är jag nu och vem vill jag bli). Kollegorna sjöng For she’s a jolly good fellow, for she’s a jolly good fellow, for she’s a jolly good fellow med full styrka och jag tycker de är så grymma, kvinnor som vågar ta plats och bara är!

Till kvällen bjöd Justin på mat och tårta, och jag blev grattade på flera olika sätt under dagen. Det jag tar med mig mest ifrån dagen var känslan av att ha kollegor att bjuda på tårta och Justins tid och närvarande. Att ge någon sin tid och fulla uppmärksamhet är något av det jag uppskattar mest.

Första praktikvecka

Första veckan på praktiken är gjord. Jag hade nog vissa föreställningar om vad jag skulle känna. För vara ärlig så känner jag inte mycket alls just nu. Det är både rörigt och tomt i mitt inre. Jag tycker inte om något utav det. Jag tycker om ordning, jag tycker om att ha kontroll och jag tycker om att känna och att veta vad jag känner.

Det är så många känslor och tankar i omlopp så resultat blir att jag inte känner något. För jag vet inte vilken känsla jag ska agera på.

Jag är glad, men jag känner inte glädje.

Jag är tacksam för praktiken men det är inte bara enkelt heller. Såklart blir jag trött och tröttheten dämpar mig och mitt mående. Jag orkar mer än vad jag hade vågat hoppas på. Jag är på plats och jag står på benen i slutet på dagen.

Jag tycker det är jobbigt att jag inte känner glädje. Jag ”borde” vara gladare. Men detta är ju endast vad jag vill visa upp för andra och vad jag tror andra förväntar sig.

För inom mig vet jag att det finns en sorg med i bilden. En sorg som går hand i hand med tacksamheten, jag är tacksam för att kunna göra praktik och jag är ledsen för att jag är det för det påminner om vad jag har vart igenom. Det finns en sorg att jag fick en hjärnblödning.

Det finns en sorg att inte orka som ”alla andra”.

Det finns en sorg att behöva säga nej till saker jag vill göra.

Det finns en rädsla för hur det kommer gå, så många frågetecken inom mig. Än är allting så skört.

Det fattas verktyg inom mig, för jag vet inte längre hur jag ska hantera medgång. Min kropp stretar emot. Vill skydda sig, kapa av, stänga ute. På något konstigt vänster signaleras det fara för fullt i mig när det går bra. Att gå med brandalarmet igång gör mig orolig och trött, så att jag nästa vill vända om, emot det ”trygga”. Emot det jag känner till, att vara hemma, vardagen.

Jag kommer inte vända om. Mod för mig är bland annat att våga ta till saker som betytt mycket för en igen, när en vet hur det känns när en förlorar det. Och jag vill, och är, modig.

Så jag står kvar utan svar och tänker, att utomstående behöver inte förstå min reaktion, det viktigaste är att jag och mina närmaste vet.

Att långt inom mig, finns en stolthet och en storhet som jag har svårt att greppa, att jag är här. Jag har tagit mig såhär långt. Sedan jag blev sjuk har jag stått tillbaka mycket, och nu har jag har en praktikplats som många drömmer om. Jag gör något nu som jag länge ansett varit omöjligt för mig att göra. Det är något som jag inte kommer kunna ta in och smälta i en handvändning.

Stoltheten, glädjen och lyckan finns där, än är de bara lite blyga och försiktiga.