Onsdag i Grövelsjön

Att vara på semester är inte enbart enkelt och njutningsfullt för mig. Jag hade en vilodag idag och bestämde mig för en springtur där jag var noga med att springturen skulle bli en vänlig en. Löpning är alltid en belöning, aldrig bestraffning. Däremot ju piggare jag är desto hårdare kan jag pusha mig själv, idag fanns inga krav på prestation.

Så jag snörade på mig skorna och hade siktet inställt på en backe mot Norge. Redan innan var jag tveksam till om jag skulle ta mig an backen, den backen hade även vart tuff för den vältränade Linn och när den tornade upp framför mig tänkte jag ”aldrig”.

För mig är det viktigt att hålla igång med löpning, för det är exakt samma mindset som tar en igenom tuffa springpass som tuffa tider i livet (det tokiga i mitt liv är dock att så fort det blir mycket så prioriterar jag bort löpningen, när jag behöver den som mest). När jag springer så tränar jag mitt psyke, och mitt bästa råd för någon som vill börja springa är att först träna upp ett starkt psyke. För löpning är jobbigt och psyket kommer säga åt en massa gånger att stanna.

Så backen tornar upp sig framför mig och jag funderade på vad jag kan. Jag kan springa, så jag sprang. Jag fokuserade på stegen, små små steg. Hela tiden små steg. Ju jobbigare det blev desto mer sänkte jag blicken. Små, små steg och siktet inställt på det som låg precis framför mig. Upp kom jag och på vägen ner fanns det utrymme att höja blicken och blicka framåt.

Jag behöver löpningen och mitt psyke jag har där för det gör mig bättre rustad för resten av livets smörgåsbord.

Annonser

Måndag i Grövelsjön

I lördags förflyttade vi oss ifrån Ornunga till Grövelsjön. Jag och Hanne sover i en stuga och resterande familj i en annan.

Imorse vaknade jag i en lite för varm stuga, gick upp och kokade gröt i en gammelmodigt kök. I all sin enkelhet får jag i mig det jag behöver. Jag brygger kaffe och häller upp det i en liten kopp, till skillnad från dagens stora koppar får jag ta påtår tre gånger innan jag uppnått min önskade kaffekvot. Jag funderar på om jag kan packa ner en tallrik och kopp i smyg men utan rent samvete hade servisen tappat sin charm. Så jag får passa på att njuta utav den på plats.

Jag tar med mig min lilla kaffekopp, placerar mig utomhus och med en värmande sol sluter jag ögonen och utforska min omgivning med hörseln. Jag har forsen som rinner en bit bort, jag hör vingslag, någon slags gnagare, småfåglar som piper. Jag hör en ekorre som springer upp och ner för träden, ibland prasslar det till lite extra när den tar sats och hoppar från ena trädkronan till den andra. Även ljuden skvallrar om att jag är på en ny plats i Sverige.

I såna här stunder känner jag mig lugn och rik.

Efter lunch rinner tårarna och jag försöker varken stoppa eller analysera dem. Bättre att de är på utsidan än insidan. Tårar främst av hjärntrötthet. Tårar av besvikelse och önskan, att inte kunna följa med på dagens utflykt trots lugn förmiddag och noll ansvar, önskan om att kunna vara med min familjen i deras tempo. Tårar av en gnutta acceptans och vetskap, trots att jag orkar mer så är jag i behov att längre återhämtning, dagsvilor är fortfarande aktuellt emellanåt vid ökad aktivitet.

I såna här stunder känner jag mig ledsen och liten. Tekla är en hård utmanare.

Jag sitter i stugan som vi för fjorton år sedan befann oss i under vintertid. Jag ser oss, vi systrar som barn och föräldrar som vuxna. Jag ser skratt, glädje, lycka. Jag förundras hur vi elva personer fick plats i denna stuga med skidutrusning och vinterkläder. Hur vi med våra grannar lekte lava-leken i sovrummet och dagar spenderas i skidbacken. En påminnelse om hur mycket jag har gjort och upplevt.

I såna här stunder känner jag mig tacksam.

I tystnad finner en svar

I onsdags vaknade jag kl sju på morgonen. I vanliga fall brukar jag vakna runt nio-tiden. Vaknar jag vid sju somnar jag i regel inte om och mina förmiddagar blir då lite för långa för min smak. Därav var jag inte allt för glad, tills jag pallrade mig upp och drog upp rullgardinerna. Mitt humör skiftade på en sekund när jag till min förtjusning möttes utav ett dimmigt landskap, jag älskar att fota i dimma! Dimma plus sjö är en dröm jag knappt vågats hoppa på så gissa vilken som snabbt som tusan drog på sig kläder för att kila ner till sjön med Mika?

Vissa bilder jag tar måste mogna fram hos mig, vissa blir jag förälskade med på en gång. Detta är en bild som gick rakt in i hjärtat. En talande bild som på något sätt symboliserar hur skrämmande en ovis framtid kan vara men samtidigt inger något slags lugn, en förtröstan om att vila i det okända (förutom idag, idag har jag en riktigt dipp i oron). Jag älskar den.

Jag tror att det var någon där uppe som väckte mig i tid så jag skulle hinna ut i dimman (eller så vaknade jag tidigt för jag var lite stressad av dagens göra, men jag väljer att tro på det förstnämnda alternativet). En timma senare hade dimman spruckit upp och himlen var sin klaraste blå.

Klokare utlägg om babysteps

Strax efter jag hade skrivit mitt förra inlägg läste jag det senaste blogginlägg av min favoritbloggerska vilket är Turia Pitt. Hon skrev om en händelse i sin rehabilitering som blev avgörande. Det var tidigt i hennes skede där hennes fysioterapeut hjälpte henne från sängliggandes till stående för första gången. Hon skrek av smärta och tanken om hur hennes framtid skulle bli var så skrämmande att hon insåg här för att klara av sin situation behövde hon ta stund för stund, dag för dag. Inte tänka framåt. Hon valde att ta babysteps.

Hon (utan att känna henne utan endast följa henne) har hon en vilja av stål men med en ödmjukhet och humor. Jag beundrar henne.

Att klara av att ta babysteps är allt annat än enkelt. Att klara av att inte skrämmas av framtiden och uppmärksamma de små steg är en utmaning jag långt ifrån alltid klarar av. Jag skrev en tenta, jag var salig timmen efter men blev sängliggandes hela dagen och helgen gick i dimmans tecken. För mig blev en tillnyktring av hur långt jag har kvar till att orka och blev nedslagen av tanken. Det krävs ett enormt mindset för att hålla kvar tanken i stunden, ens babysteps och kunna fortsätta kämpa för framtiden utan några garantier. Så att ge babysteps som råd bör komma med instruktioner och massa stöttning.

Igår följde jag med Emma och kidsen till hantverksdagen här i byn. Mycket folk och intryck. Jag följde med, kikade på alla fina hantverk, småpratade och gick hemåt efter en halvtimma. Jag vet inte vad jag var mest stolt över, att jag gick dit eller att jag faktiskt igår lyckades stanna i mitt babystep och nuet. Det här klarar jag idag. Härifrån bygger jag vidare. (Svetten, bokstavlig talat, rann och gjorde mina kläder blöta. Trots att jag var avslappnad reagerar min kropp fortfarande med stresspåslag. Jag har däremot lärt mig detta och med dusch innan och undvika ljusa kläder kommer det varken synas eller lukta. Ibland kanske inte situationen blir bättre, utan att en faktiskt blir bättre på att hantera situationen.)

Turia Pitt inledde sitt blogginlägg med att skriva om att folk antar att det värsta hon varit med om var att inse branden och dess oundviklighet i sig. Vad som sedan följde var att hon skrev att det värsta hon varit med om, var just det ögonblicket där hon insåg att hon kan inte ens stå själv, hur ska hon någonsin kunna gå igen, springa igen, ha en familj? Detta tycker jag är väldigt talande, hur bortom ord skrämmande en rehabilitering och dess framtid kan vara för någon som varit med om en livsomställning.

Så jag tränar på babysteps och inte tänka för långt fram. Jag famlar ofta, men det viktigaste är att jag alltid reser mig.

Tankar om råd som stjälper eller hjälper

Jag såg ett inlägg på instagram häromdagen. Egentligen känns det tråkigt att skriva om det nu då min känsla i kroppen är nöjd och tacksam. Tacksam för att vara på landet, tacksam för jag är rik på kärlek och fina människor i mitt liv, tacksam för flygresan igår var min första ångestfria på länge, tacksam för det är vindstilla, tacksam för att se Leonie som är så himla cool som klipper side cut för tjejers rättigheter och köper snygga kläder second hand, osv osv. Men då det där inlägget cirkulerat i mitt huvud de senaste dagarna får jag försöka skriva av mig.

Paolo Roberto som jag ändå tycker är ganska inspirerande person hade fått ett fråga som han svarade på med ett filmklipp. Frågan löd ungefär hur en kan komma vidare ifrån depression och trauma, hur en inte fastnar där. Svaret löd ungefär låt framrutan vara större än backspegeln, helt tiden fokus framåt, du ska framåt, inte bakåt! Babysteps, hela tiden babysteps, hitta något att fokusera på och bygg vidare. Kom ihåg, fokus framåt! Du ska framåt, inte bakåt! You got this!

Jag blir både arg och träffad. Arg för alla som kämpar, som vet att det handlar inte enbart om att tänka rätt! För om det vore så enkelt, borde väl ingen välja att må dåligt? Arg att få det till sig, låt framrutan vara större än backspegeln, är som hälla salt i ett öppet sår. Någon med depression, ångest känner sig högst troligen redan rätt värdelös för en inte kan reda ut sin situation. När kropp och hjärna inte vill samarbeta, det orationella tar över det rationella.

Babysteps. Absolut, babysteps är superviktigt och oerhört betydelsefullt! Men när en mår som sämst hade inte ens en miljon gjort någon skillnad, att då kunna fokusera på babysteps är lite skrattretande råd. Babysteps är bra, jag tycker bara att det kom ut förenklat i hans svar till en stora skara människor.

Det låter fel att hoppas att han har erfarenhet av djup depression, stark ångest, svårt trauma, men har han inte detta så är det uppåt väggarna tokigt att uttrycka sig såhär med så många följare! Men kanske har han det och vet av egen erfarenhet att detta hjälper, fine.

Träffad för att jag vet att jag fokuserar mycket bakåt. Min backspegeln är och har vart större under en lång tid. Träffad för att detta talar för mitt kontrollbehov (ogärna vill jag ge mig läkaren rätt). Framtiden vet jag ingenting om, jag kan inte kontrollera framtiden, vet inte vad jag kan hoppas och drömma om. Med min kontrollbehov så är det enda jag vet något säkert om och det är det som finns bakom mig, så då kollar jag dit och stillar mitt kontrollbehov. Det som finns bakom mig skapar rädsla inför framtiden, det är rädslan som skapar oro och ångest.

Så okej, Paolo Roberto, jag tycker inte om ditt råd för det är att förminska allas upplevelser med tuff psykiskt ohälsa. Men jag är beredd att bli motbevisad, babysteps och låta framrutan vara större än backspegeln.

Sommar

Även om sommaren inte är min absolut favoritårstid så är jag oerhört tacksam för den! Jag tror att sommaren behövs för att orka hela året. Det har vart fantastiskt att få vara ledig med Justin i två veckor, det har gett fin kvalitetstid. Sommaren är bra på det sätt att mina valmöjlighet ökar, det finns ett bredare utbud för möjliga aktiviteter som inte erbjuds på vintern. (Vintern är jag dock tacksam för då mörker är så mycket snällare för mina ögon, trots solglasögon på gör ljuskänsligheten sig smärtsamt påmind dygnets alla vakna timmar.)

Vad mer som vidgar min spelplan är Justin. Jag kan ju inte säga att han är ett hjälpmedel då han är min pojkvän och vän. Jag ska heller inte dra någon liknelse men att ha Justin vid min sida är som ett hjälpmedel för någon med funktionsvariation. Samhället är inte anpassat efter minoritetsgrupper men i ett tvåmannateam med Justin kan jag delta i ”vanliga” livet på ett helt annat sätt här uppe i Umeå. Som att fara ner på stan, äta på restaurang (fast takeaway då), äta glass vid älven, drömma och planera om weekends, äta god lagad mat. Mycket praktiska grejer men större del trygghet och stöd i det praktiska grejerna som bara min familj kunnat ge mig förut (vilket de fortfarande gör, sicken lyx att nu har jag flera!). Sånt som vanliga människor i min ålder gör, men som jag inte kunnat göra på länge. Det är så himla betydelsefullt för mig!

10 juli

Då läkaren inte hör av sig och jag går i väntan så är jag en fena på att ha koll på mina journaler på internet. Kanske inte så en ska göra men när en inte kan kontrollera någonting så försöker en kontrollera allting. I måndags såg jag iallafall en ny anteckning och såg att min läkare kollat på mina röntgenbilder. Då släppte en liten spärr i mig, det var en lättnad att se att han hade kollat på dem och det inte var något akut. Resten av kvällen skrattade jag med Justin, åt oväsentliga saker men så roliga. Igår var vi på gymmet och jag kände bara sån lycka! Speciellt i crossfit rummet. Eftermiddagen minns jag som rolig, där skrattet kom ändå vägen ifrån hjärtat och hur lycklig jag blir av att titta på Justin. Jag kände mig lätt till sinnes och glad.

Bam. Vilken förbannad sorg att känna hur min oro och ångest gör mig till en skugga av mitt riktiga jag. Hur oron äter upp mig innefrån, min glädje och energi. Igår kväll när jag satt och njöt av dagen kom tanken jag kom inte ihåg senast jag skrattade såhär mycket, det är såhär det känns att må bra.

Igår morse satt jag och skrev i min egna anteckningsbok. Jag är inte mest rädd för att dö, jag är rädd för att inte ha levt. Sen skrev jag frågan vad kan jag göra för att leva? Sluta vara rädd. Följdfråga Hur slutar jag vara rädd? Börjar leva.

Men det är svårt, att med daglig kamp försöka vinna över oron (dvs att fortsätta med de saker jag vill göra, att oron inte ska begränsa/styra mig). Det är klart som tusan det slukar energi ifrån mig och lämnar lite kvar åt sånt jag egentligen hade velat försöka övervinna. Det är liksom svårt att börja leva när en har full sjå med vardagssaker. Det är svårt att balansera att leva med att inte leva för mycket i mitt fall, då hjärntröttheten kommer visa sitt allra största missnöje.